Usch vad jag saknar Ida just nu! Jag förstår inte hur jag ibland kan längta efter egen tid då jag saknar ihjäl mig efter henne då hon inte är hemma. Jag vet att det är mänskligt att vilja ha lite space ibland och att man behöver det som förälder, men vid just sådana här tillfällen är det svårt att förstå att man ens tänkt så.
Man får dåligt samvete då man inte hinner med allt som man vill göra med henne under en vecka. Mitt i veckorna är det långt för oss att pendla och jag har ingen bil så det är inte det lättaste att hitta på så mycket på kvällarna. På helgerna försöker vi att göra så mycket som möjligt och precis då man har haft som roligast ska hon åka till sin pappa igen.
Det ständiga samvetet finns där, hur man än vänder och vrider på det. Om jag nu flyttar och hon kommer vara mer hos mig så ska jag lova mig själv att inte "be" mer om egen tid, eller känna ansvar att hon behöver vara mer hos sin pappa, det är ju faktiskt upp till honom. Min tid med min dotter är den bästa och mest värdefulla tid som jag har. Älskade Ida; om du bara visste vad du betyder för mig och hur stolt jag är över dig! Du är mitt allt, min mening med livet och det viktigaste jag har. Utan dig är jag halv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar