Jag har sån sjuk träningsvärk att det är svårt att gå i trapporna, men jag antar att jag ska vara glad då jag tränat hårt med andra ord ;)
I dag ska jag också träna på lunchen och jag kan inte undgå att vara stolt över mig själv hur jag trots en viss känsla av hopplöshet just nu ändå tar mig för och gör det som är bra för mig, att jag inte bara ligger på sofflocket.
Jag gick in i väggen 2007 och har sedan dess lärt mig att lyssna på min kropp då den säger till att jag är stressad, för min hjärna gör det nämligen inte alltid. Jag förstod det inte ens då det var som sämst med mig för 4 år sedan, men
läkaren tvingade mig att sjukskriva mig och jag antar att just
det inte är så vanligt i dagens samhälle?(!) Under sjukskrivningen letade jag andra jobb och avbröt sjukskrivningen efter några veckor då jag fick nytt jobb. Hur jag ens fick det är en gåta då jag absolut inte mådde bra under den perioden. Jag måste ha tagit på mig den "berömda masken" och gett skenet av att jag mådde bra. Jag gick trots allt till mitt nya jobb med ångest, men till slut gick det över.
Att lyssna på kroppen är bland det viktigaste som jag lärt mig för att behålla en bra hälsa och en bra livssituation. Jag vet precis vad jag måste göra då den visar tecken på stress. Nämligen träna, vila, undvika kaffe och alkohol, sova mycket, göra saker som är roliga, andas djupa andetag, tänka på och förstå varför det är stressigt just för tillfället och göra något åt det i längden.
Ofta är det ett samband mellan privatliv och jobb som gör att man blir stressad. Finns det ingen balans mellan dessa 2 områden så blir det till slut för mycket för en person. Att jag gick in i väggen 2007 är inget som jag skäms över och inget som är konstigt, tvärtom! Under 2 års tid jobbade jag flera mil ifrån hemmet och hade 65 min enkel väg. Jag gick upp klockan 5 och lämnade dottern halv sju på dagis. På jobbet var det sjukt stressigt och mina kollegor var sjukskrivna med jämna mellanrum. Det gick inte att gå på toa utan att någon ropade att man skulle skynda sig för att det ringde så mycket (satt i reception+ helpdesk då). Jag hämtade dottern sist av alla barnen, klockan 18 och hade ständigt dåligt samvete för det. Jag var trött konstant, gick ner massor i vikt och jobbade extra hemifrån så fort dottern somnat för att få in extra pengar, så min arbetsdag slutade oftast kl 22 på kvällarna. När jag tänker tillbaka på det så förstår jag inte hur det gick ihop. Men jag ville
för mycket och det är ofta ambitiösa personer som går "in i väggen". Det är inget som jag önskar någon, men för mig så har det nog varit
bra, för jag lärde mig att säga nej till saker jag inte hinner med, markera då jag känner mig överkörd, inse att hur mycket jag än
vill så
bör jag inte köra på i 110 även om jag känner att jag orkar det under vissa perioder.
Även i privatlivet har jag lärt mig ett och annat efter det som hände mig. Om jag inte vill göra något så gör jag det oftast inte heller, man ska inte göra saker som man inte vill om man inte mår bra av det. Jag har också fått en annan förståelse för andra som mår dåligt och ställer upp då jag vet hur det känns och försöker att komma med tips osv. Jag har även lärt mig att tänka rätt, exakt
hur är svårt att förklara men det är en blandning mellan att inte avvisa sina tankar om att man har det jobbigt samtidigt som man inte får fastna i dem tankarna för länge. Konsten är att lyssna på kroppen/känslorna, ta in och förstå varför och sedan handla efter det! Det som gör att jag snabbt kommer igen då jag är lite nere är att jag vet att det alltid löser sig i slutändan. Jag antar att jag haft en hel del motgångar som jag sett till att lösa och för varje gång som jag löst en situation som känts omöjlig så har jag bara blivit starkare. Jag måste dock erkänna att det hade varit fantastiskt skönt att bara få glida på en räkmacka någon gång under en lång period också ;-)
Nu 
