Tänk gärna inte

Sitter på jobbet och huttrar. Jag blir inte riktigt frisk :( Och inte vill skiten bryta ut ordentligt heller! Varför kan man inte bara få bli sjuk några dagar och sen bli bra? Det här är ju bara jobbigt och irriterande. Jag tror jag ska ta halvdag på kontoret och åka hem och jobba efter lunch så jag blir frisk till nästa vecka. Jag längtar efter att få träna igen och mår inte alls lika bra då jag inte får det.

Jag har förresten tänkt på det här med mitt singelliv de senaste dagarna då jag varit hemma...
På ett sätt så vill jag vara singel då jag älskar friheten. På ett annat sätt så vill jag inte det då jag älskar närheten och tryggheten då man har någon vid sin sida. Och bara det att få dela glädje med någon, skratta tillsammans med den man älskar. Finns det något bättre?

Jag blir inte klok på mig själv ibland då jag inte vet jag vad jag vill, men samtidigt behöver jag inte heller tänka så mycket på det men det gör jag ändå. För sån är jag.. tänker på framtiden! Och jag "tvingas" ofta till att ta sådana beslut snabbt då de jag träffar oftast blir ivriga och vill allt på en gång medan jag oftast behöver space i början och det är jag också öppen med. Jag har barn och kan inte rusa in i något för hennes skull. Hon är van vid att det bara är hon och jag, ja jag också för den delen..

Jag försöker att bara leva i nuet men det är inte alltid så lätt det heller. Jag vill ju ha allt det där med landställe, någon att komma hem till, fler barn (och det vill/kan jag inte vänta alltför länge med heller), gifta mig osv. Jag vill känna att jag älskar någon så att det nästan gör ont. Att det är vi två mot världen, att inget annat spelar någon roll. Frågan är väl om man kommer att få känna det då man är så rädd som jag är. Eller är jag rädd? Har jag kanske inte bara träffat rätt? Varför tänker jag så mycket...jobbiga jag...

Nä, nu blir det lunch ute i solen i Sjöstan med Lina för att skildra tankarna.

Kram Mia

Min syn på en bra och sund relation

Man kan så lätt hamna fel och göra fel val i livet, men livet har alltid sina prövningar och det finns väl ingen som kan titta bakåt och säga: "Jag har då alltid varit stark".

Man kan komma ur balans utan att egentligen veta om det eller ens veta varför. Man kan beté sig som någon man inte vill vara, någon som man inte känner igen. Det är mänskligt, alla gör misstag!

Jag tycker det är sorgligt att vissa människor inte kan se till andras misstag ibland, utan att de dömer och har sin inställning som de vägrar att förändra. Det finns inget som heter: "Sån här är jag!" i min värld. För du är ju den du är mycket på grund av det du upplever i livet. Vill man däremot inte växa som person eller ha relationer som varar länge livet, ja då kan man köra över folks åsikter, vara trångsynt och leva med den inställningen. Men... det är ingen som kommer stå ut med det i slutändan, för de andra växer ifrån.. De blir äldre, skaffar sig erfarenheter och mognar. Och i samband med det så ifrågasätter man. Men det är väl det som är det underbara i en bra och sund relation: att man kan vara sig själv och ha egna åsikter?

Om man inte kan ta kritik och inte klarar av att höra att man inte alltid är helt perfekt i andras ögon: vem ska då tala om det för dig om du inte inser det själv? Och hur ska du någonsin kunna ändra dig om du behöver? Oftast kritiserar/ifrågasätter man andra för att man bryr sig om dem. Tänk på det nästa gång någon kritiserar just dig!

Det viktigaste i kärlek och vänskap, anser jag, är att man är lyhörd för den andras känslor, för känslor är aldrig fel. Man behöver inte förstå varför den andra personen känner som den känner, inte ens hålla med, men man bör bekräfta den andras känslor och bry sig att den andra känner som den känner och att den andra ska må bra!

Det är för mig en sund och bra relation...

Kloka ord