Omtumlande dag

Jag har haft den mest omtumlande dagen på mycket länge. Det började med att doktorn sa till mig att de skulle göra tre stycken magnetröntgenundersökningar med kontrast på en och samma gång, förutsatt att jag skulle klara av det. En av hjärnan, en av nedre ryggen och en av övre ryggen. Jag frågade hur lång tid det skulle ta. Minst en timme, om jag låg helt stilla. Då kände jag panik!

Jag är inte ett dugg känslig för sjukhus, sprutor eller att se blod och aldrig rädd för att gå till doktorn eller vara inlagd. Men är det något jag hatar så är det trånga utrymmen! Och nu skulle jag alltså ligga där i en hel timme. Jag blev helt svettig bara av tanken och när jag väl låg där inne så var det som att alla känslorna bara vällde över mig. Stoffe hade frågat om jag ville att han skulle följa med och då svarade jag i stil med: " Nej, herregud! Det är ju bara en röntgen. Det är ingenting motför vad jag varit med om"!
 Det ångrade jag bittert att jag sagt för just då hade jag verkligen behövt stöd kände jag. Det tog nog inte mer än 7-8 minuter så kom tårarna. Tårar som förmodligen länge legat där under och bara väntat på att få komma ut. Det var som att det gick upp för mig hur dålig jag faktiskt är. Det är inget som direkt syns utåt hur jag mår heller, det är ju inget öppet sår som man går omkring med och man försöker ju alltid le och vara glad. Men min smärta finns där alltid ändå, oavsett om det syns eller inte. Jag har ont, varje dag..!

Efter en stund så kom andra känslor upp. Tacksamhetskänslor för de olika doktorer jag har som gör allt för att hitta vad det är för fel på mig. Mina fina vänner som finns där och som frågar hur jag mår titt som tätt. Min fina familj, särskilt min mamma som går genom eld och vatten för mig. Min dotter som alltid förstår då jag är trött och har ont.

Sen kom känslor om döden som "tänk om de nu hittar något, som en tumör och säger att jag inte har länge kvar, hur ska jag förklara det för Ida?"

Ja det var som sagt en mycket omtumlande dag och är faktiskt fortfarande då det är många gamla känslor att tampas med. Plus att jag nu måste vänta i 10 dagar på svar. Jag är trött på att just vänta!!

Kram Mia

Annorlunda mot Stockholm

Det är verkligen som svart mot vitt när man jämför den Norrländska naturen kontra Stockholms. Idag var planen att vi skulle åka och pimpla, och när vi sitter i bilen ser vi hur en ren står på vägkanten. Nu är det inte så renar springer runt på vägen i Boden (som mångar tror) men när man kommer ut på vägarna utanför stan är det inte ovanligt att man ser antingen en älg eller ren.

Idag var det för dottern att pimpla. Det är ganska osannolikt att man får napp första gången, men det fick Ida. Nedan visar hon upp dagens fångst =)

Denna rapport blir inte så lång, men jag mår iallafall toppen, och hoppas att ni gör detsamma.

Kram Mia

Ultramys

Just nu så ligger jag i sängen mellan mina två älsklingstejer; min dotter och min kisse. Jag bara njuter av att ha dem så nära som det bara går. Dem ger mig så mycket kärlek utan att kräva något tillbaka. Det behöver dem inte iofs för det ger jag dem ändå. Men det är så underbart att stanna upp ibland och känna efter vad man har, vad och vilka som verkligen betyder något, eller hur? Jag har inte många som är fysiskt nära och inte ofta heller för den delen heller eftersom att Ida bara är här varannan vecka och släkten bor i norr, så det känns extra ljuvligt då alla är samlade, som att man blir hel för några dagar.

Jag får alltid lite ångest dagen innan Ida ska åka till sin pappa, då vet jag att hon blir borta en hel vecka :-( Men men, så är det ju. I dag ska vi i alla fall till kyrkan med Idas farmor och fira första advent och efter det äta middag tillsammans. Sen ska vi till storebror och Lina och fira att lilla Olle har blivit 2 år. Det blir nog en riktigt mysig söndag :)

Ida utklädd till "mini-stekare" ha ha ha!

Kram Mia

Hemma efter en helfestlig helg uppe i norr

Allting gick emot mig först på fredagen. Jag missade nämligen planet! Det var kaos i Stockholmstrafiken och flygbussarna kunde inte lova hur lång tid det skulle ta att komma fram till Arlanda, så 100 kr fattigare hoppade jag av bussen efter att vi kört några meter och sprang till Arlanda Expresståget i stället. 260 kr kostade det och det var kaos även där. Det hade skett en olycka på spåret och evakuering skedde en bit framför oss. Klockan närmade sig fem och mitt flyg gick kvart i sex. 30 minuter innan måste man checka in så jag messade A att det inte såg så ljust ut. Folk fick panik och sprang ut till taxibilarna men ingen ville köra dem, just pga trafikkaoset, och 600 kr per skalle krävde dem om de alls skulle köra (utan garanti på att hinna fram i tid såklart).

Jag blev stressad och irriterad att inget bara kan flyta på i mitt liv, inte ens en resa jag sett fram emot så mycket, så det var inte en glad Mia som kom springades till incheckningen 10 minuter innan avgång i hopp om att få följa med planet. Men det var tvärstopp! Jag gick iväg till informationen och försökte att boka om biljetten men får beskedet att det inte går utan måste betala en ny biljett för 1200 kr! Som hittat veckan innan löning, men samtidigt tänker jag att den makt som jävlas med mig minsann inte ska få mig att inte åka, så jag bokade och fick komma med det senare planet. Jag ringer till A och jag är jätteless och arg på allt som går emot mig (mitt tålamod är generellt mindre just nu), och han är så coollugn så han tar snabbt ner mig på jorden igen:) På planet beställde jag en liten flaska vin för att lugna nerverna och försökte hamna i harmoni igen och jag lyckades!
När jag kommer ner för rulltrappan så står A där och tar emot mig. Jag möts av en lång kyss och en jättehård kram, och allt känns bara så bra igen. Alla bekymmer är som bortblåsta.

På fredagskvällen myste vi på hemma bara då jag var framme så sent och på lördagen hann vi med att träffa både A´s mamma och man och min mamma och barndomsvänner. Vi hann även med en fest inne i stan och där var även A´s ena bror. Jag skojade lite med A och sa att nu när vi ändå träffat hela släkten var det ju bara att gifta sig ha ha ha!

När jag kom hem i söndags så kändes det inte alls bra, jag ville inte hem. Det enda som jag längtade efter var att få träffa Ida. Jag saknar min barndomsstad och jag trodde aldrig, verkligen aldrig att jag skulle det. Inte på det här sättet! Och det var innan jag träffade A som jag började känna så, så det har inte med honom att göra. Jag vill ha min familj nära, mina barndomsvänner, kunna bo stort och fint billigt, njuta av vintern och snön, köra skoter, vara med vänner som känt mig sedan jag var liten, ha nära till alla och slippa åka i ca 40 minuter enkel väg för att hälsa på någon, att beöva planera in i kalendern när man ska ses. Jag vill ha de där spontana besöken bakom min dörr, jag älskar dem!

Jag kommer på mig själv med att tänka: "Vad har jag här som får mig att stanna?" Och det svar jag får av mig själv är: Ida! Jo, jag har mina underbara vänner som jag verkligen uppskattar och älskar och alltid kommer att ha kontakt med oavsett, men min själ säger verkligen något annat just nu. Vänner är vänner, och dem kan man alltid hälsa på, precis som jag gör med mina vänner i norr i dag. Jag är trött på att kämpa antar jag, jag vill leva det enkla livet igen och inte känna den här stressen och pressen att behöva tjäna bra med pengar för att kunna bo skapligt. Jag tror inte att de som är född i Stockholm blir lika påverkade av stressen som vi som är födda i ett lugnare tempo. De i sin tur blir ju stressade av lugnet i stället ;-) Men mest är det nog ensamheten jag känner att jag är trött på, för det är jag. Jag känner mig enormt ensammen här och jag tror att man genererellt gör det i en stor stad. I en stor stad är du ingen om du inte känner en massa folk och har din familj i närheten.

Ja, vi får se vart de här tankarna leder men jag kan säga att tankarna om en flytt finns där, och dem blir inte mindre...

Vad var det som hände?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Många människor visar sig inte vara den man trodde. Tänk på det och var inte alltför godtrogna, det slår oftast bara tillbaka och man står till slut kvar och undrar "vad var det som hände?"...

Var den du utger dig för att vara: arg, ledsen, deppig, otrevlig, bara du inte är falsk. Var inte glad om du inte känner dig glad, ge inte beröm om du inte tycker att en person förtjänar det, fjäska inte för andra.. var dig själv! Det är ingen som tycker om ett falskt leende eller en kommentar som inte kommer från hjärtat i slutändan, sånt lyser igenom snabbare än man tror..

Några av mina brister

Alla har vi våra brister, stora som små. Ibland kan det vara bra att reflektera över dem och kanske till och med skriva ner dem. Så var så god, här är några av mina:

• Jag har en tendens att bli uttråkad om jag inte har några planer och jag har svårt att koppla av. Att läsa en bok är mer stressande för mig än avkopplande, jag blir rastlös av det.


• Jag har svårt att säga nej om någon ber om något.


• Jag vill att saker ska gå fort. Vill jag något ska det ske snabbt, helst igår. Jag avskyr att vänta.


• Jag är usel på att höra av mig. Kallprata är inte min grej helt enkelt. Jag ses hellre och umgås.


• Känner jag något vill jag säga det på en gång, inte vänta. Att inte få ventilera mina känslor är inget jag mår bra av.


• Jag har fördomar (som alla andra även om de inte erkänner det). En av dem är att jag tror att de flesta framgångsrika och snygga människorna är otrogna.


• Jag är aldrig riktigt nöjd med det jag gör. Jag vill utvecklas hela tiden. Jobbigt, men också bra. Någon gång skulle jag dock vilja känna lugnet och bara vara nöjd.


• Jag har oerhört svårt att "låtsas" att jag gillar någon om jag inte gör det. Det syns rakt igenom mig vad jag känner.


• Jag är morgontrött.


• Jag har svårt att ta kritik om det sägs på fel sätt. Sägs det däremot på ett bra sätt har jag inga problem och uppskattar ärlighet mer än någonting annat.


• Jag kan skjuta upp tråkiga saker till sista sekunden.


• Jag har en tendens att prata innan jag tänker ibland.

Umgänget är viktigare än man tror. Men att stå för den man är, är ännu viktigare!

I den lilla stad där jag växte upp var det mycket droger och bråk, som det brukar vara i de mindre städerna. Jag kom i kontakt med droger på så sätt att jag såg många av mina vänner som började med det och försvann från den "normala" bekantskapskretsen till och från, men jag älskade dem och brydde mig om dem ändå, fast på avstånd.

Jag är en person som inte dömer andra men samtidigt så har jag aldrig velat beblanda mig med drogpåverkade personer (tack vare mina föräldrars engagemang) och det visste (vet) mina vänner så de höll sig undan det (oftast i alla fall) och gjorde de inte det så märkte jag inget då de undanhöll det för mig. Men de visste som sagt min inställning och accepterade den också. Vi accepterade varandra.

När jag för ett tag sedan pratade med en barndomsvän som jag umgicks oerhört mycket med sa hon att jag betytt mycket under tonåren just för att jag fick inne henne på tankar att "det där" inte var bra, så de dagar som vi umgicks så höll hon sig ifrån det och det tackar hon mig för i dag. Det konstiga i det här är att jag själv uppfattade mig som gnällig och som "kärringen mot strömmen" och kände mig rätt ensam om att ha den negativa inställningen till droger. Jag sa alltid vad jag tyckte och gick min väg om vännerna började dra upp att de kanske skulle ta något. Det hände inte många gånger, jag tror faktiskt att jag kan räkna gångerna på en hand men det hade varit betydligt fler om jag hade haft en annan inställning till det, det är jag helt säker på.

Att på senare år få höra hur mycket man faktiskt betytt för andra och hur stark man varit gör att man blir riktigt rörd. Och när jag tänker tillbaka på det så nog fasiken var jag stark! Jag har aldrig testat och kommer aldrig heller att göra det och hur många kan säga det? Inte många jag känner i alla fall. Jag har sett sååå många som det gått riktigt illa för och många av de man umgicks med har dött och lämnat flera barn efter sig. Det är hemskt när jag tänker på det och ju mer jag tänker på det så ju mer ska jag kämpa för att min dotter ska få exakt samma inställning till droger som jag har...

Att lyssna på kroppen

Jag har sån sjuk träningsvärk att det är svårt att gå i trapporna, men jag antar att jag ska vara glad då jag tränat hårt med andra ord ;)
I dag ska jag också träna på lunchen och jag kan inte undgå att vara stolt över mig själv hur jag trots en viss känsla av hopplöshet just nu ändå tar mig för och gör det som är bra för mig, att jag inte bara ligger på sofflocket.

Jag gick in i väggen 2007 och har sedan dess lärt mig att lyssna på min kropp då den säger till att jag är stressad, för min hjärna gör det nämligen inte alltid. Jag förstod det inte ens då det var som sämst med mig för 4 år sedan, men läkaren tvingade mig att sjukskriva mig och jag antar att just det inte är så vanligt i dagens samhälle?(!) Under sjukskrivningen letade jag andra jobb och avbröt sjukskrivningen efter några veckor då jag fick nytt jobb. Hur jag ens fick det är en gåta då jag absolut inte mådde bra under den perioden. Jag måste ha tagit på mig den "berömda masken" och gett skenet av att jag mådde bra. Jag gick trots allt till mitt nya jobb med ångest, men till slut gick det över.

Att lyssna på kroppen är bland det viktigaste som jag lärt mig för att behålla en bra hälsa och en bra livssituation. Jag vet precis vad jag måste göra då den visar tecken på stress. Nämligen träna, vila, undvika kaffe och alkohol, sova mycket, göra saker som är roliga, andas djupa andetag, tänka på och förstå varför det är stressigt just för tillfället och göra något åt det i längden.

Ofta är det ett samband mellan privatliv och jobb som gör att man blir stressad. Finns det ingen balans mellan dessa 2 områden så blir det till slut för mycket för en person. Att jag gick in i väggen 2007 är inget som jag skäms över och inget som är konstigt, tvärtom! Under 2 års tid jobbade jag flera mil ifrån hemmet och hade 65 min enkel väg. Jag gick upp klockan 5 och lämnade dottern halv sju på dagis. På jobbet var det sjukt stressigt och mina kollegor var sjukskrivna med jämna mellanrum. Det gick inte att gå på toa utan att någon ropade att man skulle skynda sig för att det ringde så mycket (satt i reception+ helpdesk då). Jag hämtade dottern sist av alla barnen, klockan 18 och hade ständigt dåligt samvete för det. Jag var trött konstant, gick ner massor i vikt och jobbade extra hemifrån så fort dottern somnat för att få in extra pengar, så min arbetsdag slutade oftast kl 22 på kvällarna. När jag tänker tillbaka på det så förstår jag inte hur det gick ihop. Men jag ville för mycket och det är ofta ambitiösa personer som går "in i väggen". Det är inget som jag önskar någon, men för mig så har det nog varit bra, för jag lärde mig att säga nej till saker jag inte hinner med, markera då jag känner mig överkörd, inse att hur mycket jag än vill så bör jag inte köra på i 110 även om jag känner att jag orkar det under vissa perioder.

Även i privatlivet har jag lärt mig ett och annat efter det som hände mig. Om jag inte vill göra något så gör jag det oftast inte heller, man ska inte göra saker som man inte vill om man inte mår bra av det. Jag har också fått en annan förståelse för andra som mår dåligt och ställer upp då jag vet hur det känns och försöker att komma med tips osv. Jag har även lärt mig att tänka rätt, exakt hur är svårt att förklara men det är en blandning mellan att inte avvisa sina tankar om att man har det jobbigt samtidigt som man inte får fastna i dem tankarna för länge. Konsten är att lyssna på kroppen/känslorna, ta in och förstå varför och sedan handla efter det! Det som gör att jag snabbt kommer igen då jag är lite nere är att jag vet att det alltid löser sig i slutändan. Jag antar att jag haft en hel del motgångar som jag sett till att lösa och för varje gång som jag löst en situation som känts omöjlig så har jag bara blivit starkare. Jag måste dock erkänna att det hade varit fantastiskt skönt att bara få glida på en räkmacka någon gång under en lång period också ;-)

Lite onödig info

Min dotters pappa sa att han hade 100 mail i veckan och att han blev superstressad av det. När jag för skojs skull kollade min inkorg så räknade jag ut att jag har ungefär 40 mail per dag, (vilket innebär att jag har 200 mail i veckan) som ska lösas. Det plus min "olösta case"mapp där jag behöver hjälp ifrån Norge, och jag har inte ens reflekterat över det. Är inte det lite märkligt? Hur man påverkas av att ha mycket på jobbet är nog en kombination av hur man faktiskt trivs med det man gör och även hur man mår i övrigt. Tror inte ni? Jag personligen jobbar bäst under press, och har alltid gjort. Hur fungerar ni?

Killkompisar/tjejkompisar

Det har visat sig då jag hamnat i svackor att det faktiskt är killkompisarna som hör av sig mest. Jag blir förvånad varje gång över hur fina killkompisar jag har som vänner. Och nu menar jag killkompisar. De "andra" som tycker att man är halvintressant tycker bara man är jobbig och gnällig och inväntar gärna en roligare och piggare period med att ta kontakt, då man är glad och kan ge energi. Det är precis samma sak med "ytliga vänner" som inte hört av sig. För mig blir de automatiskt ytliga då de under en månads tid då jag åkt in och ut från sjukhus och varit jäkligt nere ibland inte ens frågat hur man mår. Många har inte ens skrivit en FB -kommentar och då har jag uppdaterat mycket där! Förstår ärligt inte varför de vill ha mig som vän om de ändå inte bryr sig?

Nåja, åter till killkompissnacket:

Killar är nog mer bekväma och kan se det praktiska som de kan hjälpa till med och erbjuder just därför hjälp med exempelvis handling, körning m.m. De vill säkert få hjälp tillbaka, men de frågar nästan aldrig oss tjejer om den. Kanske har det att göra med att killar vill vara den som tar hand om oss tjejer och inte vill känna sig "svag"? Eller är det helt enkelt så att de inte tycker att det är några problem med att ställa upp och tänker inte på det mer sen? Vad vet jag, jag är inte kille men jag har funderat på det här flera gånger.

Det har även slagit mig att killar emellan verkar ställa upp för varandra oftare och erbjuder (eller frågar om) hjälp med exempelvis skjuts till flyg, pengar, flytt osv än vad vi tjejkompisar gör. På något sätt känns det som att frågar man en tjejkompis om sånt så känner de sig utnyttjad?

Tjejer däremot är (enligt min mening) bättre på att trösta varandra, hålla om varandra, lyssna och ge råd vid jobbiga tillfällen osv, där ligger killarna i lä skulle jag nog vilja säga ;-) Vi är så olika i olika lägen och tur är väl det.

Jag har alltid haft många killkompisar så långt bak i tiden som jag kan minnas. Jag har nog tyckt att de är mindre komplicerade. De säger rakt ut vad de tycker (utan att nedvärdera) i stället för att snacka skit bakom ryggen och de flesta har samma råa humor som mig osv. Jag behöver väl inte ens nämna att det är sådana tjejkompisar som jag dras till också, som vågar stå för sina åsikter samtidigt som de har ett hjärta av guld!

Jag är så glad för de vänner som jag har i dagsläget. De får tillvaron att se lite ljusare ut och man är glad att man hittat de små guldkornen som får en att skratta när det stundtals känns helt hopplöst. Det är som sagt i jobba stunder man ser vilka som alltid finns där och vilka man vill ha där..