Omtumlande dag

Jag har haft den mest omtumlande dagen på mycket länge. Det började med att doktorn sa till mig att de skulle göra tre stycken magnetröntgenundersökningar med kontrast på en och samma gång, förutsatt att jag skulle klara av det. En av hjärnan, en av nedre ryggen och en av övre ryggen. Jag frågade hur lång tid det skulle ta. Minst en timme, om jag låg helt stilla. Då kände jag panik!

Jag är inte ett dugg känslig för sjukhus, sprutor eller att se blod och aldrig rädd för att gå till doktorn eller vara inlagd. Men är det något jag hatar så är det trånga utrymmen! Och nu skulle jag alltså ligga där i en hel timme. Jag blev helt svettig bara av tanken och när jag väl låg där inne så var det som att alla känslorna bara vällde över mig. Stoffe hade frågat om jag ville att han skulle följa med och då svarade jag i stil med: " Nej, herregud! Det är ju bara en röntgen. Det är ingenting motför vad jag varit med om"!
 Det ångrade jag bittert att jag sagt för just då hade jag verkligen behövt stöd kände jag. Det tog nog inte mer än 7-8 minuter så kom tårarna. Tårar som förmodligen länge legat där under och bara väntat på att få komma ut. Det var som att det gick upp för mig hur dålig jag faktiskt är. Det är inget som direkt syns utåt hur jag mår heller, det är ju inget öppet sår som man går omkring med och man försöker ju alltid le och vara glad. Men min smärta finns där alltid ändå, oavsett om det syns eller inte. Jag har ont, varje dag..!

Efter en stund så kom andra känslor upp. Tacksamhetskänslor för de olika doktorer jag har som gör allt för att hitta vad det är för fel på mig. Mina fina vänner som finns där och som frågar hur jag mår titt som tätt. Min fina familj, särskilt min mamma som går genom eld och vatten för mig. Min dotter som alltid förstår då jag är trött och har ont.

Sen kom känslor om döden som "tänk om de nu hittar något, som en tumör och säger att jag inte har länge kvar, hur ska jag förklara det för Ida?"

Ja det var som sagt en mycket omtumlande dag och är faktiskt fortfarande då det är många gamla känslor att tampas med. Plus att jag nu måste vänta i 10 dagar på svar. Jag är trött på att just vänta!!

Kram Mia

Rädd eller inte..

I kväll ska kärleken och mamma ses då hon nu kommit till "Storstan" ;-) Det ska nog gå bra. Dem kommer gilla varandra, det är jag övertygad om. Det är bara jag som är nojig över allt just nu, att allt kanske går för fort när jag väl släppt in honom på riktigt i mitt liv. För jag vill ju som sagt inte springa. Jag får försöka förtränga dem känslorna i kväll (och varje dag) helt enkelt.. låtsas som att dem inte finns.

Dags att packa ihop här och åka hem och städa och fixa inför grillkvällen hemma i Sjöstan. Flera vänner kommer också, ska bli riktigt mysigt :)

Kram på er och trevlig helg!

Livrädd

Jag är livrädd till och från!!! Livrädd för att detta ska ta slut, att jag inte ska ge det en ärlig chans. Livrädd för att jag ska springa iväg. Jag har det finaste jag kan få och ändå är jag livrädd??!

Jag kan inte förklara eller ens förstå varför. Jag vill bara kunna njuta! Tankar som "tänk om han försvinner från mitt och Idas liv nu", "varför ens berätta för Ida om att det är vi nu och att vi inte längre bara är "vänner" om det kommer ta slut, "kommer jag såra Ida?" osv osv. Jag tänker så mycket på min dotter att jag glömmer bort mig själv. Alla säger det! Jag glömmer och ser bort till vad jag behöver. Hade det inte varit för mitt överbeskyddande av Ida hade jag nog varit mer avslappnad och verkligen bara tagit dagen som den kom, bara varit i relationen och inte tänkt på "om det tar slut"...

Jag är så rädd att rasera min dotters tillvaro på minsta lilla sätt. Det låter kanske konstigt, men jag antar att det är för att jag själv är skilsmässobarn som jag inte vill att hon ska vara med om för många "avbrott" i sitt liv. Därför har jag svårt för att verkligen slappna av i en relation, jag är hellre själv än ser att det kommer att ta slut sen. Men... som alla i min omgivning säger: det finns inga garantier för något här i livet och jag kan inte skydda henne för något som faktiskt är verkligheten.

Jag antar att jag är rädd för att någon verkligen älskar mig så pass högt och villkorslöst som nu, jag som är van vid killar som är rätt ego. Jag kan inte riktigt förstå och TRO på att det kan vara så här antar jag.

Jag vet bara en sak.. att jag INTE vill springa. Jag får inte... Jag ska göra allt för att övervinna mina hjärnspöken denna gång! Han är såå värd det!