Omtumlande dag

Jag har haft den mest omtumlande dagen på mycket länge. Det började med att doktorn sa till mig att de skulle göra tre stycken magnetröntgenundersökningar med kontrast på en och samma gång, förutsatt att jag skulle klara av det. En av hjärnan, en av nedre ryggen och en av övre ryggen. Jag frågade hur lång tid det skulle ta. Minst en timme, om jag låg helt stilla. Då kände jag panik!

Jag är inte ett dugg känslig för sjukhus, sprutor eller att se blod och aldrig rädd för att gå till doktorn eller vara inlagd. Men är det något jag hatar så är det trånga utrymmen! Och nu skulle jag alltså ligga där i en hel timme. Jag blev helt svettig bara av tanken och när jag väl låg där inne så var det som att alla känslorna bara vällde över mig. Stoffe hade frågat om jag ville att han skulle följa med och då svarade jag i stil med: " Nej, herregud! Det är ju bara en röntgen. Det är ingenting motför vad jag varit med om"!
 Det ångrade jag bittert att jag sagt för just då hade jag verkligen behövt stöd kände jag. Det tog nog inte mer än 7-8 minuter så kom tårarna. Tårar som förmodligen länge legat där under och bara väntat på att få komma ut. Det var som att det gick upp för mig hur dålig jag faktiskt är. Det är inget som direkt syns utåt hur jag mår heller, det är ju inget öppet sår som man går omkring med och man försöker ju alltid le och vara glad. Men min smärta finns där alltid ändå, oavsett om det syns eller inte. Jag har ont, varje dag..!

Efter en stund så kom andra känslor upp. Tacksamhetskänslor för de olika doktorer jag har som gör allt för att hitta vad det är för fel på mig. Mina fina vänner som finns där och som frågar hur jag mår titt som tätt. Min fina familj, särskilt min mamma som går genom eld och vatten för mig. Min dotter som alltid förstår då jag är trött och har ont.

Sen kom känslor om döden som "tänk om de nu hittar något, som en tumör och säger att jag inte har länge kvar, hur ska jag förklara det för Ida?"

Ja det var som sagt en mycket omtumlande dag och är faktiskt fortfarande då det är många gamla känslor att tampas med. Plus att jag nu måste vänta i 10 dagar på svar. Jag är trött på att just vänta!!

Kram Mia

Nervont & LCHF

I helgen har jag umgåtts mycket med vännerna. Jag har som jag lovat mig själv bara gjort saker jag får energi av och många skratt har det blivit. Det kändes att det inte var igår direkt som jag gick på krogen då vi svängde våra lurviga i lördags jag, Elli och Nicke. Men det var absolut skoj att komma ut lite.

När vi dansade på utestället "Hotellet" så kom en fotograf från Finest och ville ta kort på oss, och "vips" så kände vi oss unga och toppfräscha ha ha ha!
Det märkliga är att jag efter helgen har fått jätteont i nerverna (känner ju även av dem i vanliga fall)  och jag knaprar min medicin jag nyss fått som bara den. Jag har till och med höjt dosen så jag hoppas att det hjälper snart då jag knappt sovit i natt :( Jag är levandes död och ska hålla utbildning på torsdag, plus att Ida är hängig om kvällarna. Jag vet ärligt inte hur det ska gå, men på nåt sätt måste det ju det...

I kväll var Pia förbi en sväng och jag gjorde LCHF-middag: pannbiffar med blomkålsmos och en sallad, det var faktiskt rätt gott. Jag försöker hålla den kosten nu (dock inte för Ida) när jag har svårt för att träna. Några kilo ner ska jag i alla fall. Jag har hållit den kosten några dagar nu så jag kämpar på :) Andra kanske inte tycker att jag behöver gå ner men sånt där känner man ju bäst själv, när man trivs och inte.

Nu ska jag ta och hoppa in i duschen för att sedan försöka sova. Jag är sååååååå trött!!

Kram Mia

Inga lovord direkt

Ja jag är ledsen, att återigen behöva skriva om att det inte ser ljust ut men men, så är det. Min vardag! Jag försker se det positiva i vardagen men det är svårt med ständig värk.

I går försökte jag mig på att träna lite spinning och core och det gick faktiskt bra men efteråt hade jag väldigt ont, så jag skulle nog ha nöjt mig med ett av passen som min kiropraktor sa i dag. Han sa även att han inte ser varför jag har så ont som jag har men att hela ryggen krampar och musklerna är stela som bara den. Jag sa att jag har så ont i nerverna varav han svarar att nerverna kan göra att jag har så ont i ryggen då dem påverkar musklerna. Han tyckte jag skulle gå till en neurolog och även en reumatilog så det ska jag säga till min husläkare i morgon då jag ska dit.

Igår kväll var jag så deppig, jag bara grät! Ville inte vara med längre. Ibland känner jag att det är så här jag kommer att få leva, och att om det är så, så vill jag inte leva. Så hemska tankar vill jag inte ha och det gör mig rädd. Jag som är en positiv person håller på att förvandlas till någon annan. Jag ska ta upp detta med min doktor, kanske borde jag gå och prata med någon? Jag har så svårt att prata med mina nära och kära om mig själv. Jag vill inte gnälla och alla har nog med sitt. Ingen ser ändå min smärta, bara att jag inte är på humör till och från. Ingen kan riktigt förstå och jag vill inte vara en gnällkärring heller.

A sa igår att jag borde prata med honom, men jag sa att det är svårt eftersom att jag till och med trycker ner känslorna för mig själv för att orka med vardagen, så det är svårt att förklara för någon annan. Sen vill jag bara att vi ska vara lyckliga då vi ses, inget annat. Jag vill inte låta smärtan ta över min glädje i livet helt! Men visst har han rätt, någon måste jag prata med och det är ju skönt att veta att han finns där, att han vill finnas där...

Smärtan låter mig inte sova!!

Klockan är just nu 05:10 och jag kan inte sova! Jag har vaknat av smärta i kroppen för tredje natten i rad. Det brinner, ilar och värker i hela kroppen! Jag vaknar av att det gör ont och att jag är alldeles kallsvettig, men inte hittar man något fel på mig?! Jag orkar ta mig sjutton inte med det här? HUR länge ska man behöva orka med?
I går åkte jag till Pia som bjöd på tacomiddag och såg verkligen fram emot det, men tröttheten slog på direkt jag kom innanför hennes dörr och det var som på julbordet; sängen var det som lockade mest. Det slutade med att jag sov över där för att jag inte orkade ta mig hem. Bara tanken på att sätta mig på ett tåg var skrämmande, om jag skulle somna, skulle jag då vakna när jag skulle gå av? Förstår ni då hur "koma-trött" jag känner mig? Och sen inte få sova ovanpå det. Jag är less, blir deppig att ingen läkare kan hitta felet, att behöva leva så här när man är 30 år. Jag vägrar acceptera det! Vägrar leva ett liv på det här sättet. Jag tänker inte ge upp. Tänker kämpa tills jag hittar någon själ som kan ställa en diagnos, göra alla tester som finns. För som sagt; så här vill jag inte leva mitt liv! God morgon förresten..

Röntgen nummer 2 på ingång

Är det inte typiskt? Min mens är ju inte normal som ni vet sedan tidigare (pga min hypofystumör som styr hormonerna), så senast jag hade mens var för 2 månader sen. Gissa vad jag känner kommer att komma nu?? A kommer i "perfect timing" med andra ord. Kan inte liksom nåååååågonting få flyta på? Nååååågon gång?? Som jag nämnt tidigare; en liten sak kan få min värld att rasera just nu då det är nog jobbigt!

Fick förresten ett brev i dag att jag ska på röntgen nummer 2, hjärnröntgen i januari. De ska kolla om tumören vuxit. Blir så där "glad" när man ser på pappret och inser att en 30-åring ska fan inte behöva ha det så här..!

Var glad och lycklig alla ni som har hälsan i behåll och gör allt, verkligen allt för att behålla den är mitt råd. Jag har haft hormonproblem och diverse cystor sedan jag var 14 år, opererat mig för det och åkt in på akuten många gånger pga det. Jag var en så kallad cystbildare. Jag var till och med känd vid namnet på akuten. Jag fick som 14-åring (!) beskedet att jag kanske aldrig kunde få barn.
Sen fick jag mot alla odds ett barn (min älskade gudagåva Ida) som läkarna inte trodde var riktigt möjligt och sen då man är gravid rasar ryggen ihop totalt och man blir sjukskriven i ett år. Efter det blir ryggen aldrig bra igen och det enda som hjälper är att träna och gå till kiropraktor, för att lindra.

Sen försöker man bygga upp musklerna, träna, tänka positivt så får man domen hypofystumör. Ja, och sen detta då... nerverna. Som inte någon vet vad det beror på. Jag är faktiskt förundrad över att jag inte blivit knäpp! Så de som säger, eller för den delen tänker att jag inte alltid är jämn i humöret och inte alltid är den där spralliga och glada (som jag markant är då jag mår bra kroppsligt), kan ju börja tänka djupare på varför. Är jag bara intressant när jag mår bra så är det ändå inte vänner jag har att göra med. Men... många förstår inte hur det är då dem inte varit där själv. Jag syftar inte på några speciella, men nog märker man vilka som tycker att man är/varit "jobbig" när man pratar om sina sjukdomar och vilka som faktiskt bryr sig med hjärtat. Jag menar inte att folk ska tycka synd om mig, absolut inte för jag fungerar inte så. Men jag önskar förståelse..

En av mina bästa vänner mår inte så bra just nu och har nästintill gått in i väggen. Jag tycker inte att hon är jobbig för det. Jag VILL lyssna, vara där, göra åtminstonde någonting i hennes liv bättre eller lättare. Det är dock inte lätt då man själv mår som man gör, men jag har i alla fall viljan!

Nu ska jag i alla fall tillbringa helgen med någon jag tycker mycket om, så det kommer nog muntra upp mig enormt. Det kommer få mig att inte ägna en tanke åt de andra "vännerna" som en gång var ens vänner i partylivet, då man var glad och rolig..

Kram Mia

Update

Först vill jag tacka alla läsare och vänner som stöttat/stöttar och finns där för mig under den här tiden, det betyder massor! Det är tufft just nu och jag försöker ta en dag i taget för att orka med, men lätt är det inte, det ska gudarna veta.

Efter det senaste inlägget har jag varit på ultraljud och kollat njurarna som inte visade någonting, fått en kur antibiotika för UV-infektion m.m. m.m. Jag har åkt in till SÖS en gång till och varit till diverse doktorer. Nu väntar jag på en magnetröntgen för att kolla ryggen. Sen blir det mest troligt nervutredning på det, till att börja med. Min B12-brist är inte alls stor när man kollat på mina övriga prover så läkarna tror inte längre att mitt nervonda har med det att göra och jag behöver inte äta dubbel dos B12 längre. I morse var jag till min husläkare och förklarade att jag bara vill ha ett svar, oavsett vad det är, att mina tankar snurrar runt om att det faktiskt kan vara något riktigt farligt. Hon förstod det och sa att de inte kommer att släppa mig vind för våg så det kändes ju skönt.

I går pratade jag med mamma och hon sa att hon inte kan komma ner till Sthlm över jul då hon nog inte får ledigt, vilket skulle innebära att jag blir sittandes själv på julafton om jag inte åker upp eftersom att Ida är hos sin pappa. Så jag började kolla resor uppåt och såg att det fanns fortfarande, och tänkte att jag då kanske kunde jobba hemifrån 27-30 då det ändå inte är någon direkt action på kontoret då. Så har jag gjort de senaste åren då mina chefer tyckt att det varit helt okej. Min nya chef däremot gillade inte förslaget. Jag sa även att jag fyller 30 den 28:e och gärna firar det med nära och kära men han var fortfarande inte så positiv till det, så han föreslog till slut att jag i så fall skulle komma med ett projekt som var konkret som jag kunde jobba med där uppe. Så nu har jag eftermiddagen på mig att fundera över det. Suck.. jag orkar inte med "motgångnar" längre, att känna att jag måste kämpa för saker. Jag pallar inte!

Jag föreslog att jag kan ta semester och sedan då istället ta tjänstledigt några dagar sen (om jag åker utomlands i jan el feb), men det verkade han inte så pigg på heller eftersom att han tyckte att jag skulle ta och fundera på det här med projektet i stället. Jag kanske inte tänker korrekt just nu (?)då jag är extra känslig, men jag tycker väl att han kunde ha ställt upp på det då jag mår som jag gör. Jag vet inte hur mer jag orkar, och att få åka upp dit skulle ju ge mig betydligt mer energi! Men nu ska jag i alla fall fundera under lunchen om jag kommer på något projektarbete, annars får jag föreslå semester, igen... För sitta själv på julafton kommer jag då inte göra!

I helgen åker jag upp till norr igen och det ska bli underbart! Jag längtar massor efter att bara få bli omhändertagen och umgås med folk som jag tycker om! Och A tycker jag om mer och mer. Han är faktiskt en helt underbar kille som finns där för mig, det känner jag! Det kanske inte är rätt tidpunkt som vissa kanske tänker, men vi träffades innan det här hände och varför skulle jag låta något sånt stoppa mig från att träffa någon som jag verkligen tycker om? Han är det ljusa i mitt liv just nu, så varför släppa det då det känns så bra? No no no!

Annars händer inte så mycket, det är mycket fokus på hälsan, att den ska bli bra och jag försöker att hålla huvudet över ytan helt enkelt. Det ska nog bli bra det här, till slut...

Kramar till er alla!

Mia

Läkarbesök med eventuellt aktubesök

Jag har gått hem från jobbet gråtandes, eller ja.. min oerhört snälla kollega körde hem mig.
Natten var hemsk och jag har inte sovit ett dugg! Jag har fått domingar mellan benen och ändå in i öronen (?) Något är riktigt fel! Ryggen smärtar som fan och det känns som att jag har en tiokilos klump som sitter nere till vänster.

Jag gick in till chefen direkt när jag kom till jobbet, berättade läget och bröt ihop. Han skickade hem mig och bad mig söka hjälp. Jag har nu ringt min husläkare och är på väg dit för att se om de kan skicka mig vidare till röntgen akut någonstans. Sjukvårdsupplysningen tyckte jag skulle åka in och de pratade även om diskbråck. Jag håller på att bli knäpp, fullkomligt knäckt för tillfället. Jag gråter och är arg (pga att jag är rädd och inte får hjälp) om vart annat, men det är bra.. för nu kommer jag inte ge mig förrän de hittat orsaken! Gränsen är nådd!

Hur gör man?

Hur träffar man någon då man själv mår så här dåligt? Det känns lättare och det muntrar så klart upp en då man har någon som tycker om en, som messar, ringer, frågar hur man mår, har empati. Men det är samtidigt jobbigt att inte kunna visa den där glada "riktiga personen". Visst, han har sett den tidigare men just nu.. det är jättesvårt!

I natt ringde A och jag hade sagt att det var okej att han ringde då jag ändå vaknat till av hans mess och inte kunde somna om pga smärtan i ryggen, men när vi pratade hörde jag på mitt tonläge att jag inte lät glad, inte glad alls. Jag nämnde något om att "nu kan jag inet somna om" och det var ju inte så positivt i hans öron vilket jag kan förstå. Men jag menade bara pga smärtan. Att den enda gången jag slipper känna smärta är när jag sover. Suck! Jag insåg snabbt att jag nog inte borde ha pratat med honom just då. Samtidigt så tänker jag som så, att jag behövde det ändå. Han tog lite illa upp men jag förklarade att det inte berodde på honom och att jag uttryckt mig klumpigt.

Hur gör man för att få detta att gå ihop? Vem ska ha förståelse? Hur får man båda att ha det? Hur pratar man om det? Jag säger att jag mår dåligt och att min kropp smärtar konstant, men då man rätt nyligt träffats så vill man inte prata och fokusera på det. Ska man kanske varje gång förvarna att man har en dålig dag, så den andra inte tar det personligt? Jag vet inte... Jag blir ledsen att då jag väl träffar någon som verkar så jädra bra ska behöva må så här. Är det inte typiskt?

I kväll ska jag på inflyttningsfest och det ska i alla fall bli roligt. Jag behöver verkligen koppla bort allt med min smärta och tankarna kring det. Om någon frågar hur jag mår har jag bestämt mig för att säga att det inte är bra, att jag uppskattar att de frågar men att jag i kväll föredrar att inte prata om det. Jag vill känna mig som alla andra, och bara ha kul!

Varför be om ursäkt?

Alla bloggar vi av olika anledningar och alla bloggar vi på olika sätt. Jag har alltid varit rätt personlig, inte rädd att visa mig på bild, inte rädd för att skriva att jag haft en skitdag, är besviken, är superlycklig osv osv. För sån är jag! Och jag bloggar mycket för att jag alltid tyckt om att skriva och för att jag får utlopp för mina tankar och känslor när det hamnar där jag kan se dem, i detta fall på bloggen. Är öppenhet inte något som man uppskattar så uppskattar man nog inte mig som person heller. Jag skriver ofta om vad jag tycker och tänker och mer sällan om värdsliga problem.

Det slår mig nu under en period då jag faktiskt har det rätt jobbigt hur många som frågar hur jag mår för att sedan om jag säger att jag fortfarande inte är bra och mår dåligt himlar med ögonen och tycker att det är jobbigt. Men snälla: fråga då inte! Jag har inte valt den här situationen, jag har inte valt att få ha så här ont! Jag klagar inte på vädret, jag säger faktiskt bara från hjärtat hur jag mår. Vill man ha ett ärligt svar och är genuint intresserad så frågar man, annars kan det faktiskt vara tycker jag.

Jag bara undrar vilken värld vissa lever i? Är allting alltid topp i deras liv verkligen? I så fall; "grattis, ni har vunnit på lotto!" Men även i de bästa av alla världar så är det inte alltid fantastiskt livet, det vet jag. Jag har haft väldigt många lyckliga år, men jag har också haft svackor. Ja.. lite väl många kanske senaste 2 åren men. Tidigare var jag också sån; att jag alltid skulle visa alla att allt var så bra (även om det kanske inte var det) och inte mådde jag bättre för det, tvärtom! Det var även många som frågade hur jag kunde skratta åt allt, till och med åt problemen, för det gjorde jag. JO i dag vet jag varför, och jag vet också att det var pga det som jag gick in i väggen; jag kände aldrig efter utan förträngde allt det jobbiga, men allting kommer ikapp en, så är det.

Jag menar inte att man inte ska tänka positivt, för tro mig, sån är jag som person. Men någon gång i livet hamnar man i svackor och har många motgångar där man kanske inte alltid orkar vara glad! Så enkelt är det. Att man ständigt försöker tänka positivt är en annan sak. Men ibland är inte det heller så lätt. Särskilt när det viktigaste man har (hälsan) inte är bra. Det krävs oftast i alla fall ett liiitet framsteg för att man åter ska få lite mer kraft, och jag vet att den tiden kommer till mig snart. Men det är just i detta nuet som det är jobbigt. Just i detta nuet som jag känner att jag kommer bli deprimerad om man inte hittar något snart. Och att gå i ovisshet är bland det värsta som finns. Det finns så många funderingar på vad min smärta kan bero på, men jag försöker slå bort de värsta tankarna i alla fall för att inte bli riktigt deprimerad. Men lätt, det är det inte..


Jag tänkte på det.. att jag nästan bett om ursäkt i ett tidigare inlägg för att jag inte skriver om så roliga saker nuförtiden. Så här i efterhand; varför skulle jag det? Ni som följer mig i min vardag vill väl ändå veta just min vardag (?) och ni borde även fått den känslan av att jag är en glad och sprallig personlighet då det mesta flyter på. Så mina bloggvänner/vänner/familj osv.. jag kommer att fortsätta att skriva om jag har haft en skitdag eller inte och det är ni som väljer om ni vill läsa. Japp, så får det bli... ;)

Som vanligt

... ett inlägg med nästan inga goda nyheter, men det är ju så mitt liv tyvärr ser ut just nu.


Har ont i nerverna i dag igen, så ont att jag får knapra piller för att orka jobba. I natt var det asjobbigt, jag hade så ont att jag inte ville vara med längre. Jag undrar vad sjutton som är fel, varför man inte hittar någonting och hur lång tid det ska ta innan man upptäcker felet? Det känns som en stor tumör i ryggslutet och mina nerver värker så det brinner och kraften i mina händer och fötter känns lika med noll till och från!

Jag är spyless på att inte ha en enda dag där jag känner mig smärtfri och glad. Är det för mycket begärt? Det här är inte jag; en gnällkärring som klagar på sina smärtor med kort stubin som bara vill lägga sig ner och inte tycker att någonting är kul. Jag är faktiskt spyless på allt för tillfället...

Som tur är så har jag min familj och mina vänner som finns där och lyssnar, stöttar. Alla förstår nog inte och vet nog inte heller vad de ska fråga. Men jag tror att många generellt inte förstår en smärta som inte syns utåt, som inte syns som ett öppet sår. Sen vet jag att det aldrig syns på mig då jag är sjuk, det säger alla. Vissa på jobbet kanske tycker att man bara söker uppmärksamhet, vad vet jag men jag kan inte le och vara glad då jag knappt orkar sitta på stolen jag sitter på, så enkelt är det..

Det jag vet är att jag kommer att förstå, om det drabbar någon annan i min omgivning, men det är väl så.. man fattar då man själv hamnar där. Nu har ju jag haft ont i min rygg i 11 år men inte varje dag så det går att leva med och man har haft många bra dagar. Men nu... varje dag har jag ont och jag vet inte hur länge till jag orkar med det här faktiskt?! Nervsmärtan tar över ryggsmärtan och det säger inte lite om hur ont det gör. När man slår upp vad nervsmärtor beror på är det inte några roliga saker:

Sjukdomar och tillstånd då man kan känna nervsmärta är till exempel:

•diskbråck
•ischias
•bältros
•diabetes
•multipel skleros, MS
•tumörer
•stroke

Och nej, man kanske inte ska googla om sjukdomar, men då man aldrig får en diagnos så är man ju faktiskt tvungen att göra det och föreslå för doktorerna vad det kan vara för det är inte lätt för dem heller att ställa en diagnos.


I kväll ska det i alla fall bli skoj med Roxettekonserten som jag Elli ska på. Jag ska bjuda henne på middag innan och så blir det lite vin på det. 19:30 börjar det och det ser jag fram emot riktigt mycket.

I förrgår träffade jag min kompis Alexandra, hennes man och deras lilla bäbis. Vi pratade om A och Alexandra tyckte att det jag berättade lät toppen, att jag behöver en trygg och lugn man i mitt liv. Hon nämnde även att jag måste våga öppna mig, inte vara så rädd som jag brukar och våga släppa in honom. Jag behöver höra sånt, få reflektera över mitt beteende ibland, så det uppskattas. Jag ser upp till mina vänner som vågar stå för deras åsikter, det visar verkligen att de bryr sig och är genuint ärliga. Alexandra har rätt. Jag öppnar mig inte lätt och jag behöver känna trygghet innan jag gör det, nästan så mycket trygghet att killarna sprungit innan jag gör det. Men jag ser ändå skillnad i mitt beteende nu jämfört med tidigare, och det enda jag gör är att vinna på det för en kille som är intresserad på riktigt springer inte, så enkelt är det.

Nä nu ska jag gå ner på gymet trots min smärta och köra och se om det blir bättre. Man får göra egna experiment just nu för att hjälpa läkarna på traven.

Ha en underbar dag mina vänner.
Kram Mia

Ledsen

I dag gick jag hem ifrån jobbet, jag orkade inte mer. Min kropp mår verkligen inte bra och bara när jag skriver det här gör det så ont i fingrarna att det är overkligt hur man kan få så ont av hormoner.
Min sjukdom gör sig verkligen påmind just nu! Det började återigen för några dagar sedan med en konstant smärta i magen, det som känns förvärkar. Dessa har jag gått med nu ett bra tag och jag börjar bli måttligt less på min kropp, börjar bli riktigt ledsen...

Mina bröst är svullna och ömma som om jag vore gravid, men jag är varken gravid och jag får heller ingen mens och vätskan i kroppen den blir bara värre och värre. Jag mår så illa att jag kräks, har så jäkla ont i leder, rygg, äggstockar och mage att jag inte längre orkar hålla masken och vara trevlig. Nu har jag nått en gräns för vad jag faktiskt orkar med.

Jag har i dag haft möte och workshop angående hemsidan och jag bara kände att jag ville krya ut igenom väggen. Vissa gånger gick det bra men då jag har den där molande värken i lederna så är det faktiskt det enda som jag kan tänka på just då.

Efter mötet gick jag i alla fall in till min chef och sa som det var, att jag inte orkar vara där just nu. Han frågade om jag ville sjukskriva mig men jag sa nej, så nu har han sagt att jag får jobba hemifrån så länge jag mår så här och att jag måste bli frisk. Det kändes väldigt bra att han var så pass medgörlig. Han frågade om jag ville berätta för kollegorna men jag funderade nog för länge så han sa att han skulle fixa det. Så när jag gick hem så mailade han ut till alla att jag jobbade hemifrån hela veckan. Efter ett tag började telefonen ringa och jag fick mail och sms från mina kollegor som frågade vad som hade hänt. Det är vid sådana här tillfällen man verkligen ser vad man har för kollegor och jag blir så himla rörd av att de verkligen tar sig tid och ringer mig och frågar hur jag mår. Det är guld värt när man mår så här! Alla sa samma sak, att de sett på mig hur jag mår, att de förstår och att jag ska ta den tid jag behöver för att bli bra igen.

Jag är inte utbränd, jag är bara otroligt less, är slut på energi, trött på att spela teater, trött på att ha ont, trött på att ge ett falskt intryck, trött på att försöka le.

Ibland får man nog och i dag var en sån dag. Kanske i morgon är en bättre dag. Men jag ska nog vara hemma den här veckan ut i alla fall, men mår jag bra och vill till jobbet så åker jag dit, det har jag sagt.

Nu ska jag i alla fall mysa och kramas med den som får mig på bättre humör än någon annan på denna jord, min dotter!

Sprängande huvudvärk men det vankas fest

Har gått med sprängande huvudvärk nu i över en vecka och jag håller på att bli tokig!! Och jag undrar som vanligt: NÄR är det min tur att få må bra kroppsligt? NÄR???? Man håller skenet uppe och tänker så många gånger att det "bara" är det och det jag har, men i bland tröttnar man helt enkelt. Det finns dagar då verkligheten kommer ifatt en, hur mycket man än försöker att undvika det.

Jag vet inte ens om det är mina bihål som gör så här ont, jag misstänker det bara eftersom att jag var dunderförkyld i förra veckan. Men samtidigt så kommer så klart funderingar om min tumör vuxit och att den trycker på där inne i skallen? Ja jag vet inte, men det tär på mig! Att det ena efter det andra bara avslöser varandra, att det inte räcker med att "bara" ha min hypofystumör. När till och med mamma börjar fråga hur jag orkar då har det gått rätt långt.. I bland undrar man ju om man var djävulen själv i sitt förra liv?

Jaja, nu ska jag i alla fall knapra i mig alla piller jag bara kan och göra mig redo för att åka iväg och fira gulliga Heidi som fyllt 40 år! :)

Kramar till er alla!

Snälla! Ge mig energi!

I natt har jag fått sova utan ledont så i dag är jag inte helt färdig i alla fall. Det har känts som en lite bättre dag i dag. Uppsvullen är jag och har svårt att äta då jag känner mig konstant mätt, men man måste ju slänga i sig näring annars orkar man ju inte jobba.

Känns nog lite bättre idag också för att Ida kommer hem. Hon skulle kommit i går men stannade över hos en kompis i stället så hon slapp fritids. Var nog även bra att jag pratade rätt länge med min pojkvän i går kväll och förklarade hur pass dåligt jag faktiskt mår till och från av det här och inte kan ge mycket av mig själv för tillfället, att all min "energi" måste gå till Ida i första hand. Sen får det bli som det blir, jag kan tyvärr inte göra mer som läget är nu.

Jag ringde min husläkare i dag från jobbet som gav mig en tid den 22:a augusti. Den 23:e ska jag till min andra doktor (gyn), så nu kommer det bli mycket besök hos doktorerna...

Jag vill passa på att tacka för de tips som jag fått om prover osv. Det värmer att folk engagerar sig, man känner sig rätt ensam i det här kan jag säga. Men men, nu är det upp med mungiporna för snaaart får jag träffa Ida!

Trevlig kväll!

Kram Mia

Så lätt botar du vårtröttheten (tydligen)

Det är många i min omgivning som känner av vårtröttheten och då jag hittade den här länken så ville jag dela med mig.

Snaaart är vi piggare, eller hur? :-)

Saknar mig själv

Jag har kommit på med mig själv de senaste veckorna att jag somnar med ångest. Det hugger i hjärtat (dock ej orolig då jag vet hur ångest känns, men obehagligt som f-n) och jag vet exakt vad det beror på; min livssituation/ekonomi! Jag behöver ta tag i viktiga saker som bostad och löneökning, som jag egentligen inte orkar ta tag i just nu (lite, men inte mer än att kolla in bytessidan då och då). Men jag vet också att om jag inte gör det kommer det bara bli värre. Det är som att jag går och väntar in en dag då jag känner mig stark och ernergifylld.

Jag önskar att jag kunde fly och jag försöker varje dag att förtränga mina tankar som "kommer jag kunna göra något kul med Ida i sommar?", "kommer jag kunna flytta?", "kommer någon att vilja byta till en sån hög hyra?" osv osv. Jag har satt mig i den här situationen själv, idiotiskt! Men samtidigt så gjorde jag det för min dotters skull och det ångrar jag ju inte då jag ser hur bra kompisar och skola hon har fått, men det blev på bekostnad av mig själv. Jag har alltid haft den åsikten att om inte jag är i harmoni, så är inte heller mitt barn det. Men det kommer nog lösa sig, det måste det bara göra...

Saken är bara den att jag är så sjukt jädra trött trots träning, ex antal timmar med sömn men inget hjälper. Jag vill att zoombietiden ska gå över och att jag får tillbaka mitt energiladdade jag igen! Jag vill känna ro och somna med ett leende på läpparna i stället för den här vidriga ångesten och spända axlarna. :-(