Provsvar, tårar, exet med stort E

Jag känner mig jättedeprimerad och läkarna har nu även hittat D-vitaminbrist (vilket kan vara en del av orsaken då det är vanligt med deppressioner i samband med just sådan brist). Vissa påverkas tydligen väldigt mycket redan vid liten brist och andra mindre. Bristen beror till viss del av sol och mat och levende. Jag har i alla fall i dag börjat att ta tillskott även för det. B12-bristen ser bra ut nu, men jag tänker fortsätta med tillskott även där ett tag till.

Ryggen smärtar och molnar, MEN den har varit helt "okej" och inte låst sig stup kvarten några dagar i mellandagarna så det kanske finns hopp för den i slutändan. Kiropraktorn vet inte om han kan hjälpa mig heller säger han så jag vet e sjutton vad jag ska göra förutom att röra på mig och promenera massor (kul i det här vädret).

Jag ska till neurologen på måndag och (förmodligen?) göra några tester, på tisdag ska jag återigen (?) ta ett borreliaprov och på onsdag ska jag röntga hjärnan för hypofysen. Behöver jag säga att det är rätt jobbigt att hålla reda på alla läkarbesök och att det är rätt svårt att hinna med jobb och hem på det? Att det inte alltid är lätt att le och vara social och sprallig?

För tillfället gråter jag som sagt för ingenting men jag antar att det är så mycket känslor som behöver komma ut. Jag väntar även på en tid för att få gå till terapeut (min läkare tycker jag behöver det när jag haft ont så länge varje dag) så det kanske också kan hjälpa mig lite, det får vi se. Kan ju vara skönt att få gråta ut hos någon man inte känner kanske. Vad vet jag? Jag vet bara att jag inte vill må så här.

Till råga på allt så nämnde jag för min dotters pappa att jag eventuellt har tankar om en flytt varav han direkt hotade med vårdnadstvist. Om ni bara visste hälften om varför jag haft ett helvete med honom i 11 år och hur han till och med trycker ner vår dotter så skulle ni bli mörkrädda. Och tanken på att HAN då skulle få ha henne heltid är hemsk. Det samtalet fick mig att gå sönder. Att man inte ens är intresserad av att lyssna hur jag faktiskt mår, hur vår dotter mår och säger att hon vill bo mer hos mig och ringer och vill till mig då hon är där? Jag kan inte förstå?.. Och det tar knäcken på mig att ha med honom att göra ovanpå det här. Att HAN som egentligen aldrig brytt sig från hjärtat har makten, det gör mig ledsen, arg och förtvivlad.

Men men, just nu tar jag en dag i taget, det måste bli så. I går åkte jag hem till Pia som bjöd på jättegod middag och mitt i allt tar hon upp en present till mig med en massa småsaker och vad gör jag? Jo jag börjar gråta! Jag är så känslig nu och jag tror inte heller Pia sett mig gråta tidigare så hon blev nog lite chockad ;)

I kväll har hon sagt att vi minsann ska ut och ta ett glas vin, så det ska vi. Jag tänker BARA göra det jag vill och BARA sånt jag tycker är roligt nu.

Jag hoppas ni alla får en härlig torsdag! Jag ska läsa igenom era bloggar när jag orkar.

Kram Mia