Vad var det som hände?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Många människor visar sig inte vara den man trodde. Tänk på det och var inte alltför godtrogna, det slår oftast bara tillbaka och man står till slut kvar och undrar "vad var det som hände?"...

Var den du utger dig för att vara: arg, ledsen, deppig, otrevlig, bara du inte är falsk. Var inte glad om du inte känner dig glad, ge inte beröm om du inte tycker att en person förtjänar det, fjäska inte för andra.. var dig själv! Det är ingen som tycker om ett falskt leende eller en kommentar som inte kommer från hjärtat i slutändan, sånt lyser igenom snabbare än man tror..

Besviken. Ovanligt va?

Man ska vara oerhört rädd om sina vänner och barndomsvänner. Vänner som vänner, men barndomsvännerna har känt en sen tidigt och de vet hur man funkar och de har även varit med och sett hur man förändrats med åren. Man har något speciellt med sina barndomsvänner, en speciell connection. De vet oftast hur man tänker, trodde jag i alla fall...

Alla förändras med åren men det gör ont i mig att se att några av mina närmsta barndomsvänner gjort handlingar den senaste tiden som gör att jag inte kan känna 100 procent tillit till dem längre. Det chockar mig hur människor verkligen kan förändras i den kategorin uppriktighet helt plötsligt efter att ha känt dem i halva mitt liv?! Och det chockar mig att se hur många som bara slår ifrån sig andras känslor. Det verkar vara så att man inte tar det där med riktig vänskap på allvar längre och inte inser vikten av total ärlighet. Det känns nästan lite märkligt att man litar mer på "nya" vänner som man fått senare i livet. Visst, jag kan förstå att man glider ifrån varandra osv men att svika ens förtroende är något helt annat, särkilt då man sett dem som en i familjen.

Jag är snart 30 år och jag vill inte ha vänner som jag kan lita på till 50 procent, inte ens 98 procent! Jag vill kunna lita på mina vänner till 100% annars får det faktiskt vara. Kan man inte vara ärlig mot mig och säga som det är så är det ingen relation jag vill ha i mitt liv. När jag vet sanningen utan att ha sagt den och får en lögn tillbaka, då svider det! Hade jag varit en person som själv ljög och struntade i andras känslor, skrek om någon sa något opassande, ja då hade jag kunnat förstå varför folk inte var uppriktiga.

Jag kan med stolthet gå från relationer då jag alltid är totalt uppriktig. Visst, det kanske inte heller alltid är det bästa och jag har mina brister som jag är medveten om, men jag har i alla fall mitt svart på vitt och folk vet vart de har mig och jag slipper gå omkring med dåligt samvete att jag kanske inte borde ha gjort eller inte sagt "så och så", men det gör inte att det gör mindre ont för det. Nästan tvärtom; då man känner att man varit så pass lojal (som jag alltid är) så blir man nog ännu mer besviken. Och det gör ont. Ont så in i h-vete...

Jag har bara en sak att säga till dem som inte kan vara uppriktig mot mig: Hitta likasinnade där tillit kanske inte är lika viktigt som det är för mig. Eller... stå för vad ni gör och vad ni tänker och våga ta en konflikt och inse att ni kanske hade fel...och varför inte ännu bättre; be om ursäkt?!
Ingen är felfri, men det är just vad man gör åt sina misstag som räknas. Gör man ingenting, jag varför ska man då umgås med såna vänner? Jag ser ingen anledning! En annan gång är det jag som har fel eller så har jag inte det, men jag skulle i alla fall ta åt mig att någon är besviken på mig, försöka förklara och vara uppriktig och undvika att samma sak hände igen. Att det ska vara så #"%%&//¤ svårt??