Vara den andra kvinnan- inget för mig!

Jag har "raggat" två gånger i hela mitt liv och den här killen (som jag helt plötsligt fick sms av i natt och förvånadsvärt hade kvar numret till)"raggade" jag upp för 5 år sedan. Då visste jag inte att han hade tjej (han nekande nämligen). Vi träffades två gånger till trots att jag fick veta att han hade tjej. Dumt ja, men jag ville inte mer än att ha skoj på den tiden och tänkte inte så mycket på det just för stunden.

Det är lite svårt för de killar jag träffade då att förstå att jag har haft en lekperiod som nu är över och att jag kan titta tillbaka på den och inse varför jag gjorde som jag gjorde och egentligen bara le åt att man faktiskt haft kul under tiden. One-night-stands är inget fel anser jag, men då den ena är upptagen är det inget intressant för mig. Den känslan av förnedring man känner efteråt är inte rolig, plus att man vet att någon på andra sidan kanske får reda på det och att man förstör en relation. Men samtidigt.. var det inte den ena kvinnan (jag) så hittar den otrogne typen en annan, det är ju så dem oftast "jobbar". Jag har varit på den andra sidan, varit den andra kvinnan två gånger och det är inget som jag är stolt över men jag har insett att det inte är något för mig. Jag var jättekär i den ena av dem och trodde verkligen att det skulle bli vi, men så blir det ofast inte. Och i dag skulle jag inte ens få för mig att vilja ha en kille som varit otrogen med mig mot någon annan. Vad är det som säger att han inte gör samma sak mot mig?

Jag har mognat medans de står still... Båda har kvar samma beteende i dag. Det har jag hört av gemensamma bekanta. Var jag dryg i mina sms till den här killen i natt? Ja, kanske.. men det är precis så jag känner som jag skriver. Vem tror han att jag är? En kvinna helt utan självrespekt? Jag vet då vad han är.. patetisk! Är man kvar i samma relation år ut och år in och är så feg att man är otrogen är man (i alla fall i mina ögon) rent ut sagt patetisk!

Råd önskas, till 1000!!!

Vilken jobbig känsla som föll över mig ikväll. Jag låg och tittade på TV och så vällde känslan över mig om jag har gjort rätt med att flytta (nu igen). Den här gången kom andra tankar upp: "Är det värt att Ida ska byta skola och kompisar för att hon ska få vara varanann vecka hos sin pappa?" Vad är värst? Vad är bäst?"

Då jag hämtade henne på kalaset förra fredagen på Åsen så sa hon att hon saknade att bo där. DET sved i hjärtat kan jag säga.

Hon gnällde ju inte särskilt mycket över att vara mindre hos sin pappa då det var så. Hon anpassar sig jämt min lilla tjej och är så lillgammal och förståndig.

Är det bara vi som tror att det är bäst att hon är varannan vecka hos båda? Har hon sagt att hon hellre vill vara varannan vecka hos sin pappa än att slippa byta skola för att hon inte vill såra någon (pappa i detta fallet)?
Ida hade kanske kunnat åkt buss dit ut till landet där de bor om 2 år, så hon hade kunnat gå kvar på skolan? Är mitt val helt fel??

Till en början var Idas pappa jätteglad över att vi skulle flytta. Sen hittade han andra saker att bråka om så fort vi var på plats. Som att jag inte hade kunnat förstå det innan. Alla andra gjorde ju det och sa till mig att minsann inte kommer vara över. Jag anser att har man ett barn ihop så hjälps man åt och stöttar varandra och lägger sina egna känslor åt sidan för barnets skull, men det går tyvärr inte för oss. Varför tror jag alltid för mycket på det goda hos människor, att en förbättring så småningom kommer att ske. Ibland är det rätt jobbigt..

Idag har vi ingen kontakt, han svarar inte ens på mail som gäller vår dotter, så jag får gissa mig fram till saker. Då en incident (en av alla under åren) hände senast hon var hos mig, insåg jag helt plötsligt ett och annat. Det är viktigare att straffa "mig" än att Ida mår bra.

Egentligen bryr jag mig inte längre, man orkar inte bry sig år ut och år in. Men det han inte inser är att Ida gör det. Jag menar.. jag blir inte sårad för min skull, jag lider bara för Idas skull och vem vet: kanske är det "bra"/bättre att Ida inte ser att jag blir frustrerad då vi har kontakt, för det ser hon nog trots att jag ler när jag pratar om honom.

Jag är starkare än någonsin och jag har för första gången på 6 år insett att jag inte kan/vill försöka vara vän med honom längre. Och det är första gången som jag på riktigt kan säga att jag accepterar det. Jag har gjort allt jag kunnat och nu till och med flyttat. Det fick mig att öppna ögonen, att han aldrig kommer att bli nöjd med något som jag gör för att han är så j--- bitter.

Det är jag och Ida nu som kör vårt race, som han alltid har gjort. Sååå vill vi flytta tillbaka.. så gör vi det...och hittar han det här inlägget: vem bryr sig? Det jag skriver är mina tankar och han står inte med namn här.

Nu blev det lite mycket om honom, men men, det behövde kanske komma ut antar jag. Tro inte att jag mår dåligt nu, för det gör jag inte :) Tvärtom.. insikt är skönt även om den inte handlar om roliga saker.

Min fråga till er är iaf: Ska jag sätta mig och försöka byta lägenhet igen? Jag har ju bättre utgångsläge nu att få tag i en trea för samma pris på Åsen som jag betalar här i Sjöstan. Åhhh.. vad jobbigt detta är. Som ni förstår så gör jag allt för min dotter, jag vill bara att hon ska må bäst och då är detta ett stort val för mig som mamma. Pleeeese: Hjälp mig med råd!!