Recension av Roxettekonserten, fredagsmys, saknad

Roxettekonserten i går var jättekul. Det var bra stämning och jag tycker att Marie gjorde det bra ändå med tanke på hennes historia och hur hon har mått. Visst man hörde att hon inte kom upp i de där högsta tonerna alltför ofta men hon är ju också äldre. Jag kände verkligen med henne och tänkte hur stark hon är som gör come back efter en hjärntumör. Hon ger de som blivit riktigt sjuka hopp!

De sjöng inte de där riktiga medryckande låtarna utan det blev många ballader. Jag saknade också min nya favoritlåt "Speak to me" som jag tycker är grym! Däremot så blev publiken verkligen på g när de sjöng "The look" och jag och Elli sjöng och visslade nog högst av alla ha ha!


I dag var det halvdag på jobbet men jag kom inte från jobbet förrän vid fyratiden. Jag känner mer och mer att jag vill göra något annat, plugga nåt kanske? Ska bara ta reda på vad först så får vi se om det går att lösa;-)

I kväll blir det lugnt och skönt i soffan själv framför Idol med ett glas rött. Jag saknar A rätt mycket nu men jag känner mig inte ensammen ikväll, jag vill faktiskt vara själv. A messade tidigare att det är alltför länge mellan gångerna vi ses, att 2 veckor är alltför länge. Men men, vad gör man? Med 100 mils avstånd så får man ta det man får. Jag brukar säga till honom att vi får vara glada att det inte är 1000 hihi!

Normalt sett så känner jag mig rätt ofta ensam i den här stan då inte Ida är här. Man jobbar, åker hem, lagar mat, ser TV och sen sover man. Det är inte alltför ofta som man träffar sina vänner egentligen. Och mina vänner är ju allt jag har här, förutom Ida då så klart.

Jag har vänner här som jag älskar men då Ida inte är hemma så är det inte alltför ofta som man har tid att ses och det är ju sådana avstånd att man gruvar sig för att ta sig någonstans. Men i kväll är det ingen sån dag, jag vill vara själv, och det är inte ofta! ;-)

Ha en underbar kväll mina sköna bönor! Nu är det som sagt snart Idol, vem hejar ni på?


Idolbilen stod utanför gymet i veckan. Det måste varit mig de letade efter ;)

Som vanligt

... ett inlägg med nästan inga goda nyheter, men det är ju så mitt liv tyvärr ser ut just nu.


Har ont i nerverna i dag igen, så ont att jag får knapra piller för att orka jobba. I natt var det asjobbigt, jag hade så ont att jag inte ville vara med längre. Jag undrar vad sjutton som är fel, varför man inte hittar någonting och hur lång tid det ska ta innan man upptäcker felet? Det känns som en stor tumör i ryggslutet och mina nerver värker så det brinner och kraften i mina händer och fötter känns lika med noll till och från!

Jag är spyless på att inte ha en enda dag där jag känner mig smärtfri och glad. Är det för mycket begärt? Det här är inte jag; en gnällkärring som klagar på sina smärtor med kort stubin som bara vill lägga sig ner och inte tycker att någonting är kul. Jag är faktiskt spyless på allt för tillfället...

Som tur är så har jag min familj och mina vänner som finns där och lyssnar, stöttar. Alla förstår nog inte och vet nog inte heller vad de ska fråga. Men jag tror att många generellt inte förstår en smärta som inte syns utåt, som inte syns som ett öppet sår. Sen vet jag att det aldrig syns på mig då jag är sjuk, det säger alla. Vissa på jobbet kanske tycker att man bara söker uppmärksamhet, vad vet jag men jag kan inte le och vara glad då jag knappt orkar sitta på stolen jag sitter på, så enkelt är det..

Det jag vet är att jag kommer att förstå, om det drabbar någon annan i min omgivning, men det är väl så.. man fattar då man själv hamnar där. Nu har ju jag haft ont i min rygg i 11 år men inte varje dag så det går att leva med och man har haft många bra dagar. Men nu... varje dag har jag ont och jag vet inte hur länge till jag orkar med det här faktiskt?! Nervsmärtan tar över ryggsmärtan och det säger inte lite om hur ont det gör. När man slår upp vad nervsmärtor beror på är det inte några roliga saker:

Sjukdomar och tillstånd då man kan känna nervsmärta är till exempel:

•diskbråck
•ischias
•bältros
•diabetes
•multipel skleros, MS
•tumörer
•stroke

Och nej, man kanske inte ska googla om sjukdomar, men då man aldrig får en diagnos så är man ju faktiskt tvungen att göra det och föreslå för doktorerna vad det kan vara för det är inte lätt för dem heller att ställa en diagnos.


I kväll ska det i alla fall bli skoj med Roxettekonserten som jag Elli ska på. Jag ska bjuda henne på middag innan och så blir det lite vin på det. 19:30 börjar det och det ser jag fram emot riktigt mycket.

I förrgår träffade jag min kompis Alexandra, hennes man och deras lilla bäbis. Vi pratade om A och Alexandra tyckte att det jag berättade lät toppen, att jag behöver en trygg och lugn man i mitt liv. Hon nämnde även att jag måste våga öppna mig, inte vara så rädd som jag brukar och våga släppa in honom. Jag behöver höra sånt, få reflektera över mitt beteende ibland, så det uppskattas. Jag ser upp till mina vänner som vågar stå för deras åsikter, det visar verkligen att de bryr sig och är genuint ärliga. Alexandra har rätt. Jag öppnar mig inte lätt och jag behöver känna trygghet innan jag gör det, nästan så mycket trygghet att killarna sprungit innan jag gör det. Men jag ser ändå skillnad i mitt beteende nu jämfört med tidigare, och det enda jag gör är att vinna på det för en kille som är intresserad på riktigt springer inte, så enkelt är det.

Nä nu ska jag gå ner på gymet trots min smärta och köra och se om det blir bättre. Man får göra egna experiment just nu för att hjälpa läkarna på traven.

Ha en underbar dag mina vänner.
Kram Mia

Norr, lite om A, smärta

Förr-förra helgen i norrbotten var underbar. Vi tog det lugnt eftersom att jag var så krasslig och torsdag till fredag kände jag mig rätt bra så vi var inne hos A:s granne och tog oss några glas vin och min älskade barndomsvän Agnes och hennes syster Jenny kom också så det var riktigt kul!

A är så himla omtänksam och go och jag tycker om honom mer och mer! Jag får inte göra någonting då jag är där, iofs var jag ju sjuk nu men det var samma förra gången. Han köper allt, fixar allt, diskar osv. Det är som att man skäms, men jag ska ha helpension säger han då jag kommer ha ha ha!

I övrigt är hälsan upp och ner. Min rygg har skrikit av värk så jag har varit och kollat den med ultraljud då man misstänkte något med njuren men man såg inget. Det man hittade hos min vanliga husläkare var spår av en urinvägsinfektion så jag har fått medicin mot det nu också.

I onsdags förra veckan så brakade ryggen ihop fullständigt och jag fick en akuttid till kiropraktorn och jag var där igår igen. Den är bättre men inte är den bra inte, långt ifrån! Jag har i alla fall börjat träna nu igen, corepass och lättare övningar som förhoppningsvis ska få mig på fötter snart. Det enda som gör mig deppig är att min doktor från SÖS som ringde mig igår inte ser någon som helst orsak till min B12-brist på proverna vi tagit, och han tror inte att min smärta beror på den heller!

Jag håller faktiskt bokstavligen på att bli knäpp snart. Jag kommer deppa ihop om jag inte blir smärtfri snart. Nu ska man därför undersöka om jag har fibromyalgi eller om något i ryggen hamnat i kläm som gör att mina nerver gör ont. Jag hoppas på ryggen då jag vet att fibromyalgi inte är att leka med. Ja, det är väl inget av det men många klarar ju inte ens av att jobba som har den sjukdomen.

I helgen och i förra veckan så har min mamma och moster varit här och hjälpt mig massor med matlagning och hushållssysslor och det har verkligen uppskattats kan jag säga. Jag tackade förresten nej till karibienkryssningen som pappa erbjöd mig att följa med på då jag fyller 30, dels pga hälsan och att jag inte vet hur jag kommer må. Jag hoppas kunna åka sen då (om) jag mår bättre i stället.

Efter nästan 2 veckors sjukskrivning är jag nu tillbaka på jobbet och det känns bra förutom att jag har smärtor till och från fortfarande och jag sover jättedåligt om nätterna och vaknar ibland av smärta. I dag är en sån dag, då jag har ont, så jag hoppas jag ska må bättre i morgon då jag ska på Roxettekonsert i Globen med Ellinor. Det behövs lite uppmuntran i mitt liv så det ska bli skojigt i alla fall!

Kramar till er alla!

Klådan från helvetet!

Vill först börja med det positiva: Jag är PIGGARE :)))))))) och jag somnar inte hela tiden! Jag har mindre ont i kroppen och det är bara 1 dag kvar tills jag får åka norrut och vila upp mig och träffa underbara människor.

Sen har jag såklart fått en biverkning av tabletterna som nu verkar ha börjat sätta sig i kroppen: Klåååååda! Jag kliar sönder mig snart, det känns som skabb! Min ena läkare från SÖS ringde i går och berättade om hur några av de prover som de tagit (bland annat borrelia) såg ut och de såg bra ut :) Han frågade hur jag mådde och då berättade jag om klådan. Han sa att jag kanske skulle ge det några dagar till för att se om det går över alternativt få injektioner istället för tabletter, eller att jag äter allergitabletter mot klådan. De hade bara satt in mig på tabletter eftersom att det i framtiden tydligen är lättare att mäta värdena sen.

Ja nog har man ju "tur" som vanligt, 1 av 1000 får klåda och ev nässelutslag och det tänker jag inte ha! Jag ska ju till husläkaren i dag så detta ska tas upp, för så här kan man inte gå. MEN, jag är glad att min kropp börjat ta in B12 för den skillnaden jag redan känner i hur pigg man faktiskt ska vara (och då är jag inte ens halvvägs så pigg som er andra friska människor) är underbar! Vad man orkar! Jag har orkat städa lägenheten som jag inte rört på veckor, och det är inte likt mig att ha stökigt. Man mådde ju dåligt bara av att se allt stök, allt blev en ond cirkel.

I går var Nicklas och hälsade på och han sa att han redan märkte stor skillnad, att jag var mer lik mitt glada jag och såg piggare ut så det var kul att höra :)

Nu ska jag äta lunch, sen besök hos dr och sen om jag orkar ett besök i affärer för att se om jag hittar nåt nytt inför "träffen" i norr, sedan avslutas dagen med middag hos bror o Lina. Det är alltid kul att ha något nytt på sig så man känner sig extra fin tycker jag, och det kan ju behövas nu ha ha ha!

Kram till er alla!

Mia

Lite bättre idag och ev glatt besked

Än så länge så känner jag mig lite piggare i dag, bara att få känna sig halvtrött är fantastiskt! Det är märkligt hur vi tar hälsan förgiven, utan den har vi ju inget! So don't!

I går ringde pappa och jag kom på att jag har ju inte ens berättat för honom att jag legat inne och han blev lite stum kan jag säga.
Vi pratade om julen och han frågade om jag skulle komma upp och jag sa att så nog inte blir fallet då Ida är hos sin pappa i år. Han pratade om att de eventuellt skulle åka på lyxkryssning i december som de brukar göra. Jag frågade om datum eftesom att jag fyller 30 och eventuellt har tänkt ha fest och vill då såklart att dem ska komma. Han visste inte riktigt när ännu.

Efter vårt samtal så ringde han upp efter 1 timme.
"Ja, jag lovar inget, men om vi får ett bra pris.. vill du följa med på kryssningen då?"

Ehhh, inte så svårt att tacka ja till!

"Självklart!" sa jag.

"Ok, ja jag lovar som sagt inget, men ska kolla priser och återkommer!"

Så nu kanske jag får åka på lyxkryss till 30- års present. Det vore nåt det. HOPPAS!!!!!

Nu ska jag passa på att städa lite här då jag är relativt pigg, vill ha fint här hemma då jag kommer hem från mitt underbara norr. Bara två dagar kvar tills jag åker :-)

Kramar!

Sjukskriven veckan ut

Ja då var det dags att inse för Fröken Svensson att hon inte orkar med helt enkelt, att jag är sjuk. Bara tanken gör mig deppig men man måste ju ta hälsan före allt, så är det.

I morse åkte jag in till kontoret tidigt för att hämta datorn så att jag kunde jobba hemifrån men jag märker att jag går som om jag vore i min egen värld. Jag är så sjukt svag och trött att det bara snurrar i skallen och jag är rädd för att ramla eller tuppa av då jag vistas utanför min ytterdörr. Med andra ord så är jag inte mycket bättre kan jag säga och det gör fortfarande ont i nerverna och jag är tröttare än aldrig förr. Dessutom har jag jätteont på vänster sida av ryggen som går ner i benet, och det undrar man ju vad det är?!! Om det har något samband?

I går när vi åkte till dotterns farmor så somnade jag på bussen dit, och när jag och Ida gjorde en läxa så somnade jag igen. Jag somnar ju för fasiken hela tiden! Och överallt! Det känns som att ett organ i kroppen bara har lagt av och det är en jätteläskig känsla. Att vara "gravidtrött" är ingenting i jämförelse med det här.

Jag testade att ringa min husläkare i dag för att höra om de möjligen kan ge mig injektioner i stället, så de skulle skicka efter min journal ifrån SÖS så får vi ses sen. Jag ska i alla fall dit på onsdag, så då får vi hoppas att den kommit och om det finns en snabbare lösning till att komma på fötter igen, det kan nämligen ta veckor innan tabletterna ger effekt.

Mina planer på att jobba hemifrån lades ner när min chef ringde och sa att han inte kunde ta det ansvaret som arbetsgivare, låta någon som varit på sjukhus och som är så svag jobba hemifrån. Jag kan förstå hans synpunkt som arbetsgivare absolut, jag hade förmodligen gjort detsamma om jag varit chef. Det enda jävliga är ju att det här innebär rätt mycket pengar som försvinner, men men.. hälsan först som sagt.

På torsdag åker jag till Norrbotten igen om jag inte blir mycket sämre, men det ska vi inte hoppas. Vi ska hoppas på att jag åker dit och får kraft :) Det är rätt jobbigt att beklaga sig inför nya dejten, det kan inte vara ett dugg attraktivt tänker jag, men samtidigt så är det ju som det är och han bör få veta det då jag sover mitt på dagen och han ringer ha ha ha!

Nu ska jag fortsätta med min tvättstuga här och sen hämta ut en jacka som jag har beställt, ska bli intressant.

Hoppas ni alla andra mår topp!

Kramar

Sjukhus, ny sjukdom, hektiska veckor, ny dejt

Herregud vad länge sedan det var jag skrev sist, men mycket har hänt! I går kom jag hem från sjukhuset, då jag åkte in i förrgårnatt av mina smärtor i lederna (som jag trott av det varit). Jag har som ni vet gått med smärtor i lederna och lyssnat på min gynekolog (givetvis) att min ledvärk har med hormonerna att göra, så jag har "stått ut".

Jag har somnat varje dag efter jobbet så fort jag kommit hem. Jag har känt mig helt utmattad, haft hjärtklappning och inte ens orkat vara vaken med Ida, jag har somnat mitt i hennes läxor. Natten till i torsdags gick det inte längre. På onsdag kväll kände jag mig konstig och sa till Ida att vi skulle lägga oss vid åtta redan så vi gjorde oss iordning och hon somnade rätt fort. Men inte jag! Jag grät av smärtan i min kropp, det bokstavligen brann i armar och ben och gjorde så ont att jag gick upp för att ringa sjukvårdsupplysningen, då märkte jag att jag knappt kunde gå och att mitt ansikte domnat bort. DÅ blev jag rädd, så jag ringde min kompis Nicklas som kom och hämtade mig och körde in mig till SÖS.

Jag hade vid det här laget gett upp och förväntade mig att de inte skulle hitta något, att det nog "bara" var mina hormoner som spökade, men tänkte samtidigt att såå ont kan man väl för fanken inte få av hormoner?? De undersökte mig med en massa blodprover och på torsdagen lades jag in på en avdelning. De pratade om MS och SLE och andra reumatiska sjukdomar men då en kunnig läkare kom in och gjort tester på mig så säger han övertygat:

"Det här är inte något reumatiskt, det är jag övertygad om så vi ska inte gå igenom röntgen i första taget som de tyckte på akuten. "

Jag tror på honom och känner en lättnad, men tänker samtidigt "vad ska de få ut av vanliga blodprover"? Jag ville ju bara ha ett svar!

De tar fler prover som borrellia m.m men de proverna får man inte svar på förrän om 3-4 veckor sa doktorn. I går morse kommer samma doktor in och säger att de tror sig veta en möjlig orsak. Jag blir helt stum! Har de äntligen fattat att jag är sjuk? Att något är fel? Har någon lyssnat på mig den här gången?

Han säger att de sett att mina blodceller är förstorade och att jag kan ha vitamin B12-brist/blodbrist. Att jag mest troligt har sjukdomen perniciös anemi. Jag blir ännu mer chockad och säger:

"B-vitaminbrist? Det kan man väl inte bli så här sjuk av?"

Doktorn svarar att långvarig brist på B-vitamin kan ge skador på nervsystemet. Och jag blir ännu mer chockad. Han säger också att det mina nerver jag har ont i och inte i lederna. Jag frågar hur det kommer sig att jag fått detta och han säger att han ska ta reda på orsaken med ett till blodprov (får svar om 3-4 v), och säger inte dem proverna något så måste de gå ner med gastroskopi och ta en bit av min magsäck. För antingen beror det på förändringar i magsäcken eller tunntarmen. Min kropp tar i alla fall inte upp just B12-vitaminet, det vet man.

Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig att man kunde bli så sjuk för en sån "liten" sak. Men man kan tydligen få depressioner, minnestörningar, mag-och tarmproblem, sjuklig trötthet, missfall/barnlöshet, svårt att gå, skador på nervssystemet osv osv av det.

Jag har nu fått tabletter som jag ska äta dubbel dos av i 1 månad och sen ska jag nog äta B12 för resten av livet, men det gör mig inget. Är det så att det bara är det och att jag kommer kunna leva ett normalt liv snart igen så är ingen gladare än mig att det "bara" var det och inte något reumatiskt! Det enda jag är orolig för nu är att jag gått för länge med det och fått bestående skador i nerverna så jag alltid kommer att ha ont. Jag ber till gud att så inte är fallet.

Jag fattar inte att jag ska få allt, ta mig fasiken allt!!!

Det är förresten i sådana här tider (har sagt det förr) man märker vilka vänner som tror på en, inte bara tycker att man varit gnällig och som bryr sig. Jag blev tex strålande glad då min kompis Pia överraskade mig med ett besök på sjukhuset. Hon hade köpt tidningar och godis och gjort en canvastavla till mig, det är inte för intet jag har henne som vän! Sådana växer inte på träd!

Jag har inte hunnit läsa era bloggar men ska göra det snart. Jag fattar inte vart tiden tagit vägen men jag antar att jag varit för trött för att orka skriva och bry mig om något annat än att bara gå till jobbet och göra det jag ska. Jag har dessutom haft hektiska veckor i en kombination av mycket jobb och mycket fest.
Först var det ju resan till Norrbotten och det var över förväntan kan jag säga. Jag träffade en kille som jag träffade som hastigast i somras på en fest och han föll tydligen för mig samma sekund som hans såg mig. Han är jättemysig, snygg och rolig och vi festade en del där uppe på helgen och så träffade jag barndomsvänner och min mamma, så det var jättemysigt! Jag ska förresten träffa honom igen, jag åker på torsdag nästa vecka så får vi se vart det här leder. Jag vet, 100 mil, det är en jädra bit men skulle det vara rätt så varför inte??

Förra veckan på onsdagen så spårade en AW ur och jag var inte i form kroppsligt men höll igång ändå igång till kl 03.00! I dagsläget skulle jag nog inte orka då jag blivit sämre och har ondare, det kände jag idag när jag och Ida var ute och gick en stund, mer än 2 timmar går inte att gå för det värker så mycket i kroppen. Jag försöker att vara positiv nu men så länge det gör ont är det svårt. Jag hoppas att det ska bli bra snart bara så jag får känna mig som 29 år igen!

Nu ska jag och Ida laga mat tillsammans och mysa i soffan.

Många kramar till er alla!

/Mia


Här är tavlan som Pia gjort: