Jag har som jag nämnt tidigare brytit med 2 gamla vänner pga att jag klarar mig utan deras pikar om mitt liv, hur jag lever som singel, att då man frågat om hjälp med att tex handla då de har bil fått till svar:
"Jag har ett eget liv och orkar inte planera när jag ska handla!"
För att inte tala om då den ena av dessa vänner gifte sig och jag köpte en fin picknickgrill i present inte ens fick ett tack. Efter några dagar frågade jag om vad hon tyckte om grillen och fick till svar:
"Ja den kommer bara stå på vinden för vi grillar aldrig. Vi sa ju att vi ville ha resecheckar!"
Redan här borde jag förstått att vi uppenbarligen inte har samma syn på vänskap. Jag har uppfostrats att man hjälper sina vänner och lärt mig att man visar respekt för andras känslor och uppskattar det man får, även om det är något man inte vill ha och att det är tanken som räknas. En rätt sund värdering tycker jag.
Dessa vänner fick mig att känna mig obekväm och "skyldig" till att jag lever som singel och dejtat en del i mina år, tar ett glas vin ibland till maten då min dotter är med, reser själv utan henne ibland osv osv. Det lustiga i det hela är att den ena som nu är gift levde exakt likadant som mig för tre år sedan, men uppenbarligen är hon inte så lycklig i sitt liv så hon i sitt huvud måste intala sig att det är
jag som olycklig. Hennes liv består av hennes hund och att sticka halsdukar, vilket är låååångt ifrån mitt liv eller vad jag skulle nöja mig med, men till skillnad från henne så låter jag henne leva som hon vill utan en värdering. Hon har stagnerat och kan inte klara av att jag går framåt i livet. Dessa två personer skulle aldrig ta på sig något av detta och de lever i en förnekelsevärld som jag gärna avstår ifrån, för riktiga vänner försöker iaf ta in det man tycker och bryr sig om att sin vän ska må bra och då får man kanske ta på sig ett ansvar i den relationen och inte bara förneka och skjuta bort saker som är jobbiga. Men tyvärr går det inte att lära gamla hundar att sitta då de är för inrutade i sina tankar och inte har ett öppet sinne.
Precis som jag anade så gillade dem att jag inte mådde bra och nu har den ena inget annat vettigare att göra än att fortsätta att gräva i mitt liv: hon plus den andra kompisen har gått och pratat med min dotters pappa! Så jag förstår verkligen att jag måste varit viktig som"hackkyckling" i deras liv. Jag menar.. till och med nu då vi brytit upp så orkar de bry sig. Det säger väl allt? Sen att den ena som inte ens kände mig bra då jag och min dotters pappa var tillsammans har mage att gå och prata med honom om mig och sen skriva att hon förstår honom efter allt som hon vet att han har gjort, det får mig att
må illa!!! Det komiska i det hela är att han aldrig ens gillat henne och har beskrivit henne som en bitch. Hon har själv gått/går igenom en hel del med sin sons pappa, men till skillnad från henne så är jag (
var till henne), en riktig vän och skulle aldrig lyssna på hennes ex överhuvudtaget eller tro på någonting som han skulle säga då jag vet och uppenbarligen är smartare än henne, att elaka människor är oerhört manipulativa. Men..som sagt: vi talar och tänker inte samma språk, därav valde jag att gå min väg från denna destruktiva relation.
Hoppas de kan gå vidare och glömma mig snart...och till den person som skrivit att hon tycker att jag är vit, fet och har långa ögonfransar och att hon tycker synd om mig: Gör inte det, lägg din energi på viktigare saker i livet som
ger dig något istället (som jag gör) för jag är förmodligen lyckligare än du
någonsin varit...
