Jag fick ondare i magen i natt. Jag vaknade med febervärk och kunde inte ens ligga på den sidan som jag brukar pga enorm smärta på höger sida av magen. I natt kände jag mig verkligen sjuk, att något är fel i min kropp, jag känner mig inte frisk, inte på långa vägar.
I dag fick jag yrsel efter träningen och en huvudvärk som inte var att leka med och blodådrorna stod ut i pannan, jag fick även svårt att gå igen. Jag blev så deppig på jobbet att jag började tjuta. De måste ju tro jag är mytoman snart när jag är bra ena veckan och dålig nästa. Glad ena veckan, nere nästa. Men vad ska jag göra? Jag håller ju själv på att bli knäpp på det här och jag frågar mig (eller någon där uppe, eller vem f-n som helst) varför jag aldrig bara få lugn och ro? 6 månader skulle jag i alla fall behöva, är det för mycket begärt?? Jag blir frusterad, förbannad och ledsen på att det alltid är något. Så fort jag känner att saker är på rätt väg så kommer alltid en smäll, stor eller liten, men den kommer... det gör den alltid!
Dotterns pappa ringde igår och skrek och var uppgiven att han inte orkar pendla längre och att jag kanske måste ta heltid om dottern inte kommer in på skolan emellan oss (dvs där jag bor). Han är helt färdig och säger att han kommer gå in i väggen och då måste jag vara stark. Men vad "ovanligt" att jag måste vara stark i alla lägen, men "bring it on bara"! Jag är van att köra på som en robot men jag är förbannat trött på det. Är det någon som sett mig svag så ska de få medalj, jag får aldrig ens tiden till det.
Jag tänker positivt i nästan alla lägen men just nu? Nej! Jag vill hinna återhämta mig innan de här smällarna kommer men det får jag aldrig.
Jag har även haft mycket kontakt med "den nya bekantskapen" igen sista tiden och han har verkligen visat intresse och fick mig lite på fall. Vi bestämde att ses igen (hans förslag) och han ställde in (igen) för att han glömt bort att han skulle på kusinträff på Raw nu på lördag. Jag föreslog att vi kunde ses fredag då i alla fall. Det gick inte, för då skulle han tacka av en gammal kollega och hoppades att jag skulle förstå att han borde göra det men ville träffa mig? Nä, jag är ledsen... jag förstår inte, inte alls. Jo en sak förstår jag; du bor 3 timmar bort med bil och för det krävs planering. Vi har inte setts på 3 månader men du prioriterar bort mig, igen.. -enkelt!
Jag är trött på att vara för snäll och alltid få lida för det i slutändan. Trött på att försöka förstå alla. Jag lider ju till och med min dotters pappa och tycker synd om honom just nu trots att han är jävulen själv mot mig ibland. Men sån är jag.. och jag antar att det inte går att ändra på heller. Ibland vill jag helt enkelt inte bara vara jag..
6 kommentarer:
Sådana perioder går i alla igenom tyvärr, det verkar vara en del i vår utveckling. Jag förstår dig till fullo även om jag inte haft exakt dina erfarenheter. Det är en jobbig period och man får bara gör som du verkar göra - köra sig igenom den och bara hoppas på att det snart tar slut. MEN det finns sak du kan göra för att underlätta den lite, och det är att hugga bort sådant du kan hugga bort som tar tid, kraft och energi - och då tänker jag på människan som inte "kan" träffa dig. Redan nu så pratar magkänslan med dig men du ignorerar den genom att försöka tänka rationellt. Gör inte det för efteråt kommer du säga att "men det var ju det jag anade hela tiden". Hugg bort sådant som medför negativ energi. Dels känns det bättre eftersom känslan av att göra något är skön, men också för att det negativa lättar från axlarna och du har mer kraft på det som verkligen är viktigt att reda upp. Jag hejar på dig! :)
*kramar om*
NEJ, har du fått ont igen, usch!! Nej nu måste dom väl komma på vad det är som är fel, så här kan du verkligen inte gå!
Jätte tråkigt att Idas pappa är som han är ibland o att du måste dra det tunga lastet o vara stark hela tiden. Jag vet att du klarar det men ibland behöver man bara lite hjälp.
Hoppas att det vänder snart, det är du mer än värd!
Krya på dig!
Kramkram
Det är omöjligt att va positiv i alla lägen. Vore nästan otäckt med en sån människa.
Du har ont och mår dåligt och som om inte det vore nog så händer det en massa andra jobbiga saker kring dig.
Lugn och ro är det minsta kan begära, det håller jag verkligen med om.
Kram på dig!
M: Tack för dina fina ord. Ja jag vet.. har skickat ett sms igår där jag skrev vad jag känner och inte fått svar, så det säger ju en del det med. Min magkänsla HAR alltid rätt. Det slår aldrig fel. Vaknade i förrgår och kände" Vi kommer inte att ses" och mycket riktigt.. så blev det. Konstigt det där vad man känner på sig. Ja det kommer ljusare tider men jag är bara less just nu. Sen att inte veta vad felet i magen är kan ju bara det göra en knäpp. Kram!
Anette: Tack gums! Ja det gör ont men inte som tidigare, men det är upp och ner och det är jag trött på. Väntar provsvar idag så får vi se vad dem säger. Kram!!
oskrivna: Nä jag vet, men det är ju det många kräver av en: att man allti ska vara glad och orkar, men man är ingen robot. Tack för dina ord. Kramar!
Oj, vad jag kände igen mig.. Trots att jag är (ganska) frisk från sjukdom och elände. Det känns verkligen som att livet ÄR orättvist mot dig just nu :( Men NÅGOT som både du och jag vet är att när man har det riktigt jävla tufft så blir man starkare efteråt. Problemet är väl bara att försöka hålla ut och inte totalkrascha :/
Män som inte kan prioritera än faller fetbort för mig med. Är så oerhört less på att vänta veckor emellan eller få (dåliga?) ursäkter om att vi båda har så fullt upp. Vill man så finns det tid tycker jag. Men allt är så klart inte svart eller vitt.
Det är också sjukt tröttsamt att vara glad och finnas till för andra hela tiden. Jag har lagt ner det och vet du vad? Jag känner mig plötsligt lite ensam... Men man måste ju göra saker för sin egen skull och ta konsekvenserna som kanske blir av det. Det viktigaste är ju ändå en själv. Om DU inte mår bra kan du inte hjälpa andra att må bra.
Stoooor kram till dig!
flickanochstaden: Tack för de orden. WORDS! Kram!
Skicka en kommentar