Intresset för kärleken har försvunnit

Här om dagen läste jag just den rubriken på en artikel i tidningen som berörde mig och som fick mig att tänka efter. Det var en insändare som beskrev sina känslor gällande män. Att redan innan hennes liv med en man startat hade det tagit slut. Jag tyckte att det var sorgligt att läsa hur besviken hon var och hur hon hade tappat allt hopp (som jag tycker att artikeln uttryckte) om riktig kärlek.

Tex  så skrev hon att hon blir ledsen när hon hör män klaga över jämställdhetsideal, när killar säger att de vill ha stora bröst på smala tjejer som kvinnor inte kan leva upp till utan att lägga sig under kniven. Att många män vill ha porr som förnedrar och skadar kvinnor osv.
Hon menar att det inte längre finns någon kärlek eller annat fint mellan könen, utan bara sex och uutseendefixering och hon känner ingen glädje över att dela sitt liv med en man.

Jag kan förstå hennes tankar, men vi kvinnor skapar också dessa ideal. Det är vi som väljer att operera oss, vi som väljer om vi tillåter att bli förnedrade under sexakten, vi som suger åt oss av media (som jag även anser är den största boven i dramat).  Det viktiga är inte att skylla på någon, utan att man står upp för den man är. Vad man vill ha, att man vet vad man är värd och är det så att man vill ha stora läppar så ska man kanske göra det. Men ALDRIG för att behaga någon annan.

Att inte tro på kärlek pga ideal är inget att eftersträva heller tycker jag. Det finns så många fina män och kvinnor som har ett fantastiskt stort hjärta, och dessa ska inte dömas pga några få personer som kanske har en snedvriden syn. Jag menar, om vi inte tror på kärleken, hur ska vi då finna den?

Jag har själv haft höga krav på hur jag ska se ut och vara men inte har jag haft en tanke på att operera mina bröst för att vara någon kille till lags inte, det har inte ens kommit upp i tanken. Och sedan jag verkligen började vara den jag är och stå för mina åsikter har jag fått mer respekt och fler som tycker om mig för den jag faktiskt är. Den som inte vill ha mig för att jag står för mina åsikter, eller för att jag har små bröst så är det ju ändå inte mig han vill ha. Jag tror inte män är så korkade heller att de fastnar för BARA en sak, som ett par bröst. SÅ hjärndöd kan väl ingen vara tänker jag. Och de som gör bröst, inte tror jag att de vill att någon ska ta dem för brösten heller.

Jag tror att mycket även har att göra med vilka du träffat, umgåtts/umgås med, dejtat och hur du blivit behandlad igenom hela livet. Men allra mest tror jag att det handlar om att veta sitt egenvärde. Utan det dras man till skit och suger åt sig av all kritik och alla ideal. Det är i alla fall jag övertygad om.

Jag har alltid varit smal (och det har inte heller alltid varit så kul), men fick former efter att jag fick barn. Dessa former är jag stolt över, för de är mina. Och om någon säger att jag har små bröst så svarar jag: " ja visst, men jag har en stor rumpa" och så skrattar jag. Och det gör jag för att jag INTE BRYR mig. Att se fräsch ut är en annan sak, där är jag mycket noga. Men att jag har små bröst behöver ingen tala om för mig, för det vet jag. Och det är nästan så att jag tycker det är lite originellt med tanke på alla stora bröst som finns där ute idag ha ha ha.

Det känns inte helt bra att min dotter ska växa upp i ett samhälle där var och varannan tjej opererar sig så mycket och överallt så att de ser nästintill ser ut som skyltdockor. MEN, jag tror att hon kommer att ha ett egenvärde som gör att hon inte ens tänker tanken. Att våga stå för den man är en konst och svårare än man tror. Men så oerhört viktigt!

Jag tycker att vi kvinnor ska gå vår egen väg, inte ta åt oss av dessa ideal och försöka att bara vara den vi är; naturliga och vackra precis som vi är skapta. Alla väljer vad de gör med sin kropp och med sitt liv och jag dömer inte någon i det avseendet men egenvärdet, det ska man vara rädd om. Mer än någonting annat...