Jag har bytt blogg

Hej alla fina bloggläsare,

Som ni har märkt så har jag inte varit så aktiv på min blogg den senaste tiden.
Detta beror på olika anledningar, det har dels varit fullt upp efter flytten och mina prioriteringar har varit på annat.

Jag har under en tid som ni vet, funderat på att byta bloggportal. Jag har nu gjort det så att jag kan skriva ännu mer från hjärtat och dessutom "låsa" inlägg om jag känner för det.

Så idag gjorde jag slag i saken och vill givetvis att ni kära läsare följer med :-)
Jag kommer inte att länka till den bloggen här, utan ni som vill följa med får maila mig om ni vill ha den nya bloggadressen. Skriv också vem ni är och er bloggadress om ni har någon. Jag kommer att kolla av kommentarer här och min mail till och från.

mamma29@hotmail.se

Jag vet inte hur jag ska göra med denna blogg,
men för tillfället fokuserar jag 100% på den nya.

Kärlek till er.
Mia

Kartonger, kartonger & en massa mys

Helgen har varit fullspäckad. Uppackning av diverse kartonger, middag och festivalmys med vänner. Sol och bad. En underbar helg helt enkelt. I torsdags kom även pappa och sov över till på lördag. Det var en enda röra hemma men det fick han ta då han visste om det. Det är skillnad på mina föräldrar. Min pappa är en sån som tycker att man ska klara sig själv och hjälper därför inte till med så mycket, varken praktiskt eller ekonomiskt. Medan mamma alltid tycker att jag borde ta det lugnare och vill hjälpa mer än hon behöver. Så ni kan förstå kontrasten av min uppfostran ha ha ha! På torsdag kommer mamma och hennes bästa vän i 2 dagar då de ska åka vidare till Kroatien sen. Det ska bli så mysigt att få ha dem hos mig.

Min morsdag var helt underbar. Jag vaknade med presenter från dotten. Hon hade varit ner och köpt en blomma för sina egna pengar gullungen! Och så fick jag ju världens finaste kort också. Sen tillbringade vi dagen på klipporna i Hägersten vid Vinterviken med dotterns bästa kompis och mamma. Jag brände mig lite men det kan jag ta med tanke på att vädret redan blivit betydligt sämre. Dottern tog sitt premiärdopp och hon var så stolt.  

Som ni förstår så har jag fullt upp med att fixa och dona hemma, men det börjar nu i alla fall likna ett hem :) Veckan är även fullspäckad jobbmässigt. Min norska kollega kommer på onsdag till fredag och ska lära upp mig mer i Visma så att jag nu kan börja att fakturera samtliga länder inom bolaget. Det ska bli skoj!

Kram på er alla fina!
Mia

Äntligen på plats

Jag är äntligen på plats i nya lägenheten. Hela jag är slut. Färdig. Done! Jag har jobbat hela dagen och sen flyttat hela kvällen. Hela kroppen skriker och min rygg krampar, men både jag och dottern tycker att det känns bra. Jag har dessutom redan blivit "bundis" med två grannar ha ha ha!

Jag kände faktiskt ingenting när jag lämnade lägenheten i Hammarby Sjöstad. Det var jättekonstigt, men samtidigt så har jag nästan inga glada minnen därifrån. Bara sjukdomar och en känsla av att bo i ett område utan hjärta. Nåja, tur att det inte kändes tvärtom i alla fall :)

Imorgon, då ska jag ta mig ett bad för första gången på länge, för det har jag förtjänat och sooooom jag och Ida har längtat efter badkar, vi som alltid haft det innan Sjöstan.

När jag nu går och sover (med hjälp av Citadon), så gör jag det med känslan att jag har gjort helt rätt som flyttat :)

Kram Mia

Jag måste erkänna

.. jag är nog redan lite småkär i min nya innergård :-)

Inget stöd för unga mammor

Finns det något som jag inte klarar av är att se när barn far illa. De har inte bett om att få komma till världen och det är vi som är vuxna och samhället som måste ta ansvar för dessa barn.


Jag har extra empati för unga mammor då jag själv var 19 ½ då jag fick min dotter Ida mot alla odds. Orsaken till att överläkare inte trodde att jag kunde få barn naturlig väl var pga att jag konstant hade cystor, och efter ett tag så ger cystor ärr. Jag hade även ägglossning mycket mer sällan än andra (som jag har nu också pga min sjukdom PCOS). Innan jag blev gravid med henne så hade jag sedan 14 års ålder fått höra att jag inte kunde få barn om jag inte skaffade det i väldigt tidig ålder i samband med behandling av hormontabletter. Jag kommer ihåg hur förkrossad jag var när de orden kom till mig och hoppet om ett eget barn hade alltid funnit, redan från när jag var liten. Jag kommer ihåg det så starkt när jag sa till min dotters pappa: "får jag inte barn vill jag inte leva". SÅ viktigt var det för mig. Idag är jag så otroligt tacksam för att jag fått henne till världen och jag kan fortfarande titta på henne ibland och tänka att jag har haft en sån himla tur.

När jag flyttade till Stockholm år 2000 så hamnade jag hos en ny doktor, och hon var betydligt mer positiv om mina chanser till att bli gravid, och 2 veckor senare blev jag det utan någon som helst behandling (!). Är det inte märkligt? Det är så mycket som sitter i huvudet och som spärrar systemet, det är jag helt övertygad om då jag hört så många historier om det.  Mina doktorer säger fortfarande idag till mig att jag kunde bli gravid mycket tack vare att jag var så pass ung. Det är många som tittar ner på unga föräldrar över lag, tro mig, jag vet. Det inte folk visste med mig tex var att jag fick ungefär höra "nu eller kanske aldrig, vi vet inte". Jag valde att ta ansvar och jag kände mig mogen att ta hand om ett barn, mycket säkert för att längtan varit så oerhört stor.

Så när jag läser sådana här artiklar, om att unga föräldrar inte får något stöd av samhället blir jag förkrossad. Vad är det för fel på systemet egentligen? För att ta ett exempel.. har du fått barn när du är ung och närmar dig 20 så vill inte vissa kommuner betala gymnasiet utan då får man börja på komvux istället. Men de får inget studiestöd heller förrän de fyller 20,5! Försörjningsstöd får de inte heller eftersom att deras föräldrar formellt är försörjningspliktiga tills de är 21 om de vill plugga på gymnasiet. Och det även om de inte bor hemma. Systemet är så fel och jag kan inte förstå att det får vara så år 2012?!!

Jag är väldigt lyckligt lottad inser jag. Jag fick gå gymnasiet klart i Stockholm, men så blev jag ju gravid mitt i höstterminen också. Mina lärare var så snälla med mig då jag mådde så illa och ibland inte kunde gå ut utan att kräkas konstant så de gav mig andra uppgifter. De anpassade min skolgång efter min förmåga och jag kunde ta min examen en månad innan min dotter kom till världen, och jag gick ut med bra betyg.

Jag har haft en väldig tur med mycket men jag har kämpat som fasen för mina saker också, som att få ut en skaplig föräldrapenning tex, det bråkade jag mig nästan till och lade ihop alla mina vikariat jag hade haft tills de blev så trötta på mig och godkände det som ett halvårs konstant arbete (som man msåte ha för att få en föräldrapenning, iaf då).

Jag har även blivit kallad barnflicka på vårt första dagismöte vi hade (Idas pappa är 11 år äldre än mig), men då sa jag till att det var oerhört klumpigt av dem att bara för att vi bodde i ett "lite finare" område (Danderyd) och för att jag var så ung, tro att jag var barnflickan.

Jag har gått igenom många prövningar men den värsta var nog när jag 2006 blev utan boende. Jag hade en företagslägenhet på Hägerstensåsen som jag inte längre fick bo i då det även var en evakueringslägenhet, och jag fick knappt något lån som ensamstående mamma så att köpa var det inte ens tal om. Till slut fick jag panik och ringde kommunen och fick till svar: "sök in på härbärgen, vi kan inte hjälpa dig, du är för normal"! Vad är det för svar liksom?? Har man inget hjärta för andras situationer? Nu löste det sig till slut genom en bekant med bostad, men hur kan man säga så till en ensam mamma som snart skulle vara utan bostad? Och varför ska INTE normala, ordentliga personer få hjälp? Det fattar inte jag?!

Jag har fått kämpa från dag 1 som ung mamma, men så är jag också en enorm tjurskalle. De som inte orkar kämpa är det synd om, och de som vill kämpa och komma framåt i livet får tydligen inte studera utan stöd? Det är ju helt snedvridet.

När jag blev singel så var mitt fokus att klara mig själv, och jag bestämde mig för att arbeta mig uppåt, just för att jag inte hade råd att studera. Och det har jag gjort, jag har varit extremt målmedveten och klarat det, men vägen dit har inte alltid varit lätt. Jag kommer ihåg hur jag fick undvika frågan om barn  vid intervjuer eftersom att jag flera gånger fick beskedet "det kanske inte passar oss just nu då du har en liten eftersom att det här arbetet kräver mycket övertid och att man inte är borta så mycket från jobbet". Den nedvärderande inställningen till unga föräldrar tycker jag är hemsk om jag ska vara ärlig. Det finns så många bra mammor och pappor oavsett ålder, som tar sitt ansvar. Jag t.ex. har haft min drivkraft på grund av min dotter. Som förälder tar du ofta ditt jobb på högt allvar eftersom att du är försörjningsskyldig, det borde arbetsgivarna ta in i sitt urval istället!

Nu blev det här inlägget väldigt långt ser jag, men som sagt, det är ett ämne som berör mig och jag hade kunnat skriva i all oändlighet ;-)

Skrivit kontrakt

Idag har jag varit till Hägerstensåsen och skrivit kontrakt på lägenheten. Värden (har haft honom tidigare för 2 år sedan) kände igen mig och sa "välkommen hem"! Ett väldigt trevligt bemötande måste jag säga. Han sa även att det bara var att ringa om det var något som jag funderade över eller om jag efter att jag flyttat in skulle se något fel i lägenheten, så det kändes bra.

Det är faktiskt med blandade känslor som jag kommer flytta härifrån på onsdag. Det är så att jag vant mig vid nyproduktion (och lite med området också, iaf det trygga här) och så jämför man allt med det nu. Min nya lägenhet på Åsen är jättefin och charmig och hela lägenheten är nymålad och det finns inte ett borrhål i väggen, men tyvärr har man blivit bortskämd här i Sjöstan. Allt är så nytt och fräscht, men så betalar jag ju 2500 mer i månaden för det också och det är det inte riktigt värt tycker jag. Jag måste tänka på alla fördelarna nu som mer pengar över, badkar, sol på balkongen, jag kan göra vad jag vill i lägenheten (som man inte får göra i Wallenstams nyproduktionslägenheter) och jag kan byta till en trea inom samma värd om jag känner för det.

Det enda jag känner nu är att ska jag bo i Stockholm så är det i Hägersten jag ska trivas, och visar det sig sen att jag trots mitt favoritområde inte trivs, ja då är det Norrbotten nästa. Jag byter inte område en gång till nu då det ställer till med så mycket känslor för både mig och min dotter. Vi är glada, men det känns, det gör det alltid då man vant sig vid en lägenhet. Men det blir nog bra det här i slutändan, annars skulle jag väl inte ha tänkt tanken på att byta från allra första början.

Ikväll fortsätter packningen och Stoffe är på väg hit (igen!) snäll som han är. Jag har tappat mina nycklar till hänglåset till förrådet förresten, och Wallenstam har gjort en slags "kåpa" över låset som gör att det nästintill är omöjligt att få upp? Är det någon som har tips om hur jag ska få upp låset så är jag oerhört tacksam, annars måste jag ringa vaktmästaren imorgon och förmodligen betala en massa med pengar som inte finns just nu :(

Nä, dags att sätta fart här nu. Ha en trevlig kväll mina vänner!



Bild lånad från Google

Nu får det vara nog

Jag har sedan jag var uppe i Norrbotten varit krasslig i halsen och tappar rösten till och från. Något är fel och dum som jag är så har jag ändå stått där med en cigg i käften under festens gång. NU är det färdigt med det! Detta är ett inlägg så att jag själv ska fatta hur dum jag är som inte fattar bättre än jag gör idag. Jo, jag fattar men vad har jag gjort åt det? Inte sjutton tycker jag att det är så gott den där första ciggen jag tar vid fest, det är ju den andra och tredje som börjar bli god. Det är det sociala i det hela (som inte icke-rökare förstår) som är det svåra, dvs vanan.

När jag pratade med A ikväll och sa att jag nu faktiskt börjar bli orolig för min hals och mina stämband, så sa han att hans kompis pappa nästintill tappat rösten pga rökning, att han numera väser sig fram. DET vill inte jag. Nu feströker "bara" jag, men ALL rökning är skadlig och det folk inte verkar veta är att VARJE ciggarett förstör lungblåsor som man aldrig får tillbaka. Att kroppen blir bra efter att man slutat röka menas att man får samma förutsättningar som den som inte röker att få diverse sjukdomar, men lungblåsorna, dem får du aldrig tillbaka. Däremot blodtryck etc återställs, men det tar ÅR.

Så med detta inlägg vill jag säga till mig själv:

NU är det slut med feströkningen. Min kropp mår nog dåligt och en till sjukdom eller skavank pallar jag verkligen inte, och vill för den delen inte vara med om. Kan jag själv påverka min hälsa så ska jag banne mig göra det också. Det gäller motion, sömn och en massa annat, och sist men inte minst: rökning.

Så nu ska jag fasen vara klok och ta hand om mig själv! Det kommer vara oerhört, oerhört svårt, det ska gudarna veta (och det är lustigt då man "bara" är en feströkare). Men jag ska göra allt i min makt för att göra ett allvarligt försök, för det förtjänar jag och min kropp! Punkt!

Bild lånad från Google