Jag har precis pratat med exet som jag inte hört av på veckor. Han ville förklara varför han betett sig på vissa sätt och jag tycker väl att människor har rätt att få göra det, även om det nu inte förändrar något emellan oss som jag även sa till honom.
Jag vet inte hur jag hamnar i sådana här relationer där killen i efterhand säger hur mycket jag lärt honom, att han nu vill ändra vissa saker hos sig själv osv. Självklart blir man glad då man får höra sånt, men jag undrar när det egentligen är min tur att få träffa någon som jag får känna att jag lär av? Visst, man lär sig alltid saker om sig själv efter varje relation men inte på den nivån som de nämner, att de nu ska förändra sina liv totalt, att de levt i en låtsasvärld osv.
Ja jag vet inte hur jag hamnar där, men kanske alla har en uppgift och min är att "lära"? Ha ha ha.
onsdag 28 september 2011
tisdag 27 september 2011
Åker till Norr
Jag har jobbat hemifrån idag och det känns bra, men jag är så klart ledsen över att jag känner att jag behöver det. Men ibland måste man även våga visa sig svag. Jag vill inte belasta andra med mina problem men det är klart att det man går igenom påverkar ens omgivning och då finns det ju inget annat än att vara ärlig.
Jag har något att se framemot nu, det är min resa upp till Norrbotten på torsdag eftermiddag. Jag kommer att stanna där uppe till på söndagkväll. Jag har inte berättat för många, utan bara för de som jag verkligen vill träffa (denna gång), det här blir min helg! Inte ens min pappa eller mina småsyskon vet att jag åker upp. Jag har bara berättat det för de vänner jag verkligen vill träffa och även mamma som nyligen fyllt år som jag tänkte fira i efterhand. Jag behöver åka upp och träffa människor som jag vet ger mig enorm energi och som får mig att skratta. Och jag behöver känna av lugnet som jag får där uppe, som den Norrländska naturen ger mig.
Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen saknar min familj. Jag har Ida, som är mitt allt, men jag kan inte begära tröst och omtanke av henne då hon bara är ett barn. Där är det jag som ska ge tröst.
Jag har tänkt på Norrbotten en hel del måste jag säga sedan jag var där i somras, hur jag saknar mina rötter. Jag vet inte om det har med åldern att göra, eller om det är tillfälligt men det slår mig mer och mer hur mitt hjärta tillhör Norrbotten och inte Stockholm. Jag avskyr egentligen den här stressen som finns här, kraven, svårigheten att få ett bra boende man trivs med, att se pengarna som man tjänar försvinna eftersom att allt är så sjukt dyrt i den här stan. Visst man tjänar mer här än på landet, men du har också betydligt mycket mer utgifter då ALLT är dyrare.
Å andra sidan tänker jag på Norrbottens nackdelar. Att det är svårare med jobb, hur jag skulle kunna slita upp Ida från sin övriga familj och vänner, lämna det liv jag har byggt upp här i 11 år, om lugnet i Norrbotten är något man vill ha varje dag?
Men så ser jag också vad jag fått av Stockholm, hur min flytt hit har fått mig att växa. Att lämna hela sin familj och barndosmvänner som 18- åring är inget jag skulle klara av i dag. Jag tittar tillbaka och tänker hur jag klarade av att komma till en storstad med två väskor under armen utan att känna någon. Hur jag klarat av alla år själv som ung mamma utan stöd och barnvakt från familjen. Hur jag tidigt blev tvungen att ta mig fram här i livet för att klara mig själv och ge min dotter det hon behöver.
Kanske är det så att jag är trött på att kämpa, att livet alltför sällan känns lätt och rofyllt. Att fokuset på att kämpa gör att jag får svårt att njuta och koppla av då jag väl kan. För det är inte lätt att vara ensamstående i en storstad utan familj. Jag tycker inte synd om mig själv för jag har själv valt min situation, men jag kan säga att utan mina vänner hade jag gått under, de är min "nya" familj!
Jag vet inte, men jag är nog i en fas där jag börjat göra omprioriteringar i livet. Tidigare var karriär jätteviktigt för mig, nu är det fritiden som är viktigast. Utbudet som finns i Stockholm som tidigare var jätteviktigt för mig är inte heller det längre, i dag är naturen och lugnet viktigare. Men så tänker jag att jag hör hemma där min dotter finns, för lämna henne skulle jag aldrig klara av, då skulle hon få följa med. Och kan man göra så mot henne? Tvinga henne lämna allt? Det är klart att hon anpassar sig bättre då hon är ett barn men ändå.. ja ni kanske förstår vilket dilemma man sitter i.
Jag har inte känt så här tidigare, inte på många många år, och det gör mig rädd....
Jag har något att se framemot nu, det är min resa upp till Norrbotten på torsdag eftermiddag. Jag kommer att stanna där uppe till på söndagkväll. Jag har inte berättat för många, utan bara för de som jag verkligen vill träffa (denna gång), det här blir min helg! Inte ens min pappa eller mina småsyskon vet att jag åker upp. Jag har bara berättat det för de vänner jag verkligen vill träffa och även mamma som nyligen fyllt år som jag tänkte fira i efterhand. Jag behöver åka upp och träffa människor som jag vet ger mig enorm energi och som får mig att skratta. Och jag behöver känna av lugnet som jag får där uppe, som den Norrländska naturen ger mig.
Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen saknar min familj. Jag har Ida, som är mitt allt, men jag kan inte begära tröst och omtanke av henne då hon bara är ett barn. Där är det jag som ska ge tröst.
Jag har tänkt på Norrbotten en hel del måste jag säga sedan jag var där i somras, hur jag saknar mina rötter. Jag vet inte om det har med åldern att göra, eller om det är tillfälligt men det slår mig mer och mer hur mitt hjärta tillhör Norrbotten och inte Stockholm. Jag avskyr egentligen den här stressen som finns här, kraven, svårigheten att få ett bra boende man trivs med, att se pengarna som man tjänar försvinna eftersom att allt är så sjukt dyrt i den här stan. Visst man tjänar mer här än på landet, men du har också betydligt mycket mer utgifter då ALLT är dyrare.
Å andra sidan tänker jag på Norrbottens nackdelar. Att det är svårare med jobb, hur jag skulle kunna slita upp Ida från sin övriga familj och vänner, lämna det liv jag har byggt upp här i 11 år, om lugnet i Norrbotten är något man vill ha varje dag?
Men så ser jag också vad jag fått av Stockholm, hur min flytt hit har fått mig att växa. Att lämna hela sin familj och barndosmvänner som 18- åring är inget jag skulle klara av i dag. Jag tittar tillbaka och tänker hur jag klarade av att komma till en storstad med två väskor under armen utan att känna någon. Hur jag klarat av alla år själv som ung mamma utan stöd och barnvakt från familjen. Hur jag tidigt blev tvungen att ta mig fram här i livet för att klara mig själv och ge min dotter det hon behöver.
Kanske är det så att jag är trött på att kämpa, att livet alltför sällan känns lätt och rofyllt. Att fokuset på att kämpa gör att jag får svårt att njuta och koppla av då jag väl kan. För det är inte lätt att vara ensamstående i en storstad utan familj. Jag tycker inte synd om mig själv för jag har själv valt min situation, men jag kan säga att utan mina vänner hade jag gått under, de är min "nya" familj!
Jag vet inte, men jag är nog i en fas där jag börjat göra omprioriteringar i livet. Tidigare var karriär jätteviktigt för mig, nu är det fritiden som är viktigast. Utbudet som finns i Stockholm som tidigare var jätteviktigt för mig är inte heller det längre, i dag är naturen och lugnet viktigare. Men så tänker jag att jag hör hemma där min dotter finns, för lämna henne skulle jag aldrig klara av, då skulle hon få följa med. Och kan man göra så mot henne? Tvinga henne lämna allt? Det är klart att hon anpassar sig bättre då hon är ett barn men ändå.. ja ni kanske förstår vilket dilemma man sitter i.
Jag har inte känt så här tidigare, inte på många många år, och det gör mig rädd....
måndag 26 september 2011
Ledsen
I dag gick jag hem ifrån jobbet, jag orkade inte mer. Min kropp mår verkligen inte bra och bara när jag skriver det här gör det så ont i fingrarna att det är overkligt hur man kan få så ont av hormoner.
Min sjukdom gör sig verkligen påmind just nu! Det började återigen för några dagar sedan med en konstant smärta i magen, det som känns förvärkar. Dessa har jag gått med nu ett bra tag och jag börjar bli måttligt less på min kropp, börjar bli riktigt ledsen...
Mina bröst är svullna och ömma som om jag vore gravid, men jag är varken gravid och jag får heller ingen mens och vätskan i kroppen den blir bara värre och värre. Jag mår så illa att jag kräks, har så jäkla ont i leder, rygg, äggstockar och mage att jag inte längre orkar hålla masken och vara trevlig. Nu har jag nått en gräns för vad jag faktiskt orkar med.
Jag har i dag haft möte och workshop angående hemsidan och jag bara kände att jag ville krya ut igenom väggen. Vissa gånger gick det bra men då jag har den där molande värken i lederna så är det faktiskt det enda som jag kan tänka på just då.
Efter mötet gick jag i alla fall in till min chef och sa som det var, att jag inte orkar vara där just nu. Han frågade om jag ville sjukskriva mig men jag sa nej, så nu har han sagt att jag får jobba hemifrån så länge jag mår så här och att jag måste bli frisk. Det kändes väldigt bra att han var så pass medgörlig. Han frågade om jag ville berätta för kollegorna men jag funderade nog för länge så han sa att han skulle fixa det. Så när jag gick hem så mailade han ut till alla att jag jobbade hemifrån hela veckan. Efter ett tag började telefonen ringa och jag fick mail och sms från mina kollegor som frågade vad som hade hänt. Det är vid sådana här tillfällen man verkligen ser vad man har för kollegor och jag blir så himla rörd av att de verkligen tar sig tid och ringer mig och frågar hur jag mår. Det är guld värt när man mår så här! Alla sa samma sak, att de sett på mig hur jag mår, att de förstår och att jag ska ta den tid jag behöver för att bli bra igen.
Jag är inte utbränd, jag är bara otroligt less, är slut på energi, trött på att spela teater, trött på att ha ont, trött på att ge ett falskt intryck, trött på att försöka le.
Ibland får man nog och i dag var en sån dag. Kanske i morgon är en bättre dag. Men jag ska nog vara hemma den här veckan ut i alla fall, men mår jag bra och vill till jobbet så åker jag dit, det har jag sagt.
Nu ska jag i alla fall mysa och kramas med den som får mig på bättre humör än någon annan på denna jord, min dotter!
Min sjukdom gör sig verkligen påmind just nu! Det började återigen för några dagar sedan med en konstant smärta i magen, det som känns förvärkar. Dessa har jag gått med nu ett bra tag och jag börjar bli måttligt less på min kropp, börjar bli riktigt ledsen...
Mina bröst är svullna och ömma som om jag vore gravid, men jag är varken gravid och jag får heller ingen mens och vätskan i kroppen den blir bara värre och värre. Jag mår så illa att jag kräks, har så jäkla ont i leder, rygg, äggstockar och mage att jag inte längre orkar hålla masken och vara trevlig. Nu har jag nått en gräns för vad jag faktiskt orkar med.
Jag har i dag haft möte och workshop angående hemsidan och jag bara kände att jag ville krya ut igenom väggen. Vissa gånger gick det bra men då jag har den där molande värken i lederna så är det faktiskt det enda som jag kan tänka på just då.
Efter mötet gick jag i alla fall in till min chef och sa som det var, att jag inte orkar vara där just nu. Han frågade om jag ville sjukskriva mig men jag sa nej, så nu har han sagt att jag får jobba hemifrån så länge jag mår så här och att jag måste bli frisk. Det kändes väldigt bra att han var så pass medgörlig. Han frågade om jag ville berätta för kollegorna men jag funderade nog för länge så han sa att han skulle fixa det. Så när jag gick hem så mailade han ut till alla att jag jobbade hemifrån hela veckan. Efter ett tag började telefonen ringa och jag fick mail och sms från mina kollegor som frågade vad som hade hänt. Det är vid sådana här tillfällen man verkligen ser vad man har för kollegor och jag blir så himla rörd av att de verkligen tar sig tid och ringer mig och frågar hur jag mår. Det är guld värt när man mår så här! Alla sa samma sak, att de sett på mig hur jag mår, att de förstår och att jag ska ta den tid jag behöver för att bli bra igen.
Jag är inte utbränd, jag är bara otroligt less, är slut på energi, trött på att spela teater, trött på att ha ont, trött på att ge ett falskt intryck, trött på att försöka le.
Ibland får man nog och i dag var en sån dag. Kanske i morgon är en bättre dag. Men jag ska nog vara hemma den här veckan ut i alla fall, men mår jag bra och vill till jobbet så åker jag dit, det har jag sagt.
Nu ska jag i alla fall mysa och kramas med den som får mig på bättre humör än någon annan på denna jord, min dotter!
onsdag 21 september 2011
Ice Bar i Stockholm
I morgon är det fjärde dagen jag suttit med workshop med en kollega ifrån Norge. Hon har kommit hit så att jag ska slippa åka dit varje gång och det är skönt. Det är mycket att göra och just nu så testkör vi ändringar i vårt backofficesystem som vi beställt av vår leverantör och det tar en himla tid att kolla igenom en enda punkt, men det är skoj faktiskt för det är ju vi två som bestämt de nya lösningarna. Att se något som man haft i huvudet och sedan få det bekräftat av ledningen och till och med beställt och genomfört gör att man känner sig rätt så smart faktiskt hihi!
Det blev ingen sen kväll, utan jag åkte hem vid tiotiden då jag var helt slut. Hjärnan jobbar ju hårt nu som den inte gjort på länge, but I like it :)
Stämningen på jobbet har blivit lite bättre märker jag och jag hoppas att det fortsätter nu för det smittar av sig på mig. Den har ju inte varit den bästa sista tiden eftersom att vi precis varit med om ett chefsbyte. Men jag antar att många i stället för att tänka och se det positiva med det och att vi nu faktiskt ska satsa massor på Sverige , har tänkt och funderat på hur de positiva på vårt jobb kanske kommer ändras. Bara det som att vi har fria arbetstider, får träna på luncherna, jobba hemifrån osv. Men man måste ju också inse att vi varit alltför bortskämda, för hur många företag tillåter allt det där på samma gång?
Jag som alltid varit känd för den glada och spralliga på mina jobb har sista tiden känt mig inåtvänd och velat jobba ifred. Och när jag blir sån, då vet jag att det måste till en förändring. Men, det är kanske inte så konstigt att vi alla känner av förändringen med en ny chef, det är ju naturligt. Jag tycker det känns bra i alla fall att nya chefen verkar lita på att jag gör det han ber om och att han gett mig förtroendet att ta hand om projektet till vår hemsida, så det ska jag vara glad för. Men det är ju så att är man inte färdig (och har inte ens börjat), och idén ska presenteras på måndag morgon så blir man nog extra nervös, så nervös att det nästan blir jobbigt. Men men, på fredag då kollegan åkt hem så ska jag sitta hela dagen, om så hela kvällen och strukturera upp arbetet inför mötet. Jag vet att jag klarar det, det har jag gjort förr. Det var bara så länge sedan..
I går efter jobbet så tog jag med mig kollegan från Norge och så gick vi på restaurang Raw och åt suchi och maki. Har ni inte varit där, gå dit! Underbar sushi och grillat. När vi hade ätit klart och druckit 2 glas vin så gick vi till Stockholm Ice Bar. Många har pratat om den baren att den ska vara så häftig och det var den, men såå liten! Det var -5 grader där inne så det var ju lite kontrast med infravärmen vi hade på Raw där vi nästan svettades utomhus hihi! För 150 kr (hotellgästpris som jobbet betalade) så fick vi gå in i 40 minuter med en utstyrsel de hade som skulle värma oss och så fick vi välja en drink när vi kom in. Det var en rätt skoj upplevelse i alla fall och min kollega uppskattade det, men hon vet nog vid det här laget att det kan bli äventyr då jag är med ;-)
Det blev ingen sen kväll, utan jag åkte hem vid tiotiden då jag var helt slut. Hjärnan jobbar ju hårt nu som den inte gjort på länge, but I like it :)
Nä, nu är det sovdags för min del. Avlslutar med 2 bilder från den coola baren.
Till och med glasen var av is
Puss & Kram
måndag 19 september 2011
Som bortblåst
Det som jag tidigare tyckt varit roligt och saker jag fått vara med och påverka märker jag mer och mer är inte särskilt kul längre. Ska det inte vara roligt att gå till jobbet? Motivationen är som bortblåst. *Suck*
Museum och ett steg närmare
I går hade jag och Ida en riktig "Mor och dotterdag". Vi åkte in till Historiska Museet och kollade in Vikingatiden och Forntiden och det var rikigt spännande. Nästan så spännande att jag kan tänka mig att gå dit en gång till ;) Jag märkte hur mycket Ida redan visste så det ska skolan ha ett plus för (och Ida såklart).
Det är fascinerande vilka gamla saker som man fortfarande kan hitta, som har bevarats av naturen i så många år. Det är lite svårt att första hur våra förfäder levde och hur vi verkligen har utvecklats med tiden. Det är också en fascinerade tanke att det inte ens fanns ett Sverige för 1000 år sedan...
Efter att vi kollat klart så visade jag Ida den första lägenheten som jag och hennes pappa bodde i då jag flyttade til Stockholm för 11 år sedan, där hon låg i min mage. Lägenheten högst upp i mitten med den stora röda balkongen (bild nedan). Det tyckte hon var kul att se trots att vi flyttade därifrån innan hon var född. Men jag tycker det är lite viktigt att visa henne att jag och hennes pappa faktiskt haft ett förflutet och att vi har älskat varandra en gång i tiden. Att hon kom till av kärlek.
Sedan åkte vi hem och köpte thaimat på vägen och tog med oss hem, en riktigt mysig dag hade vi.
I morse var jag till läkaren och tog andra omgången med prover inför specialistbesöket den 3 oktober så det känns som ett steg närmare hjälp och medicinering. Varje litet steg är ett steg närmare ett normalt liv :)
Nä nu ska jag ta och jobba undan lite innan kollegan från Norge kommer för då blir det workshop för hela slanten.
Kramar!
Det är fascinerande vilka gamla saker som man fortfarande kan hitta, som har bevarats av naturen i så många år. Det är lite svårt att första hur våra förfäder levde och hur vi verkligen har utvecklats med tiden. Det är också en fascinerade tanke att det inte ens fanns ett Sverige för 1000 år sedan...
Efter att vi kollat klart så visade jag Ida den första lägenheten som jag och hennes pappa bodde i då jag flyttade til Stockholm för 11 år sedan, där hon låg i min mage. Lägenheten högst upp i mitten med den stora röda balkongen (bild nedan). Det tyckte hon var kul att se trots att vi flyttade därifrån innan hon var född. Men jag tycker det är lite viktigt att visa henne att jag och hennes pappa faktiskt haft ett förflutet och att vi har älskat varandra en gång i tiden. Att hon kom till av kärlek.
Sedan åkte vi hem och köpte thaimat på vägen och tog med oss hem, en riktigt mysig dag hade vi.
I morse var jag till läkaren och tog andra omgången med prover inför specialistbesöket den 3 oktober så det känns som ett steg närmare hjälp och medicinering. Varje litet steg är ett steg närmare ett normalt liv :)
Nä nu ska jag ta och jobba undan lite innan kollegan från Norge kommer för då blir det workshop för hela slanten.
Kramar!
söndag 18 september 2011
Satellit på väg rakt mot jorden
Den 24 september kommer en fem ton tung satellit att krascha någonstans på jordklotet, enligt amerikanska Nasa.
Satelliten är 20 år gammal och har fallit ur sin omloppsbana. Ingen vet var den kommer att dimpa ner, mer än att det blir någonstans mellan 57 grader norr och 57 grader söder om ekvatorn — det vill säga inom det område på jorden där de flesta människorna bor, skriver BBC. Risken för att människor ska drabbas har Nasa räknat ut till 1 på 3 200, vilket är ovanligt högt för uttjänta satelliter.
(text lånad från Tv4- nyheternas webbsida)
Sjukt vad det händer saker. Kan man inte få stopp på den innan undrar man ju..?
Satelliten är 20 år gammal och har fallit ur sin omloppsbana. Ingen vet var den kommer att dimpa ner, mer än att det blir någonstans mellan 57 grader norr och 57 grader söder om ekvatorn — det vill säga inom det område på jorden där de flesta människorna bor, skriver BBC. Risken för att människor ska drabbas har Nasa räknat ut till 1 på 3 200, vilket är ovanligt högt för uttjänta satelliter.
(text lånad från Tv4- nyheternas webbsida)
Sjukt vad det händer saker. Kan man inte få stopp på den innan undrar man ju..?
Jahapp! Det var som jag misstänkte
En riktig kvinna håller alltid sitt hus rent och organiserat och tvättkorgen är alltid tom. Hon är alltid välklädd och håret är alltid snyggt. Hon svär aldrig och beter sig graciöst i alla situationer. Hon har mer än tillräckligt tålamod att ta hand om sin familj, har alltid ett leende på läpparna och ett vänligt ord för alla.
Missstänker du att du också kan vara en man?....
Missstänker du att du också kan vara en man?....
lördag 17 september 2011
Veckan som gått
Äntligen en uppdatering från mig! Jag har haft min moster på besök från Norrbotten och hon åkte i tisdags så då har jag inte prioriterat bloggningen. Sen har jag fått nya uppgifter på jobbet.
Min nya chef har gett mig förtroendet att ingå som projektansvarig för en viss del av vår nya hemsida så det känns kul. Men.. samtidigt är jag lite "rädd", vill att det ska bli så bra som möjligt. Det är ju flera år sedan jag gjorde något liknande så lite scary är det ju, och nu ska jag skriva helt egna texter som ska översättas på flera språk så det är verkligen en utmaning. Det är nu man vill visa vad man går för och kan. Och så var det ju det här med tiden, hur ska jag hinna? Nästa vecka kommer min ena kollega från Norge och vi ska sitta med workshop mån-tors så jag har fredagen på mig att skriva ihop ett utkast (och ev helgen då) om jag vill ha med mig något material till mötet måndagen efter. Som sagt, det här är jättespännande men tiden, orken, mitt självförtroende vad gäller det här är inte på topp just nu. Jag har ju tyvärr kommit ifrån det här med PR rätt mycket också. Men men, det är bara att hugga i och köra på :)
Helgen som var och firandet av Heidi blev väldigt lyckat. Jag åkte dit trots sprängande huvudvärk men det gick och det har blivit bättre men jag går fortfarande på medicin, renixin och nässpray med kortison. Jag och Pia överraskade Heidi med att ha samlat folk till middagen förra fredagen och Johannes gjorde jättegod 3-rätters meny till oss alla. Heidi blev så rörd då hon kom in i matsalen och en massa vänner satt där och ropade grattis! En verkligt lyckad kväll :)
Tänk, snart fyller man 30! Eller ja.. i december då men det går ju fort. Jag vet inte hur jag ska fira men jag funderar på att dra utomlands i 2 veckor faktiskt. Men vem eller vart vet jag inte men det löser sig nog i så fall. Jag har ju även haft stora planer på en 30-års fest men nu vet jag inte längre. Jag vill kunna åka utomlands och då blir det inte mycket pengar kvar så en fundering som jag har är att åka på kryssning med alla, vore inte det lite skoj?! Jag menar, mer partymood än på en partykryssning får man leta efter ;)
Angående mina hormonproblem så har jag nu äntligen fått en tid hos en hormonspecialist (den 3 okt) och det är en massa prover vid olika tillfällen som ska tas nu, med start på måndag. Jag får inte stressa innan proverna och inte heller äta från och med 20.00 kvällen innan för att man ska kunna få så bra provresultat som möjligt. Jag berättade för min nya chef om det här då jag anser att jag är tvungen eftersom att jag kommer få vara borta en del och han gav mig faktiskt en rejäl medkänsla så det förvånade mig lite. Jag antar att jag själv är så van vid min situation så jag tar det nog lättare än andra.
Nä nu ska jag bege mig ut i det underbara höstvädret som besöker oss.
Kram till er mina vänner!
Min nya chef har gett mig förtroendet att ingå som projektansvarig för en viss del av vår nya hemsida så det känns kul. Men.. samtidigt är jag lite "rädd", vill att det ska bli så bra som möjligt. Det är ju flera år sedan jag gjorde något liknande så lite scary är det ju, och nu ska jag skriva helt egna texter som ska översättas på flera språk så det är verkligen en utmaning. Det är nu man vill visa vad man går för och kan. Och så var det ju det här med tiden, hur ska jag hinna? Nästa vecka kommer min ena kollega från Norge och vi ska sitta med workshop mån-tors så jag har fredagen på mig att skriva ihop ett utkast (och ev helgen då) om jag vill ha med mig något material till mötet måndagen efter. Som sagt, det här är jättespännande men tiden, orken, mitt självförtroende vad gäller det här är inte på topp just nu. Jag har ju tyvärr kommit ifrån det här med PR rätt mycket också. Men men, det är bara att hugga i och köra på :)
Helgen som var och firandet av Heidi blev väldigt lyckat. Jag åkte dit trots sprängande huvudvärk men det gick och det har blivit bättre men jag går fortfarande på medicin, renixin och nässpray med kortison. Jag och Pia överraskade Heidi med att ha samlat folk till middagen förra fredagen och Johannes gjorde jättegod 3-rätters meny till oss alla. Heidi blev så rörd då hon kom in i matsalen och en massa vänner satt där och ropade grattis! En verkligt lyckad kväll :)
Tänk, snart fyller man 30! Eller ja.. i december då men det går ju fort. Jag vet inte hur jag ska fira men jag funderar på att dra utomlands i 2 veckor faktiskt. Men vem eller vart vet jag inte men det löser sig nog i så fall. Jag har ju även haft stora planer på en 30-års fest men nu vet jag inte längre. Jag vill kunna åka utomlands och då blir det inte mycket pengar kvar så en fundering som jag har är att åka på kryssning med alla, vore inte det lite skoj?! Jag menar, mer partymood än på en partykryssning får man leta efter ;)
Angående mina hormonproblem så har jag nu äntligen fått en tid hos en hormonspecialist (den 3 okt) och det är en massa prover vid olika tillfällen som ska tas nu, med start på måndag. Jag får inte stressa innan proverna och inte heller äta från och med 20.00 kvällen innan för att man ska kunna få så bra provresultat som möjligt. Jag berättade för min nya chef om det här då jag anser att jag är tvungen eftersom att jag kommer få vara borta en del och han gav mig faktiskt en rejäl medkänsla så det förvånade mig lite. Jag antar att jag själv är så van vid min situation så jag tar det nog lättare än andra.
Nä nu ska jag bege mig ut i det underbara höstvädret som besöker oss.
Kram till er mina vänner!
fredag 9 september 2011
Sprängande huvudvärk men det vankas fest
Har gått med sprängande huvudvärk nu i över en vecka och jag håller på att bli tokig!! Och jag undrar som vanligt: NÄR är det min tur att få må bra kroppsligt? NÄR???? Man håller skenet uppe och tänker så många gånger att det "bara" är det och det jag har, men i bland tröttnar man helt enkelt. Det finns dagar då verkligheten kommer ifatt en, hur mycket man än försöker att undvika det.
Jag vet inte ens om det är mina bihål som gör så här ont, jag misstänker det bara eftersom att jag var dunderförkyld i förra veckan. Men samtidigt så kommer så klart funderingar om min tumör vuxit och att den trycker på där inne i skallen? Ja jag vet inte, men det tär på mig! Att det ena efter det andra bara avslöser varandra, att det inte räcker med att "bara" ha min hypofystumör. När till och med mamma börjar fråga hur jag orkar då har det gått rätt långt.. I bland undrar man ju om man var djävulen själv i sitt förra liv?
Jaja, nu ska jag i alla fall knapra i mig alla piller jag bara kan och göra mig redo för att åka iväg och fira gulliga Heidi som fyllt 40 år! :)
Kramar till er alla!
Jag vet inte ens om det är mina bihål som gör så här ont, jag misstänker det bara eftersom att jag var dunderförkyld i förra veckan. Men samtidigt så kommer så klart funderingar om min tumör vuxit och att den trycker på där inne i skallen? Ja jag vet inte, men det tär på mig! Att det ena efter det andra bara avslöser varandra, att det inte räcker med att "bara" ha min hypofystumör. När till och med mamma börjar fråga hur jag orkar då har det gått rätt långt.. I bland undrar man ju om man var djävulen själv i sitt förra liv?
Jaja, nu ska jag i alla fall knapra i mig alla piller jag bara kan och göra mig redo för att åka iväg och fira gulliga Heidi som fyllt 40 år! :)
Kramar till er alla!
Skelögd?
Varför blir jag alltid skelögd på kort som jag tar på mig själv? Har ni samma problem? Jag är det ju inte annars, ha ha ha! Märkligt...
torsdag 8 september 2011
Något att tänka på
Vänta inte på tiden, använd den. Vänta inte på kärleken, känn den. Vänta inte på pengar, tjäna dem. Vänta inte på en väg, hitta den. Vänta inte på möjligheten, skapa den. Gå inte för mindre, få det bästa. Jämför dig inte med andra, var unik. Beklaga inte tidigare fel, använd dessa. Älta inte misstag, lär av dem. Backa inte, gå runt. Stäng inte dina ögon, öppna ditt sinne. Kör inte ifrån livet, uppskatta och njut av det... ♥♥♥
onsdag 7 september 2011
Lockade håret & blev uppraggad direkt
Haha, vilken morgon! På väg till jobbet i morse så ser jag snett i ögonvrån hur en kille sitter och tittar på mig. Vi kliver på tåget på samma ställe och kliver av på samma ställe. Då jag alltid lyssnar på musik på väg till jobbet så hör jag inte om någon ropar på mig. Jag märker i alla fall hur någon springer efter mig. Det är killen från tåget. Han frågar:
" Hej, jag måste bara få fråga... Du bor där jag bor va? Jag såg att vi klev på på samma station. Jag undrar om du vill komma på kräftskiva i mitten, eller slutet av augusti? Det är en stor fest som vi kommer att hålla inne i stan. "
" Ja jag bor där! Jasså? Du menar i september va?"
" Åh, ja haha. Jag har varit bortrest så är lite off. Men vill du komma så vore det jättekul, du kan ta med dig en massa vänner?"
" Tack för inbjudan. Jag kan ta ditt nummer så får vi se." (tänkte för mig själv: inte såå troligt).
Ja, jag säger då det. Uppraggningar sker då man minst kan tro det. Ska ni med? Ha ha ha! Iofs är det faktiskt en rolig grej, en kollega på jobbet tyckte till och med att jag skulle ta tillfället i akt och sa:
" Ja men vadå. Om 20 år kanske du inte blir uppraggad längre så.."
Hon är rolig hon ha ha! Men visst har hon ju rätt till viss del.... men jag har inget intresse av det.
Det syns nog väldigt mycket utåt då man mår bra :-)
" Hej, jag måste bara få fråga... Du bor där jag bor va? Jag såg att vi klev på på samma station. Jag undrar om du vill komma på kräftskiva i mitten, eller slutet av augusti? Det är en stor fest som vi kommer att hålla inne i stan. "
" Ja jag bor där! Jasså? Du menar i september va?"
" Åh, ja haha. Jag har varit bortrest så är lite off. Men vill du komma så vore det jättekul, du kan ta med dig en massa vänner?"
" Tack för inbjudan. Jag kan ta ditt nummer så får vi se." (tänkte för mig själv: inte såå troligt).
Ja, jag säger då det. Uppraggningar sker då man minst kan tro det. Ska ni med? Ha ha ha! Iofs är det faktiskt en rolig grej, en kollega på jobbet tyckte till och med att jag skulle ta tillfället i akt och sa:
" Ja men vadå. Om 20 år kanske du inte blir uppraggad längre så.."
Hon är rolig hon ha ha! Men visst har hon ju rätt till viss del.... men jag har inget intresse av det.
Det syns nog väldigt mycket utåt då man mår bra :-)
tisdag 6 september 2011
Ut med det gamla & in med det nya
Påbörjade en rensning av kläder och skor hemma i går, såå skönt. Efter jobbet var jag lite nere då jag nu fått apont i bihålorna så jag tröstshoppade lite, ett par stövlar för 1600 fick det bli, oooops! MEN, det är Ecco och dem är jäkligt snygga och sköna så det var inget snack om saken. Jag har jättesvårt att hitta skor som jag tycker är sköna så nu var det bara att slå till. Att ha bra skor är viktigt!
Nu ska jag fortsätta rensningen hemma i veckan. Jag ska slänga lite av allt möjligt, jag avskyr onödigt skrot som bara tar plats. Det är så skönt att slänga tycker jag, och jag får en känsla av att jag blir "befriad" ha ha ha! Och så blir man även lite pushad att köpa lite nytt och det behöver jag nu när hösten är här.
Det känns som att jag är i någon fas där jag rensar både i praktiken och i sinnet ;-)
Ut med det gamla och jobbiga energierna, och in med det nya givande! :-)
Nu ska jag fortsätta rensningen hemma i veckan. Jag ska slänga lite av allt möjligt, jag avskyr onödigt skrot som bara tar plats. Det är så skönt att slänga tycker jag, och jag får en känsla av att jag blir "befriad" ha ha ha! Och så blir man även lite pushad att köpa lite nytt och det behöver jag nu när hösten är här.
Det känns som att jag är i någon fas där jag rensar både i praktiken och i sinnet ;-)
Ut med det gamla och jobbiga energierna, och in med det nya givande! :-)
Nu ska skiten väck!
söndag 4 september 2011
Harmoni
Har känt mig lite trött i dag, tröttare i dag är i går. Och jag känner av bihålen. Men det gör inget, för jag har känt mig mer harmonisk i helgen än på länge. Jag njuter av lugnet runt omkring mig, att bara få göra roliga saker med Ida, att inte tjafsa med någon.
Det känns skönt att ha tagit det här beslutet, att jag har gjort slut. Även om det är jobbigt och jag måste avvisa honom då han hör av sig, så känns det rätt. Att vara i något halvdant är värre än att vara själv, det känner jag nu, och vet sedan tidigare. Jag fungerar så i alla fall. Det känns som att det inte gör något att hösten kommer, inte ett dugg faktiskt. Jag njuter av lugnet, av mörkret, av myset hemma nu när jag nästan kommit helt i ordning i lägenheten. Jag njuter av alla ljus jag tänder om kvällarna. Av att bara vara, av att känna annat än oro, att se en ljus framtid.
Jag kallar det harmoni...
Det känns skönt att ha tagit det här beslutet, att jag har gjort slut. Även om det är jobbigt och jag måste avvisa honom då han hör av sig, så känns det rätt. Att vara i något halvdant är värre än att vara själv, det känner jag nu, och vet sedan tidigare. Jag fungerar så i alla fall. Det känns som att det inte gör något att hösten kommer, inte ett dugg faktiskt. Jag njuter av lugnet, av mörkret, av myset hemma nu när jag nästan kommit helt i ordning i lägenheten. Jag njuter av alla ljus jag tänder om kvällarna. Av att bara vara, av att känna annat än oro, att se en ljus framtid.
Jag kallar det harmoni...
lördag 3 september 2011
Shopping, sushi och bio
Strålande sol ute, nästan så det är som en sommardag! Jag och Ida blev direkt sugna på att bada men sååå varmt kanske det inte är i vattnet, eller ;) ?
Egentligen skulle Ida på friidrotten halv tio i morse på landet, men enligt hennes pappa skulle hon åka själv och då jag kollade bussarna så gick inga direktbussar ut dit så pass tidigt på morgonen, så jag messade att om hon ska dit måste de hämta. Svaret jag fick var "då skiter vi i friidrotten". Där är ungefär hans mognad (så fort han inte får som han vill)..
Här är jag van att ta försvarsställning (för Idas skull) men jag skrev bara att Ida vill bara åka dit ibland så då är det ju okej om hon inte åker varannan lördag, men att det där får dem bestämma. Förstår dock inte vad han kräver då vi inte kan bo närmare än vi gör och han sagt att han skulle ta hand om hämtning och lämning då han anmälde henne till friidrotten. Det slutade i alla fall inte i otrevliga sms, så han verkar fått normala spärrar ibland vilket är skönt det i alla fall. Tycker dock synd om henne som inte ska kunna gå för att pappa är den som "bestämmer" och inte vill hämta. Jaja, jag kan inte göra mer. Jo, jag kan följa med ut dit, men inte varje gång. Dessutom är hon inte pigg på att träna lördagsmorgnar. Vi får väl hoppas att hon kommer in på dansen här i Sjöstan i stället snart. Det är verkligen något som hon vill syssla med.
Jag tänkte att hon måste få göra något roligt i dag så nu har jag bokat bio till henne och hennes bästa kompis kvart i sex, och de ska gå heeelt själva. Det är såå spännande tycker dem ;-) Dem är ju stora tjejer nu :)
Nu ska vi snart bege oss ut för att kolla lite mer kläder osv, men denna gång mest till mig då det bara blev shopping till dotra igår. Ida sa i går att vi hade haft en uuuunderbar dag och att det bästa med dagen var att vi avslutade med att hämta hem sushi som hon älskar. Vi shoppade bland annat en skinnjacka och ett par Replay- converse. Jag köpte bara mat men hämtade ut klänningarna från Bonprix som jag beställt, 2 av 3 stycken var godkända så jag är nöjd :)
Ha en mysig lördag!
Kram Mia
Ida bad mig posa ha ha
Finast i världen!
fredag 2 september 2011
Kärleksbrev man inte vill ha
Vaknade i morse av att trädgårdsmästaren klippte gräset här ute och röjde lite smågrenar och då kändes det verkligen som sommar igen! Vaknade även utan feber, tjohoooo, så nu går det nog bara framåt hoppas jag och snart är min hälsa säkert på topp igen! Sen är det ju helg och då blir ju alltid humöret lite bättre :-)
I dag när Ida kommer från skolan ska vi gå till Sickla Köpcenter som jag för övrigt tycker är ett väldigt bra centrum. De har inte bara de där vanliga butikerna som finns överallt utan även lite udda och roliga affärer, lekland för de som har små barn plus bra och billiga mataffärer.
I morse när jag öppnade mailen så hade jag ett brev ifrån exet. Han hade skrivit ett långt A4 till mig där det stod om hur han uppfattade mig som person, vad han uppskattade och att han såg mig som någon han ville gifta sig med. Han hade skrivit det väldigt utförligt om vad han tyckte och kände för mig. Jag blev glad då vissa saker faktiskt stärkte mig, men samtidigt blev jag ledsen. Jag kände mest: Varför skicka det nu? De där sakerna skulle sagts så mycket tidigare när de hade gjort nytta, nu känns det som att det är försent. Och varför stod det inte i stället om saker som han vet att jag blivit besviken för? Sakerna som faktiskt avgjort att jag gjort slut. Något om varför det hade hänt eller bara något liknande? Men han kanske inte vet själv?! Jag vet inte om jag borde vara glad för att han ändå tog sig tid att skriva till mig, men det är jag inte tyvärr..
Jag vill bara gå vidare, är på väg att göra det, trots att det är jobbigt. Jag förstår inte vikten av att vi ska ha kontakt överhuvudtaget?
Nä, nu måste jag in i duschen och göra mig klar.
Trevlig fredag på er!
Kramar
I dag när Ida kommer från skolan ska vi gå till Sickla Köpcenter som jag för övrigt tycker är ett väldigt bra centrum. De har inte bara de där vanliga butikerna som finns överallt utan även lite udda och roliga affärer, lekland för de som har små barn plus bra och billiga mataffärer.
I morse när jag öppnade mailen så hade jag ett brev ifrån exet. Han hade skrivit ett långt A4 till mig där det stod om hur han uppfattade mig som person, vad han uppskattade och att han såg mig som någon han ville gifta sig med. Han hade skrivit det väldigt utförligt om vad han tyckte och kände för mig. Jag blev glad då vissa saker faktiskt stärkte mig, men samtidigt blev jag ledsen. Jag kände mest: Varför skicka det nu? De där sakerna skulle sagts så mycket tidigare när de hade gjort nytta, nu känns det som att det är försent. Och varför stod det inte i stället om saker som han vet att jag blivit besviken för? Sakerna som faktiskt avgjort att jag gjort slut. Något om varför det hade hänt eller bara något liknande? Men han kanske inte vet själv?! Jag vet inte om jag borde vara glad för att han ändå tog sig tid att skriva till mig, men det är jag inte tyvärr..
Jag vill bara gå vidare, är på väg att göra det, trots att det är jobbigt. Jag förstår inte vikten av att vi ska ha kontakt överhuvudtaget?
Nä, nu måste jag in i duschen och göra mig klar.
Trevlig fredag på er!
Kramar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)