I kväll har mamma åkt hem och jag bara gråter. Det tar inte stopp. Mitt hjärta vill tillbaka till mina rötter, till min familj. Jag är trött på att vara en liten varelse som inte många känner till. Jag är trött på att inte känna mig hemma. Jag vill "hem" och det gör så in i h-vete ont inuti mig! När jag tänker efter så har jag nog alltid velat det, men jag har trängt undan dem känslorna för att orka, för att övertyga mig själv om att jag valt rätt att jag en gång flyttat.
Jag önskar att det vore lätt, att jag kunde göra som jag vill. Men jag har en till att tänka på, eller två... min dotter och hennes pappa. Min dotter säger att hon är på om vi flyttar, så länge hon får träffa sin pappa minst en gång i månaden. Jag skulle i så fall göra ALLT för att det skulle ske. Och då menar jag allt! Samtidigt så vet jag att han nog inte skulle släppa henne utan motstånd, så det bästa vore kanske att vänta tills hon är 12 och får bestämma själv?!
Jag vill kunna njuta av livet till fullo, inte ha det som det är just nu. Jag jobbar, kommer hem, kan oftast inte åka hem till någon på vardagarna för att det är för långt avstånd till mina vänner. Man kan helt enkelt inte umgås särskilt mycket på grund av ett avstånd (!)
Jag kan inte ge min dotter det jag fick som barn, inte så länge mina känslor vill någon annanstans. För så länge som det är så, så är jag ju inte heller mig själv helt till fullo, plus att jag inte heller känner mig hemma här, jag känner inte heller "ro" eller "trygghet" som jag gör där uppe.
Jag älskar att ha nära och kära omkring mig. Min släkt och familj och mina vänner har alltid varit viktigast för mig. Umgänge överhuvudtaget. Och att få ha ett eget sovrum är numera lyx för mig, hur normalt är det egentligen? Inte i min värld, inte där jag vuxit upp.
Jag är ledsen att jag är lite "bitter" i mitt inlägg ikväll, men känslorna är så starka att jag inte längre orkar kämpa emot. Stockholm är en underbar stad på många sätt. Men just nu, känner jag bara att jag vill härifrån, helst nu, helst igår...
Jag skriver imorgon om besöket hos doktorn i dag, just nu känns det mindre smärtsamt av någon anledning.
Kram Mia
4 kommentarer:
Åhhh, förstår att du längtar hem vännen. Det är ju så långt mellan dina nära och kära också. Hoppas det löser sig till det bästa så småningom ändå. Svårt sånt där när man har delad vårdnad förstår jag och man inte vill bo på samma ställe. Stor kram!
Men ursh, att det ska behöva vara så svårt! :( har du pratat med pappan om det åtminstone?
Nummer ett tror jag att du behöver gråta vännen! Jag är mästare på att hålla igen tårar, gråter i princip alltid ensam och det blir väldigt jobbigt men ack så skönt när man väl gråter. Allt jobbigt må ju komma ut nånstans.
Det där med att längta hem förstår jag men du har ju hundra miljoner mil hem. Där har jag Det bra mycket enklare. Men jag tycker du Ska fundera över om det inte är värt att kämpa mot exet... Det kanske skulle göra underverk för din hälsa? Hur lång tid är det annars tills Ida fyller 12? Hon måste ju ha nåt att säga till om även nu? Exet verkar ju inte bry sig nåt speciellt ändå :/
Puss och kram
Tänk vad smidigt det hade varit om ditt ex kunde va lite samarbetsvillig nu när även din dotter är med på tåget. Han borde ju vilja hennes bästa tycker jag.
Måste verkligen kännas skit :-(
Kram!
Skicka en kommentar