Jag har gjort slut

Jag har gjort slut med en person som jag vet älskar mig väldigt högt och mina tankar går runt runt i huvudet som en torktumlare om jag tagit rätt beslut. Det är jättejobbigt men vi "talar" tyvärr inte samma språk och är för olika i många avseenden. Sen har jag kanske (?) höga krav på min partner, vad vet jag.

Jag gillar till exempel inte att man stoppar huvudet i sanden då det blir problem och inte tar sig igenom dem. Jag menar, hur kommer man annars vidare? Jag gillar heller inte om min partner springer ut på krogen då man bråkat, det skapar bara otrygghet och onödig oro!

Jag tycker inte om om den jag träffar blir för full, sånt är såå avtändande enligt mig.
Sen är jag vääääldigt allergisk mot kränkande ord då man är arg. Sånt finns inte i min värld då jag är uppvuxen i en miljö det sånt inte existerat, jag fick inte ens svära hemma. Jag har lärt mig att man ska visa respekt och inte kränka andra, att man kan bråka på ett "bra" sätt.

Jag har många krav och listan kan göras lång, och kanske är några svårare att leva upp till än andra och alla måste ju få vara den de är. Men sårar man någon annan så kanske man får se över vissa beteenden, det måste vi ju alla göra till och från. Det en person inte alls tycker är viktigt kan för en annan vara superviktigt.
Mina värderingar är bara mina men väldigt viktiga för just mig. Värderingarna ändras ju så klart med åren också beroende på att man blir äldre och skaffar sig mer erfarenhet. Tidigare skulle tex min kille vara snygg och vara just partykille. I dag bryr jag mig inte alls om utseendet på samma sätt, jag fastnar för utstrålningen och en partykille är absolut inget jag vill ha. Jag vill ha en stabil och trygg kille som absolut kan gå ut ibland. Men en kille som blir rastlös så fort vi inte är ihop och går ut fredag och lördag är tyvärr inget för mig. Men det där handlar väl om vart man befinner sig i livet, vad man söker.

Jag vill heller inte ha någon som lever endast genom mig, utan som har sitt eget liv och sina egna intressen. Sånt är viktigt tycker jag. Frågan är väl bara om de ens existerar? Man tappar tyvärr lite gnutta hopp varje gång sånt här händer. Det känns tomt och så långt borta att hitta det där som man söker.

Det har varit jobbiga dagar nu och kommer nog vara ett tag framöver. Särskilt då han ringer, messar och mailar och förklarar att jag är den bästa han träffat. Att han inte vill ha det så här. Att han vill ses och förklara. Jag tycker verkligen synd om honom och jag vet att han har ett jättestort hjärta. Men jag vill inte ses just nu. Jag kan ju inte ses bara för att han vill det? Eller? Jag måste väl vilja och vara redo för det jag också? Dessutom är jag sjuk och hemma från jobbet nu med feber, så nu skulle jag aldrig orka. Jag måste lyssna på mig själv, känns som att jag har nog med mitt...

Då dottern kom hem i går så var det första hon sa att hon saknat mig. Gu vad det värmde att höra. Jag var jätteglad att hon kom hem och så gick vi hem och myste och lagade mat. Så ringer Idas pappa och säger att det är friidrott, att han ska hämta henne och köra dit henne. När han kommer säger han att hon ska få åka bussen hem själv då jag nu köpt ett SL-kort till henne, men jag ser på henne att hon inte vill det, att hon inte är förberedd på det plus att vi inte hade någon mobil laddad till henne. Då blir han arg(?)! Varför hade vi inte tänkt på att ladda mobilen, nu var minsann Ida 10 år och måste kunna klara saker själv som andra barn klarar, han kan inte köra hit och dit hela tiden osv osv (såklart detta skulle ske just nu mitt i allt annat).

Jag sa till honom att han får tänka på vad han säger då "små öron" står bredvid och hör och att små öron inte ska behöva det. Att små öron inte bestämt vart friidrotten ligger, utan att det är vi föräldrar som får prata om sånt här då små öron inte är med. Det slutade med att små öron sprang iväg och grät och inte ville åka iväg. Fasen vad jag led med henne. Hon förtjänar inte att få höra sån skit! Att det är sååå jobbigt för pappa att köra henne. Jag är trött på att höra det och det är klart att hon tar det personligt!

Jag blir så upprörd att jag får lust att ringa upp honom och be honom dra ballen i gruset. Men jag vet bättre än så, det ger inget! Jag får helt enkelt hitta en sport närmare oss, där jag kan ta hand om det där. Jag har redan sökt in på dans och teater här i alla fall och väntar på svar. Hon har inte bett om att få gå friidrotten på landet. Det är ju han som fixat det där ute i bushen. Det hade ju säkert gått bra nästa gång att åka buss för henne om vi hade bestämt innan att hon skulle åka själv. Och skulle det inte det, så får hon väl helt enkelt sluta där om han inte orkar hjälpa till. Det ska inte vara ångestladdat för henne att åka på friidrotten, utan något styrkande och roligt!

Dottern frågar sig också varför pappa är som han är, varför han ofta är så arg. Och vad svarar man på det?? Jag försvarar honom alltför ofta, allt för att hon inte ska ta hans humör personligt. Det är ju sån han är. Inget man kan göra. Men jag säger till henne att hon också måste säga till, att hon måste stå upp för det hon tycker, till mig också. Att föräldrar faktiskt inte alltid vet bäst och inte alltid betér sig som man ska.

Som sagt.. jag behöver ett tryggt och stabilt förhållande mitt i allt mitt andra. Jag behöver inte fler saker som "vacklar". Det räcker med mitt ex och min hälsa. Jag orkar inte ta hand om något mer. Jag vill ha ett förhållande som ger mig styrka, inte tar min energi! Jag säger inte att det är pga honom, utan att vi inte helt enkelt har olika värderingar och tänker för olika. Jag ville inget hellre än att det skulle fungera, jag hoppades verkligen det.

Måste dock säga att exet blivit mycket bättre mot mig, så man får se det positiva också, men då jag ser att Ida lider då håller jag inte tyst, kommer aldrig göra.
Och så är ju hälsan på väg till det bättre också. Men det känns som att det räcker ändå...

Kramar till er alla!