Fy fasen

Fy fasen vad nerverna är hemska mot mig nu :( Jag har fått gå hem ifrån jobbet pga ihållande, molande, brännande värk och frossa samtidigt. Om det beror på att jag har någon annan infektion i kroppen vet jag inte än, för då brukar jag också få ondare. Jag hade verkligen glömt hur illa det kan vara med min kropp och hur jäkla ont som jag kan ha, och det gör mig ledsen att jag fortfarande får sådana här toppar. Jag trodde att de va över!

Jag har ont i alla fingrar så det är svårt att skriva, ben och armar bokstavligen brinner och fötterna känns som att de ska gå av när jag går, samtidigt som jag fryser som att jag har 40 graders feber. Jag vill bara veta varför det blir det så här. Varje nerv i min kropp skriker. Jag vet ju att jag är sjuk, men hur? När det gör så här ont så blir jag övertygad om att det är något farligt. Jag är rädd...

Tack vare min nervmedicin så fungerar jag som människa, men inte ens med den verkar jag få undvika topparna. Ibland undrar jag om de någonsin kommer att hitta något. Jag ber till gudarna att de ska hitta något på röntgen i slutet av april. Det här önskar jag ingen..

Oslo by night och smärta

Jag har återigen haft en jättetrevlig kväll med mina kollegor och nu har jag duschat och lagt mig och imorgon åker jag hem. Man blir lätt bekväm med att äta ute och det är inga tråkiga restauranger som vi besökt precis ;) Det är faktiskt rätt så mysigt här i Oslo, se bara på bilden som jag tog igår :) Det jag inte gillar med staden är att det är svindyrt och att det är skumma människor ute på kvällen, alla kollegor varnar mig jämt för att gå själv och det känns inte särskilt tryggt då man går hem själv till hotellet :-/

Det jobbiga är att jag vaknade inatt av smärta i nerverna och ikväll är det fasen inte kul. Och kan ingen bara hitta va fasen det beror på?! Jag har nu ökat min nervmedicin till max så jag hoppas att jag får sova inatt. Jag orkar inte med att få fler toppar av smärta, jag har fått nog av det. Det är bara att hoppas på det bästa, att toppen är här bara för stunden denna gång.

Sov gå gott allihop! Jag ska svara på era kommentarer när jag kommer hem till Sverige igen.

Kram Mia

Nervont & LCHF

I helgen har jag umgåtts mycket med vännerna. Jag har som jag lovat mig själv bara gjort saker jag får energi av och många skratt har det blivit. Det kändes att det inte var igår direkt som jag gick på krogen då vi svängde våra lurviga i lördags jag, Elli och Nicke. Men det var absolut skoj att komma ut lite.

När vi dansade på utestället "Hotellet" så kom en fotograf från Finest och ville ta kort på oss, och "vips" så kände vi oss unga och toppfräscha ha ha ha!
Det märkliga är att jag efter helgen har fått jätteont i nerverna (känner ju även av dem i vanliga fall)  och jag knaprar min medicin jag nyss fått som bara den. Jag har till och med höjt dosen så jag hoppas att det hjälper snart då jag knappt sovit i natt :( Jag är levandes död och ska hålla utbildning på torsdag, plus att Ida är hängig om kvällarna. Jag vet ärligt inte hur det ska gå, men på nåt sätt måste det ju det...

I kväll var Pia förbi en sväng och jag gjorde LCHF-middag: pannbiffar med blomkålsmos och en sallad, det var faktiskt rätt gott. Jag försöker hålla den kosten nu (dock inte för Ida) när jag har svårt för att träna. Några kilo ner ska jag i alla fall. Jag har hållit den kosten några dagar nu så jag kämpar på :) Andra kanske inte tycker att jag behöver gå ner men sånt där känner man ju bäst själv, när man trivs och inte.

Nu ska jag ta och hoppa in i duschen för att sedan försöka sova. Jag är sååååååå trött!!

Kram Mia

Smärtan låter mig inte sova!!

Klockan är just nu 05:10 och jag kan inte sova! Jag har vaknat av smärta i kroppen för tredje natten i rad. Det brinner, ilar och värker i hela kroppen! Jag vaknar av att det gör ont och att jag är alldeles kallsvettig, men inte hittar man något fel på mig?! Jag orkar ta mig sjutton inte med det här? HUR länge ska man behöva orka med?
I går åkte jag till Pia som bjöd på tacomiddag och såg verkligen fram emot det, men tröttheten slog på direkt jag kom innanför hennes dörr och det var som på julbordet; sängen var det som lockade mest. Det slutade med att jag sov över där för att jag inte orkade ta mig hem. Bara tanken på att sätta mig på ett tåg var skrämmande, om jag skulle somna, skulle jag då vakna när jag skulle gå av? Förstår ni då hur "koma-trött" jag känner mig? Och sen inte få sova ovanpå det. Jag är less, blir deppig att ingen läkare kan hitta felet, att behöva leva så här när man är 30 år. Jag vägrar acceptera det! Vägrar leva ett liv på det här sättet. Jag tänker inte ge upp. Tänker kämpa tills jag hittar någon själ som kan ställa en diagnos, göra alla tester som finns. För som sagt; så här vill jag inte leva mitt liv! God morgon förresten..

Den där trumman

Tack för de fina kommentarer jag får av er vänner/bloggare! Det värmer verkligen! Röntgen i dag gick riktigt bra. Det är ju aldrig kul att åka in i en trumma och höra ett ständigt dunkande ljud så att man nästintill blir halvdöv trots hörselkåpor. Jag borde vara van med tanke på att jag röntgar hjärnan till och från men jag tror aldrig att man vänjer sig av känslan att vara instängd.

Direkt efter röntgen åkte jag till kiropraktorn som knäckte mig, men han ville inte knäcka fööör mycket sa han då vi väntar på röntgensvar om 4-5 dagar. Däremot pressade han som s*tan på min ena skinka (som jag för övrigt har haft muskelkramp i 11 år i). Muskelspänningarna där vill liksom inte släppa och jag kan aldrig sitta länge i en soffa tex och jag har inte kunnat sova på vänster sida på 11 år heller, men det är ju sånt man vant sig vid. Jag kan säga att jag SKREK när han pressade! SÅ ont gjorde det. Och han hittade det nya smärtområdet, det området där jag känner att jag har någonting. Mina funderingar har ju varit en cysta eller tumör. Han tror att det är en muskel som jävlas, så man får väl hoppas på det.

Nyss ringde A och sa att han var på väg till Luleå flygplats Kallax, så nu är det inte länge kvar :) Bäst att jobba på det sista för att sedan möta upp honom. Vi ska äta tapas ikväll, min favvorätt! Mums!


Ha det gott alla fina!

Som vanligt

... ett inlägg med nästan inga goda nyheter, men det är ju så mitt liv tyvärr ser ut just nu.


Har ont i nerverna i dag igen, så ont att jag får knapra piller för att orka jobba. I natt var det asjobbigt, jag hade så ont att jag inte ville vara med längre. Jag undrar vad sjutton som är fel, varför man inte hittar någonting och hur lång tid det ska ta innan man upptäcker felet? Det känns som en stor tumör i ryggslutet och mina nerver värker så det brinner och kraften i mina händer och fötter känns lika med noll till och från!

Jag är spyless på att inte ha en enda dag där jag känner mig smärtfri och glad. Är det för mycket begärt? Det här är inte jag; en gnällkärring som klagar på sina smärtor med kort stubin som bara vill lägga sig ner och inte tycker att någonting är kul. Jag är faktiskt spyless på allt för tillfället...

Som tur är så har jag min familj och mina vänner som finns där och lyssnar, stöttar. Alla förstår nog inte och vet nog inte heller vad de ska fråga. Men jag tror att många generellt inte förstår en smärta som inte syns utåt, som inte syns som ett öppet sår. Sen vet jag att det aldrig syns på mig då jag är sjuk, det säger alla. Vissa på jobbet kanske tycker att man bara söker uppmärksamhet, vad vet jag men jag kan inte le och vara glad då jag knappt orkar sitta på stolen jag sitter på, så enkelt är det..

Det jag vet är att jag kommer att förstå, om det drabbar någon annan i min omgivning, men det är väl så.. man fattar då man själv hamnar där. Nu har ju jag haft ont i min rygg i 11 år men inte varje dag så det går att leva med och man har haft många bra dagar. Men nu... varje dag har jag ont och jag vet inte hur länge till jag orkar med det här faktiskt?! Nervsmärtan tar över ryggsmärtan och det säger inte lite om hur ont det gör. När man slår upp vad nervsmärtor beror på är det inte några roliga saker:

Sjukdomar och tillstånd då man kan känna nervsmärta är till exempel:

•diskbråck
•ischias
•bältros
•diabetes
•multipel skleros, MS
•tumörer
•stroke

Och nej, man kanske inte ska googla om sjukdomar, men då man aldrig får en diagnos så är man ju faktiskt tvungen att göra det och föreslå för doktorerna vad det kan vara för det är inte lätt för dem heller att ställa en diagnos.


I kväll ska det i alla fall bli skoj med Roxettekonserten som jag Elli ska på. Jag ska bjuda henne på middag innan och så blir det lite vin på det. 19:30 börjar det och det ser jag fram emot riktigt mycket.

I förrgår träffade jag min kompis Alexandra, hennes man och deras lilla bäbis. Vi pratade om A och Alexandra tyckte att det jag berättade lät toppen, att jag behöver en trygg och lugn man i mitt liv. Hon nämnde även att jag måste våga öppna mig, inte vara så rädd som jag brukar och våga släppa in honom. Jag behöver höra sånt, få reflektera över mitt beteende ibland, så det uppskattas. Jag ser upp till mina vänner som vågar stå för deras åsikter, det visar verkligen att de bryr sig och är genuint ärliga. Alexandra har rätt. Jag öppnar mig inte lätt och jag behöver känna trygghet innan jag gör det, nästan så mycket trygghet att killarna sprungit innan jag gör det. Men jag ser ändå skillnad i mitt beteende nu jämfört med tidigare, och det enda jag gör är att vinna på det för en kille som är intresserad på riktigt springer inte, så enkelt är det.

Nä nu ska jag gå ner på gymet trots min smärta och köra och se om det blir bättre. Man får göra egna experiment just nu för att hjälpa läkarna på traven.

Ha en underbar dag mina vänner.
Kram Mia

F*ck you!

Nu är jag less på de här hormonrubbningarna! Jag mår illa som om jag vore gravid, är arg som ett bi till och från, ledsen som om hela världen håller på att gå under, känner mig fet då jag inte får igen jeansen, är vätskefylld och får vila benen på bordet i soffan som en gammal tant och jag är inte ens 30 år. Jag orkar inte gå långt pga allt vatten i fötterna, har ont i huvudet och känner mig allmänt konstig och känslomässigt störd.

Att dessutom vakna upp mitt i natten av brännande, ilande och oerhört smärtande händer och underarmar är inte heller särskilt kul och just denna ledvärk jag har till och från (i händer och ben) gör mig faktiskt livrädd!! Finns det någon där ute som vet vad det kan vara?? Mamma anar reumatism då vi har det i släkten, men jag vet inte? Och gör det verkligen så här pass ont?? Värken kommer periodvis om kvällar och nätter och är en riktig hemsk och smärtande känsla. Det känns som om lederna brinner!! :-( Jag har tidigare intalat mig att det bara är ett virus jag åkt på varje gång som man kan få bara på just lederna, men man känner själv när något i kroppen inte stämmer så det tror jag verkligen inte längre.. Jag är i alla fall väldigt orolig och har bara en sak att säga:


Dra åt h-vete med dig förbannade hypofystumör (OCH reumatism??)!!
Jag hatar att det här ska behöva existera i mitt liv!

Så, nu var det gjort och skönt var det också att få avreagera sig lite...