Det här med prylar

Jag såg precis att man kunde köpa en stor grill i 24 karat guld. Priset var ju därefter också (såklart). "Endast" 165.000 USD! I say what??! Jag bara undrar, VEM köper en sån grill? Även om jag skulle ha råd så inte fasen skulle jag välja att köpa en. Jag skulle faktiskt tycka att det var pinsamt. Jag skulle känna det som att jag skröt och inte våga bjuda hem folk på grillfest.

Jag är ingen prylgalning, det ska gudarna veta. Jag gillar snygga och moderna möbler och fina klockor, men jag lägger hellre mina pengar på nöjen och resor som jag verkligen älskar, på sånt som ger en minnen för livet. Och så har jag istället ett helt okej hem. Däremot älskar jag att köpa fina kläder till mig och dottern då det är en "färskvara" och jag vill se representabel ut på jobbet.

Alla är vi ju olika och särskilt killar tycker att det är viktigt med den senaste tekniken. Men så shoppar de ju oftast mindre kläder också. Fast det är klart, att om jag hade råd med både och så nog hade jag säkert också köpt mig finare prylar, ingen tvekan om det. Men jag ser inget direkt värde i det. Nu är sanningen den att jag skaffade (för att jag fick) en microvågsugn år 2009, och att mina vänner retar mig för min kaffebryggare som är från att Karl den 12 gick i shorts...

Jaja, sån är jag ;-)!

Morgonhumör

Ja, det är bara att konstatera: dottern har ett jobbigt morgonhumör! Det blir mer och mer tydligt.
I morse till exempel då jag väckte henne så pågick följande konversation:

- Ida, dags att vakna!
- Jag är vaken. * Ida somnar om*
Jag fortsätter:
- Ida, vakna!
- Jag äääär ju vaken. *somnar om*.
- Ida, nu måste du verkligen gå upp!

Ida argt:

- Men tror du att jag kan prata om jag sover! *djup suck*

Jag småflinar och tänker att hon minsann har fått mitt tråkiga morgonhumör. Jag kan inte heller bli irriterad på henne eftersom att jag själv hatar att bli väckt när jag är riktigt trött, och det oavsett vilken tid det är på dygnet.

Har ni också morgonhumör?

Har jag blivit tant på riktigt nu?

Jag blev inspirerad av min kollega Lina och har börjat att virka på luncherna nu. Mitt första projekt är ett "pannband" som jag ska ha istället för mössa när det är kallt och man inte vill förstöra frisyren. Jag trodde väl aldrig att jag av alla skulle ha tålamodet eller att jag ens skulle tycka att det var kul att virka igen, men det gör jag!! Är det nu man får tant-stämpeln eller är jag inte ensam? Snälla.. säg att jag inte är det ;-)

Några av mina brister

Alla har vi våra brister, stora som små. Ibland kan det vara bra att reflektera över dem och kanske till och med skriva ner dem. Så var så god, här är några av mina:

• Jag har en tendens att bli uttråkad om jag inte har några planer och jag har svårt att koppla av. Att läsa en bok är mer stressande för mig än avkopplande, jag blir rastlös av det.


• Jag har svårt att säga nej om någon ber om något.


• Jag vill att saker ska gå fort. Vill jag något ska det ske snabbt, helst igår. Jag avskyr att vänta.


• Jag är usel på att höra av mig. Kallprata är inte min grej helt enkelt. Jag ses hellre och umgås.


• Känner jag något vill jag säga det på en gång, inte vänta. Att inte få ventilera mina känslor är inget jag mår bra av.


• Jag har fördomar (som alla andra även om de inte erkänner det). En av dem är att jag tror att de flesta framgångsrika och snygga människorna är otrogna.


• Jag är aldrig riktigt nöjd med det jag gör. Jag vill utvecklas hela tiden. Jobbigt, men också bra. Någon gång skulle jag dock vilja känna lugnet och bara vara nöjd.


• Jag har oerhört svårt att "låtsas" att jag gillar någon om jag inte gör det. Det syns rakt igenom mig vad jag känner.


• Jag är morgontrött.


• Jag har svårt att ta kritik om det sägs på fel sätt. Sägs det däremot på ett bra sätt har jag inga problem och uppskattar ärlighet mer än någonting annat.


• Jag kan skjuta upp tråkiga saker till sista sekunden.


• Jag har en tendens att prata innan jag tänker ibland.