Sms i natten och oro

Dottern är jättesjuk och är hemma hos sin pappa, och hon ringer och messar mig hela tiden. I natt har jag fått två sms där det står att hon mår jätteilla. Det gör ont i hjärtat när man vaknar till sånt och inte kan vara där för sitt barn när hon mår dåligt. Jag vet ju att hon blir bättre snart, men ändå. Jag VILL vara där.

Jag kan bara tänka mig hur det kommer bli när hon blir större och får kärleksproblem, hur jag kommer må dåligt med henne och samtidigt måste vara stark och lyfta upp henne när hon behöver det. Men, förhoppningsvis så kommer ingen såra henne, för då måste jag ju använda mitt baseballträ som jag planerat att köpa när hon kommer upp i den åldern ;) Nä, skämt å sido... men det är verkligen nu som jag förstår när min mamma säger att hon tänker på mig så mycket för att jag ständigt har ont och aldrig får en diagnos. Jag hade verkligen gjort detsamma om det gällde Ida. Och så är ju dessutom mamma 100 mil ifrån, vilket gör att det säkerligen gör det ännu jobbigare för henne.

Kärleken till ens barn är verkligen den största som finns. Man gör allt, man dör till och med själv på kuppen om det behövs, och det utan att blinka. Är det inte rätt fantastiskt men samtidigt lustigt hur man kan älska någon så mycket? Hur mycket kärlek vi människor har att ge..

När jag känner mig ensam

...då har jag alltid min fina kisse som kommer fram och hälsar på mig i dörren. Jag har haft många katter igenom livet och jag har älskat alla, men ingen är som min heliga birma, Lea. Mina vänner som inte ens gillar katter gillar faktiskt Lea, just för att hon inte är som en katt, hon är mer som en hund. Hon följer efter mig vart jag än går och går jag in i duschen så står hon bakom dörren och jamar, just för att hon är så "kär" i sin ägare (mig). Hon pratar konstant, svarar på tilltal och när jag har ont och ropar "aj" så kommer hon springandes och sätter tassarna på mig och jamar oroligt, det enda som fattas just då är talet. När hon gömt sig någonstans i lägenheten så ropar jag bara "fisk" så kommer hon fram som ett spjut, hon vet att maten väntar. När vi äter frukost så ska hon sitta på en stol hon också.

Jag kan inte annat säga än att hon verkligen är en underbar familjemedlem. Hon somnar på min arm varje kväll och så fort klockan ringer så jamar hon och vill kela innan jag går upp. Och går jag upp för tidigt har hon det där gnälliga jamandet som bara jag och Ida känner igen. Alla katter har ju sin personlighet, men jag kan bara rekommendera genom just min erfarenhet. Vill ni ha en innekatt som inte ens vill gå ut utan nöjer sig med att sticka ut nosen och sola då och då på balkongen, älskar sina familjemedlemmar och är otroligt tillgiven; skaffa en helig birma! 

Här myser mina två hjärtan och på bilden till höger försöker Lea ta min sushi ;-)

Kärleksbrev man inte vill ha

Vaknade i morse av att trädgårdsmästaren klippte gräset här ute och röjde lite smågrenar och då kändes det verkligen som sommar igen! Vaknade även utan feber, tjohoooo, så nu går det nog bara framåt hoppas jag och snart är min hälsa säkert på topp igen! Sen är det ju helg och då blir ju alltid humöret lite bättre :-)

I dag när Ida kommer från skolan ska vi gå till Sickla Köpcenter som jag för övrigt tycker är ett väldigt bra centrum. De har inte bara de där vanliga butikerna som finns överallt utan även lite udda och roliga affärer, lekland för de som har små barn plus bra och billiga mataffärer.

I morse när jag öppnade mailen så hade jag ett brev ifrån exet. Han hade skrivit ett långt A4 till mig där det stod om hur han uppfattade mig som person, vad han uppskattade och att han såg mig som någon han ville gifta sig med. Han hade skrivit det väldigt utförligt om vad han tyckte och kände för mig. Jag blev glad då vissa saker faktiskt stärkte mig, men samtidigt blev jag ledsen. Jag kände mest: Varför skicka det nu? De där sakerna skulle sagts så mycket tidigare när de hade gjort nytta, nu känns det som att det är försent. Och varför stod det inte i stället om saker som han vet att jag blivit besviken för? Sakerna som faktiskt avgjort att jag gjort slut. Något om varför det hade hänt eller bara något liknande? Men han kanske inte vet själv?! Jag vet inte om jag borde vara glad för att han ändå tog sig tid att skriva till mig, men det är jag inte tyvärr..

Jag vill bara gå vidare, är på väg att göra det, trots att det är jobbigt. Jag förstår inte vikten av att vi ska ha kontakt överhuvudtaget?

Nä, nu måste jag in i duschen och göra mig klar.

Trevlig fredag på er!

Kramar

Jag har gjort slut

Jag har gjort slut med en person som jag vet älskar mig väldigt högt och mina tankar går runt runt i huvudet som en torktumlare om jag tagit rätt beslut. Det är jättejobbigt men vi "talar" tyvärr inte samma språk och är för olika i många avseenden. Sen har jag kanske (?) höga krav på min partner, vad vet jag.

Jag gillar till exempel inte att man stoppar huvudet i sanden då det blir problem och inte tar sig igenom dem. Jag menar, hur kommer man annars vidare? Jag gillar heller inte om min partner springer ut på krogen då man bråkat, det skapar bara otrygghet och onödig oro!

Jag tycker inte om om den jag träffar blir för full, sånt är såå avtändande enligt mig.
Sen är jag vääääldigt allergisk mot kränkande ord då man är arg. Sånt finns inte i min värld då jag är uppvuxen i en miljö det sånt inte existerat, jag fick inte ens svära hemma. Jag har lärt mig att man ska visa respekt och inte kränka andra, att man kan bråka på ett "bra" sätt.

Jag har många krav och listan kan göras lång, och kanske är några svårare att leva upp till än andra och alla måste ju få vara den de är. Men sårar man någon annan så kanske man får se över vissa beteenden, det måste vi ju alla göra till och från. Det en person inte alls tycker är viktigt kan för en annan vara superviktigt.
Mina värderingar är bara mina men väldigt viktiga för just mig. Värderingarna ändras ju så klart med åren också beroende på att man blir äldre och skaffar sig mer erfarenhet. Tidigare skulle tex min kille vara snygg och vara just partykille. I dag bryr jag mig inte alls om utseendet på samma sätt, jag fastnar för utstrålningen och en partykille är absolut inget jag vill ha. Jag vill ha en stabil och trygg kille som absolut kan gå ut ibland. Men en kille som blir rastlös så fort vi inte är ihop och går ut fredag och lördag är tyvärr inget för mig. Men det där handlar väl om vart man befinner sig i livet, vad man söker.

Jag vill heller inte ha någon som lever endast genom mig, utan som har sitt eget liv och sina egna intressen. Sånt är viktigt tycker jag. Frågan är väl bara om de ens existerar? Man tappar tyvärr lite gnutta hopp varje gång sånt här händer. Det känns tomt och så långt borta att hitta det där som man söker.

Det har varit jobbiga dagar nu och kommer nog vara ett tag framöver. Särskilt då han ringer, messar och mailar och förklarar att jag är den bästa han träffat. Att han inte vill ha det så här. Att han vill ses och förklara. Jag tycker verkligen synd om honom och jag vet att han har ett jättestort hjärta. Men jag vill inte ses just nu. Jag kan ju inte ses bara för att han vill det? Eller? Jag måste väl vilja och vara redo för det jag också? Dessutom är jag sjuk och hemma från jobbet nu med feber, så nu skulle jag aldrig orka. Jag måste lyssna på mig själv, känns som att jag har nog med mitt...

Då dottern kom hem i går så var det första hon sa att hon saknat mig. Gu vad det värmde att höra. Jag var jätteglad att hon kom hem och så gick vi hem och myste och lagade mat. Så ringer Idas pappa och säger att det är friidrott, att han ska hämta henne och köra dit henne. När han kommer säger han att hon ska få åka bussen hem själv då jag nu köpt ett SL-kort till henne, men jag ser på henne att hon inte vill det, att hon inte är förberedd på det plus att vi inte hade någon mobil laddad till henne. Då blir han arg(?)! Varför hade vi inte tänkt på att ladda mobilen, nu var minsann Ida 10 år och måste kunna klara saker själv som andra barn klarar, han kan inte köra hit och dit hela tiden osv osv (såklart detta skulle ske just nu mitt i allt annat).

Jag sa till honom att han får tänka på vad han säger då "små öron" står bredvid och hör och att små öron inte ska behöva det. Att små öron inte bestämt vart friidrotten ligger, utan att det är vi föräldrar som får prata om sånt här då små öron inte är med. Det slutade med att små öron sprang iväg och grät och inte ville åka iväg. Fasen vad jag led med henne. Hon förtjänar inte att få höra sån skit! Att det är sååå jobbigt för pappa att köra henne. Jag är trött på att höra det och det är klart att hon tar det personligt!

Jag blir så upprörd att jag får lust att ringa upp honom och be honom dra ballen i gruset. Men jag vet bättre än så, det ger inget! Jag får helt enkelt hitta en sport närmare oss, där jag kan ta hand om det där. Jag har redan sökt in på dans och teater här i alla fall och väntar på svar. Hon har inte bett om att få gå friidrotten på landet. Det är ju han som fixat det där ute i bushen. Det hade ju säkert gått bra nästa gång att åka buss för henne om vi hade bestämt innan att hon skulle åka själv. Och skulle det inte det, så får hon väl helt enkelt sluta där om han inte orkar hjälpa till. Det ska inte vara ångestladdat för henne att åka på friidrotten, utan något styrkande och roligt!

Dottern frågar sig också varför pappa är som han är, varför han ofta är så arg. Och vad svarar man på det?? Jag försvarar honom alltför ofta, allt för att hon inte ska ta hans humör personligt. Det är ju sån han är. Inget man kan göra. Men jag säger till henne att hon också måste säga till, att hon måste stå upp för det hon tycker, till mig också. Att föräldrar faktiskt inte alltid vet bäst och inte alltid betér sig som man ska.

Som sagt.. jag behöver ett tryggt och stabilt förhållande mitt i allt mitt andra. Jag behöver inte fler saker som "vacklar". Det räcker med mitt ex och min hälsa. Jag orkar inte ta hand om något mer. Jag vill ha ett förhållande som ger mig styrka, inte tar min energi! Jag säger inte att det är pga honom, utan att vi inte helt enkelt har olika värderingar och tänker för olika. Jag ville inget hellre än att det skulle fungera, jag hoppades verkligen det.

Måste dock säga att exet blivit mycket bättre mot mig, så man får se det positiva också, men då jag ser att Ida lider då håller jag inte tyst, kommer aldrig göra.
Och så är ju hälsan på väg till det bättre också. Men det känns som att det räcker ändå...

Kramar till er alla!

Singel, igen

Så var man singel igen. Orkar inte skriva mer om det i dag. Känns som fan men är faktiskt helt okej ändå.

God natt kära vänner och bloggare.

Kramar och var rädd om de ni håller kär!

Det här med att fundera

Fasen vad trött jag är på det. Vad är det vi funderar på? Jo om vi ska vara tillsammans. Han känner att jag inte visar något och han blir sårad för det och tar det personligt. Jag förklarar att jag har svårt att ge då jag mår skit, att den lilla energi jag har i första hand måste gå till Ida. Jag känner att han sätter press på mig då jag mår dåligt, att han inte borde kräva så mycket just nu. Det här är inget jag bett om eller kan rå för. Samtidigt så förstår jag ju honom också. Han är mänsklig och har känslor han med. Men det är inte så lätt att ge och vara glad när man inte är det, och jag försöker i alla fall att hålla skenet uppe.

Jag har mina hormonrubbningar och krämpor, jag vet det! Men han då? Han drar iväg så fort det blir jobbigt. Och nu hörs vi inte alls, men det är skillnad, för det har vi bestämt tillsammans. Utan agg, och med ömhet.

Vi är ju ett så kallat par, sitter jag här och tänker. Ett par som inte ses, inte ens hörs. Är vi 15?? Kan vi inte ens ta det här problemet tillsammans? Ska vi verkligen vänta tills "jag" blivit "normal" av mediciner? När jag tänker på det på det sättet är det ju sjukt.

Frågan är nog om vi ens vill det här. Han säger att han vill, men jag känner inte riktigt det. Inte tillräckligt. Och jag.. Vad vill jag? Varför funderar jag ens? Är det bara mina hormoner som talar eller är det helt enkelt så att vi glider ifrån varandra?

Jag vill inte ha det så här i alla fall, men ibland kanske man måste? Som i det här fallet, där jag inte är mig själv. Men varför kan jag då umgås med mina vänner? De vet att jag är trött, inte lika glad osv men de kan köpa det. Sen kanske jag är lite provocerande mot honom (och andra), det kan jag erkänna men det är absolut inget jag vill och det har jag påpekat då det hänt. Bett om förlåtelse.
Han borde ändå vara här, men då vore jag säkert inte nöjd ändå. För någonting är fel. Så här ska det inte vara :( Han känns nära men ändå så väldigt långt bort.

Och det här med att fundera.. Det är inte min filosofi alls egentligen, jag gillar beslut och handling! Men ibland blir det inte som man vill helt enkelt. Och när man inte ens vet vad man vill hur ska det då kunna bli bra? Jag antar att jag måste lyssna till min magkänsla och bara göra det som känns bäst för mig. Men det ska jag göra när jag vet och när jag är redo. Och sist men inte minst, när jag vet att det inte är hormoner som talar, utan hjärtat!

Uppmuntran

Blombudet i går var ifrån pojkvännen. Han ville muntra upp mig då jag mår som jag mår till och från och det lyckades han med. De doftar underbart och värmer att titta på då jag inte är på humör. På buketten satt det en påse med goda chokladpraliner och ett meddelande:

" För mig är du världens finaste och du förtjänar att få må bra. Krya på dig älskling!" /Din "X"

Man kan inte annat än att bli rörd...

Snälla! Ge mig energi!

I natt har jag fått sova utan ledont så i dag är jag inte helt färdig i alla fall. Det har känts som en lite bättre dag i dag. Uppsvullen är jag och har svårt att äta då jag känner mig konstant mätt, men man måste ju slänga i sig näring annars orkar man ju inte jobba.

Känns nog lite bättre idag också för att Ida kommer hem. Hon skulle kommit i går men stannade över hos en kompis i stället så hon slapp fritids. Var nog även bra att jag pratade rätt länge med min pojkvän i går kväll och förklarade hur pass dåligt jag faktiskt mår till och från av det här och inte kan ge mycket av mig själv för tillfället, att all min "energi" måste gå till Ida i första hand. Sen får det bli som det blir, jag kan tyvärr inte göra mer som läget är nu.

Jag ringde min husläkare i dag från jobbet som gav mig en tid den 22:a augusti. Den 23:e ska jag till min andra doktor (gyn), så nu kommer det bli mycket besök hos doktorerna...

Jag vill passa på att tacka för de tips som jag fått om prover osv. Det värmer att folk engagerar sig, man känner sig rätt ensam i det här kan jag säga. Men men, nu är det upp med mungiporna för snaaart får jag träffa Ida!

Trevlig kväll!

Kram Mia

Livrädd

Jag är livrädd till och från!!! Livrädd för att detta ska ta slut, att jag inte ska ge det en ärlig chans. Livrädd för att jag ska springa iväg. Jag har det finaste jag kan få och ändå är jag livrädd??!

Jag kan inte förklara eller ens förstå varför. Jag vill bara kunna njuta! Tankar som "tänk om han försvinner från mitt och Idas liv nu", "varför ens berätta för Ida om att det är vi nu och att vi inte längre bara är "vänner" om det kommer ta slut, "kommer jag såra Ida?" osv osv. Jag tänker så mycket på min dotter att jag glömmer bort mig själv. Alla säger det! Jag glömmer och ser bort till vad jag behöver. Hade det inte varit för mitt överbeskyddande av Ida hade jag nog varit mer avslappnad och verkligen bara tagit dagen som den kom, bara varit i relationen och inte tänkt på "om det tar slut"...

Jag är så rädd att rasera min dotters tillvaro på minsta lilla sätt. Det låter kanske konstigt, men jag antar att det är för att jag själv är skilsmässobarn som jag inte vill att hon ska vara med om för många "avbrott" i sitt liv. Därför har jag svårt för att verkligen slappna av i en relation, jag är hellre själv än ser att det kommer att ta slut sen. Men... som alla i min omgivning säger: det finns inga garantier för något här i livet och jag kan inte skydda henne för något som faktiskt är verkligheten.

Jag antar att jag är rädd för att någon verkligen älskar mig så pass högt och villkorslöst som nu, jag som är van vid killar som är rätt ego. Jag kan inte riktigt förstå och TRO på att det kan vara så här antar jag.

Jag vet bara en sak.. att jag INTE vill springa. Jag får inte... Jag ska göra allt för att övervinna mina hjärnspöken denna gång! Han är såå värd det!

I ett förhållande

Jodå, det är Fröken Svenssons nya status på FB och kommentarerna har haglat in ;-)

Nytt, skrämmande, härligt, roligt, befriande, oroligt för att mitt flyktiga jag åter ska komma tillbaka, rädd för att bli sviken, förväntansfull, glad.. känslorna bara flödar och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag har träffat den killen som älskar mina udda sidor i stället för att störa sig på dem, som älskar mig för den jag är, som respekterar mig, som alltid ser vad jag behöver innan jag själv ser det.

Jag kan fortfarande inte förstå det och jag är rädd för att det ska slut (inte från hans sida men från min egen då jag vet hur jag kan fungera). Vill inte att det ska slut, att mina känslor för alltid ska finnas här nu då det tagit månader att överhuvudtaget förstå dem.

Vi ska fira midsommar ihop och han ska få träffa min familj. Det känns bra men samtidigt skrämmande (som sagt). Kärleken är underbar men även jobbig då man väl släpper in någon. Jag ska i alla fall leva i nuet och låta mig känna för en gångs skull och bara njuuuuta.


Den här låten skickade kärleken (jag har hela tiden varit ärlig med att jag inte vetat vad jag vill) till mig innan jag valde att vara med honom och då hade han redan väntat i 7 månader. Att han har väntat så länge betyder enormt mycket för mig och bevisar hans kärlek för mig..

Det här med kärlek...

..vad är rätt? Finns det något som är "rätt" när det kommer till hur man är/blir kär? Vad säger ni? Och vad är kärlek för er? Är det trygghet? En känsla eller något annat? Något man kanske inte kan ta på?

Jag har fått en sån där "wow-känsla" med några få men inte är det många och precis som mamma sa i telefonen till mig: Vad är det för killar som det har känts så med då? Jo de farliga, de som det inte har hållt med. Jag kan inte annat än hålla med..

Jag blev tillsammans med min första kille då jag var 13 år. Vi var vänner i 2 år innan det och jag hade absolut inte några tankar om att det skulle bli vi men då han visade att han ville mer så slog tanken mig också. Efter att vi hade träffats på det sättet i två veckor så var jag på väg att avsluta det men en kompis till mig sa att jag skulle ge det två veckor till och det gjorde jag och jag blev jättekär! Vi höll ihop i lite över 4 år. Visst, det var mycket tjafs men vi var ju inte heller så gamla och det slutade med att vi växta ifrån varandra. Jag gjorde slut på min 18- års dag.

Jag kom ihåg att jag tänkte att det skulle bli skönt att vara singel, men så blev jag inbjuden på "blind-date" 2 veckor senare av min kompis. Det var hennes nya killes bästa kompis och jag fick veta att han kom ifrån Stockholm och pluggade i Luleå. Jag ville egentligen inte men träffade honom ändå när vi var ute. Jag kände ingenting där heller och tyckte inte att han såg det minsta bra ut. Han var inte alls min typ, men han hade ändå något och vi sågs några gånger innan han skulle flytta tillbaka till Stockholm. Jag blev nog kär den tredje gången vi sågs och sen var det kört. Han flyttade tillbaka till Stockholm bara 3 veckor efter att vi hade setts och vi pendlade i ett halvår innan jag valde att flytta ner. Att vi klarade 100 mils avstånd i ett halvår säger nog en hel del. 2 månader efter att jag flyttat ner så blev jag gravid. Han jag pratar om är min dotters pappa, vi höll ihop i nästan 5 år.

För några år sedan träffade jag återigen en kille, en kollega. Jag ville inte något alls med honom och jag märkte att han var intresserad. Jag såg inte något attraktivt överhuvudtaget hos honom men så hände samma sak där: Han var charmig, rolig, smart osv osv och så trillade jag dit. Han var vacker i mina ögon..

Jag har träffat andra än de som jag nämner men det jag reflekterat över är att de gånger som jag verkligen blivit kär så har det vuxit fram. Har ni några andra stories? Någon där det bara sa "klick" och så har det varit ni sedan dess?
Jag tror att vi alla innerst inne vill känna det där "klicket", men gör vi oss själva en otjänst kanske och bara letar efter "klicket" istället för att ge andra en ärlig chans också?

Saknaden börjar redan kvällen innan

Ville inte alls gå upp i morse. Ville bara ligga kvar och mysa med den som verkligen betyder allt för mig; min dotter. Att veta att det är 7 dagar tills hon kommer hem igen är inte roligt alls och jag saknar henne redan. När hon åker förvinner halva min själ känns det som. När hon inte finns där hos mig efter jobbet så blir jag tom inombords. Att försöka sysselsätta mig är jag bra på, men känslan av den olidliga väntan att hon kommer tillbaka finns där i bakhuvudet ändå.

Det bästa jag gjort i mitt liv var att behålla barnet (Ida) då jag fick veta att jag gravid endast 18 år gammal. Jag älskade henne redan då jag fick reda på att hon existerade i min mage. Att kärlek kunde vara så stort visste jag inte förrän jag fick barn. Kärleken till sitt barn är den riktiga kärleken där man sätter sitt eget liv åt sidan utan att ens blinka. Jag skulle inte byta den känslan och tillvaron mot något!

Gammal kärlek rostar aldrig?

Konversation på FB med en f.d. pojkvän från tonåren. Bara så där dök han upp, haha...

- Hej bejby du e sötast!

- Hej! Tack :) Gullig du e!

- Nä inte gullig bara ärlig, har just insett att du nog e den sötaste jag känner så var tvungen att skriva det haha!

- Haha vad rolig du e. Vad fint!

- Haha det e sant jag skojar inte haha!

- Nu blev jag jätteglad!

- Vad roligt att höra. Nån som e så fin ska vara glad. Du e fin på insidan och på utsidan, det kallar jag underbart, när tjejer som e så fina som du e så jordnära och snälla!

- Jag trodde inte ens att du var riktigt kär i mig på den tiden. Vad minns du om mig?

- Jag minns att du var så otroligt himla genomsnäll och jag hade sån ångest at jag inte vågade vara med dej. Fan vilken idiot man e. Du e det finaste.. Jag ska berätta en sak för dej som e sann. Alla tjejer jag har varit med e såna som har likheter med dej, så kär var jag i dej, kolla på min sons mamma ni har likheter! Tro inte jag e nån psykopat nu bara. Jag har bara inte kunnat glömma dej!

- Haha nej klart jag inte gör. Bara helt otroligt. Trodde inte man kunde vara kär i någon så länge.

- Nä men det låter ju lite skumt men så e det, man kan det tro mej. Vet du vad det sjuka e. Jag har inte varit sorgsen i min kärlek till dej utan varit kär i dej med glädje, DET e skumt! Och jag har varit så orolig då du skrivit att du varit på sjukhus o sånt.

- Men vad gulligt. Är nog bland det gulligaste jag hört fr en gammal kärlek.Måste gå från jobbet nu, men tack för att du sa det :) Kram


Och nej, det är inget intressant eller någon jag skulle kunna få känslor för igen.. ;-)

Libyen?

Min lillasyster på (nu) 15 år hade satt ut ett gammalt kort på FB. Kortet är på henne, min lillebror (nu 16 år) och Ida då hon bara var 2 år! Såååå söt hon var (ÄR) och jag insåg helt plötsligt att jag verkligen måste ta tillvara på de här åren med henne, de går alldeles för fort :(

Då

Nu

Pratade med gumman i kväll och sa att jag kollar lite resor och att vi kanske kan åka om vi hittar något billigt. Det första hon sa då var:
- Jaa!! Men mamma, inte till Libyen va?!

Ha ha ha! Gullunge vad jag saknar dig....!!! Inte så troligt att vi betalar för att åka dit va ;-)

Lite om "J" och nyårsafton

Jag och "J" har umgåtts i 3 dygn och det är lite för mycket för mig så här i början och jag känner mig lite kvävd. Jag får en känsla av att han ger upp allt annat för att träffa mig, vilket jag absolut inte vill att den jag träffar ska göra. Jag vill att killen ska vara självständig och fortsätta med sina aktiviteter och träffa sina vänner som innan men självklart med vissa undantag. Han är verkligen en toppenkille men jag får ingen chans att längta och känna efter vad jag vill just nu.

Många jag träffat vill binda sig på 2 raka medan jag mer vill ha space, känna att jag har någon att längta efter, se vad som händer, känna spänning. Det verkar i stora drag vara två typer som faller för mig: de som vill bilda familj och flytta ihop på en gång eller så träffar jag de som är livrädda för kärlek. Finns det inget mellanting?

Nu i kväll är jag i alla fall själv och har tvättat och städat lite här hemma och sen ska jag kanske träffa Pia. Det riktigt sprätter i min kropp efter att få hitta på saker. Nu ska mer energi in i Fröken Svenssons liv, det har jag betämt :-)

Jag har inget nyårslöfte i år men jag har i alla fall lovat mig själv att jag ska göra det jag vill, det är då jag blommar upp och allt annat kommer till mig. Funderingar på att börja plugga på distans har slagit mig. Kanske byta karriär helt så småningom? Hmm.. det ska i alla fall kollas upp. Det här året ska jag ägna massor av kärlek till min dotter (som alltid), inte stressa sönder mig själv som jag gjort, träna ännu mer, förhoppningsvis resa en eller två gånger, skratta massor och förhoppningsvis bli riktigt kär!!! Det är mina mål för 2011!

Nyårsafton var förresten jättemysig. Vi åt trerätters hemma hos Pia i Sumpan. Vi hade toast skagen till förrätt, oxfilé, potatisgratäng, smörslungad sparris och rödvinssås till huvudrätt och panacotta till efterrätt. Allt blev jättelyckat :-) På tolvslaget gick vi ut och skålade in det nya året och det var helt galet med folk som var glada och som smällde raketer. Det känns som att 2011 kanske kan bli mitt år. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att det ska bli det..


Kramar till er alla och god fortsättning!

Pia har gjort oss till ailens ha ha ha

Fick en jättefin ljusstake av Pia i sen födelsedagspresent. Varför inte använda den som glas ;-)

Skål!

Hemma igen. Snart tror de väl att jag inte vill vara på jobbet.

I natt kände jag verkligen att jag vill bo större. Jag sover för tillfället i samma säng som Ida och det är inte optimalt för någon av oss. I natt har hon haft feber och hon har sparkats, svettats och pratat i sömnen plus att jag haft en katt på andra sidan som jamat om jag vänt mig åt fel håll. Snacka om att känna sig intryckt, fast samtidigt omringad av kärlek ;-)

I dag är vi hemma, men i morgon kan vi nog gå till jobbet resp. skola igen :)

Glömmer sista timmarna och njuter istället

Nu ska jag krypa ner hos det bästa jag har och bara njuta av att hon är hemma. Irritationen är borta (inte värt det) och hon behövde bara komma innanför dörren så glömde jag allt annat! Natti natti mina vänner!

Det ständiga samvetet

Usch vad jag saknar Ida just nu! Jag förstår inte hur jag ibland kan längta efter egen tid då jag saknar ihjäl mig efter henne då hon inte är hemma. Jag vet att det är mänskligt att vilja ha lite space ibland och att man behöver det som förälder, men vid just sådana här tillfällen är det svårt att förstå att man ens tänkt så.

Man får dåligt samvete då man inte hinner med allt som man vill göra med henne under en vecka. Mitt i veckorna är det långt för oss att pendla och jag har ingen bil så det är inte det lättaste att hitta på så mycket på kvällarna. På helgerna försöker vi att göra så mycket som möjligt och precis då man har haft som roligast ska hon åka till sin pappa igen.

Det ständiga samvetet finns där, hur man än vänder och vrider på det. Om jag nu flyttar och hon kommer vara mer hos mig så ska jag lova mig själv att inte "be" mer om egen tid, eller känna ansvar att hon behöver vara mer hos sin pappa, det är ju faktiskt upp till honom. Min tid med min dotter är den bästa och mest värdefulla tid som jag har. Älskade Ida; om du bara visste vad du betyder för mig och hur stolt jag är över dig! Du är mitt allt, min mening med livet och det viktigaste jag har. Utan dig är jag halv...

Det handlar inte om..

Det handlar inte om att finna den person man vill gå till sängs med. Det handlar om att finna den man vill vakna upp med. Det handlar inte om att finna den man vill leva tillsammans med. Det handlar om att finna den man inte kan leva utan. I världen är du bara någon... men för någon... .........är du hela världen.