När jag känner mig ensam

...då har jag alltid min fina kisse som kommer fram och hälsar på mig i dörren. Jag har haft många katter igenom livet och jag har älskat alla, men ingen är som min heliga birma, Lea. Mina vänner som inte ens gillar katter gillar faktiskt Lea, just för att hon inte är som en katt, hon är mer som en hund. Hon följer efter mig vart jag än går och går jag in i duschen så står hon bakom dörren och jamar, just för att hon är så "kär" i sin ägare (mig). Hon pratar konstant, svarar på tilltal och när jag har ont och ropar "aj" så kommer hon springandes och sätter tassarna på mig och jamar oroligt, det enda som fattas just då är talet. När hon gömt sig någonstans i lägenheten så ropar jag bara "fisk" så kommer hon fram som ett spjut, hon vet att maten väntar. När vi äter frukost så ska hon sitta på en stol hon också.

Jag kan inte annat säga än att hon verkligen är en underbar familjemedlem. Hon somnar på min arm varje kväll och så fort klockan ringer så jamar hon och vill kela innan jag går upp. Och går jag upp för tidigt har hon det där gnälliga jamandet som bara jag och Ida känner igen. Alla katter har ju sin personlighet, men jag kan bara rekommendera genom just min erfarenhet. Vill ni ha en innekatt som inte ens vill gå ut utan nöjer sig med att sticka ut nosen och sola då och då på balkongen, älskar sina familjemedlemmar och är otroligt tillgiven; skaffa en helig birma! 

Här myser mina två hjärtan och på bilden till höger försöker Lea ta min sushi ;-)