Det här med kärlek...

..vad är rätt? Finns det något som är "rätt" när det kommer till hur man är/blir kär? Vad säger ni? Och vad är kärlek för er? Är det trygghet? En känsla eller något annat? Något man kanske inte kan ta på?

Jag har fått en sån där "wow-känsla" med några få men inte är det många och precis som mamma sa i telefonen till mig: Vad är det för killar som det har känts så med då? Jo de farliga, de som det inte har hållt med. Jag kan inte annat än hålla med..

Jag blev tillsammans med min första kille då jag var 13 år. Vi var vänner i 2 år innan det och jag hade absolut inte några tankar om att det skulle bli vi men då han visade att han ville mer så slog tanken mig också. Efter att vi hade träffats på det sättet i två veckor så var jag på väg att avsluta det men en kompis till mig sa att jag skulle ge det två veckor till och det gjorde jag och jag blev jättekär! Vi höll ihop i lite över 4 år. Visst, det var mycket tjafs men vi var ju inte heller så gamla och det slutade med att vi växta ifrån varandra. Jag gjorde slut på min 18- års dag.

Jag kom ihåg att jag tänkte att det skulle bli skönt att vara singel, men så blev jag inbjuden på "blind-date" 2 veckor senare av min kompis. Det var hennes nya killes bästa kompis och jag fick veta att han kom ifrån Stockholm och pluggade i Luleå. Jag ville egentligen inte men träffade honom ändå när vi var ute. Jag kände ingenting där heller och tyckte inte att han såg det minsta bra ut. Han var inte alls min typ, men han hade ändå något och vi sågs några gånger innan han skulle flytta tillbaka till Stockholm. Jag blev nog kär den tredje gången vi sågs och sen var det kört. Han flyttade tillbaka till Stockholm bara 3 veckor efter att vi hade setts och vi pendlade i ett halvår innan jag valde att flytta ner. Att vi klarade 100 mils avstånd i ett halvår säger nog en hel del. 2 månader efter att jag flyttat ner så blev jag gravid. Han jag pratar om är min dotters pappa, vi höll ihop i nästan 5 år.

För några år sedan träffade jag återigen en kille, en kollega. Jag ville inte något alls med honom och jag märkte att han var intresserad. Jag såg inte något attraktivt överhuvudtaget hos honom men så hände samma sak där: Han var charmig, rolig, smart osv osv och så trillade jag dit. Han var vacker i mina ögon..

Jag har träffat andra än de som jag nämner men det jag reflekterat över är att de gånger som jag verkligen blivit kär så har det vuxit fram. Har ni några andra stories? Någon där det bara sa "klick" och så har det varit ni sedan dess?
Jag tror att vi alla innerst inne vill känna det där "klicket", men gör vi oss själva en otjänst kanske och bara letar efter "klicket" istället för att ge andra en ärlig chans också?