Därav inget bloggande i dag... !
tisdag 5 april 2011
måndag 4 april 2011
Fått ut lite aggressioner (förhoppningsvis)
I dag ville jag som sagt inte vakna, av flera orsaker. Dels för att Ida skulle åka till sin pappa och dels för alla bakslag vad gäller besvikelser. Men, som tur var hade jag bokat in Bobypump på lunchen och jag körde som bara den. Mina kollegor sa till och med att jag såg mycket starkare ut i dag. Jag kände hur jag verkligen behövde "träna av mig tankarna" så jag bokade ett pass till efter jobbet, Afrikansk dans. Jag har ju tidigare dansat (slutade för många år sen) och då var jag riktigt duktig. Nu kände jag att jag kommit ifrån en del men jag kunde ändå hänga med rätt så bra och känslan av gemenskap att göra något riktigt roligt kom som en flash back. Det var rätt häftigt faktiskt.
Att jag är sjukt stel fortfarande i nacke och axlar kommer jag däremot inte undan, det kommer nog sitta där tills jag har en mindre stressig tillvaro. Men.. träningen hjälper och jag tänker banne mig inte stå i vassen i sommar ;)
Att jag är sjukt stel fortfarande i nacke och axlar kommer jag däremot inte undan, det kommer nog sitta där tills jag har en mindre stressig tillvaro. Men.. träningen hjälper och jag tänker banne mig inte stå i vassen i sommar ;)
Saknaden börjar redan kvällen innan
Ville inte alls gå upp i morse. Ville bara ligga kvar och mysa med den som verkligen betyder allt för mig; min dotter. Att veta att det är 7 dagar tills hon kommer hem igen är inte roligt alls och jag saknar henne redan. När hon åker förvinner halva min själ känns det som. När hon inte finns där hos mig efter jobbet så blir jag tom inombords. Att försöka sysselsätta mig är jag bra på, men känslan av den olidliga väntan att hon kommer tillbaka finns där i bakhuvudet ändå.
Det bästa jag gjort i mitt liv var att behålla barnet (Ida) då jag fick veta att jag gravid endast 18 år gammal. Jag älskade henne redan då jag fick reda på att hon existerade i min mage. Att kärlek kunde vara så stort visste jag inte förrän jag fick barn. Kärleken till sitt barn är den riktiga kärleken där man sätter sitt eget liv åt sidan utan att ens blinka. Jag skulle inte byta den känslan och tillvaron mot något!
Det bästa jag gjort i mitt liv var att behålla barnet (Ida) då jag fick veta att jag gravid endast 18 år gammal. Jag älskade henne redan då jag fick reda på att hon existerade i min mage. Att kärlek kunde vara så stort visste jag inte förrän jag fick barn. Kärleken till sitt barn är den riktiga kärleken där man sätter sitt eget liv åt sidan utan att ens blinka. Jag skulle inte byta den känslan och tillvaron mot något!
söndag 3 april 2011
Besviken. Ovanligt va?
Man ska vara oerhört rädd om sina vänner och barndomsvänner. Vänner som vänner, men barndomsvännerna har känt en sen tidigt och de vet hur man funkar och de har även varit med och sett hur man förändrats med åren. Man har något speciellt med sina barndomsvänner, en speciell connection. De vet oftast hur man tänker, trodde jag i alla fall...
Alla förändras med åren men det gör ont i mig att se att några av mina närmsta barndomsvänner gjort handlingar den senaste tiden som gör att jag inte kan känna 100 procent tillit till dem längre. Det chockar mig hur människor verkligen kan förändras i den kategorin uppriktighet helt plötsligt efter att ha känt dem i halva mitt liv?! Och det chockar mig att se hur många som bara slår ifrån sig andras känslor. Det verkar vara så att man inte tar det där med riktig vänskap på allvar längre och inte inser vikten av total ärlighet. Det känns nästan lite märkligt att man litar mer på "nya" vänner som man fått senare i livet. Visst, jag kan förstå att man glider ifrån varandra osv men att svika ens förtroende är något helt annat, särkilt då man sett dem som en i familjen.
Jag är snart 30 år och jag vill inte ha vänner som jag kan lita på till 50 procent, inte ens 98 procent! Jag vill kunna lita på mina vänner till 100% annars får det faktiskt vara. Kan man inte vara ärlig mot mig och säga som det är så är det ingen relation jag vill ha i mitt liv. När jag vet sanningen utan att ha sagt den och får en lögn tillbaka, då svider det! Hade jag varit en person som själv ljög och struntade i andras känslor, skrek om någon sa något opassande, ja då hade jag kunnat förstå varför folk inte var uppriktiga.
Jag kan med stolthet gå från relationer då jag alltid är totalt uppriktig. Visst, det kanske inte heller alltid är det bästa och jag har mina brister som jag är medveten om, men jag har i alla fall mitt svart på vitt och folk vet vart de har mig och jag slipper gå omkring med dåligt samvete att jag kanske inte borde ha gjort eller inte sagt "så och så", men det gör inte att det gör mindre ont för det. Nästan tvärtom; då man känner att man varit så pass lojal (som jag alltid är) så blir man nog ännu mer besviken. Och det gör ont. Ont så in i h-vete...
Jag har bara en sak att säga till dem som inte kan vara uppriktig mot mig: Hitta likasinnade där tillit kanske inte är lika viktigt som det är för mig. Eller... stå för vad ni gör och vad ni tänker och våga ta en konflikt och inse att ni kanske hade fel...och varför inte ännu bättre; be om ursäkt?!
Ingen är felfri, men det är just vad man gör åt sina misstag som räknas. Gör man ingenting, jag varför ska man då umgås med såna vänner? Jag ser ingen anledning! En annan gång är det jag som har fel eller så har jag inte det, men jag skulle i alla fall ta åt mig att någon är besviken på mig, försöka förklara och vara uppriktig och undvika att samma sak hände igen. Att det ska vara så #"%%&//¤ svårt??
Alla förändras med åren men det gör ont i mig att se att några av mina närmsta barndomsvänner gjort handlingar den senaste tiden som gör att jag inte kan känna 100 procent tillit till dem längre. Det chockar mig hur människor verkligen kan förändras i den kategorin uppriktighet helt plötsligt efter att ha känt dem i halva mitt liv?! Och det chockar mig att se hur många som bara slår ifrån sig andras känslor. Det verkar vara så att man inte tar det där med riktig vänskap på allvar längre och inte inser vikten av total ärlighet. Det känns nästan lite märkligt att man litar mer på "nya" vänner som man fått senare i livet. Visst, jag kan förstå att man glider ifrån varandra osv men att svika ens förtroende är något helt annat, särkilt då man sett dem som en i familjen.
Jag är snart 30 år och jag vill inte ha vänner som jag kan lita på till 50 procent, inte ens 98 procent! Jag vill kunna lita på mina vänner till 100% annars får det faktiskt vara. Kan man inte vara ärlig mot mig och säga som det är så är det ingen relation jag vill ha i mitt liv. När jag vet sanningen utan att ha sagt den och får en lögn tillbaka, då svider det! Hade jag varit en person som själv ljög och struntade i andras känslor, skrek om någon sa något opassande, ja då hade jag kunnat förstå varför folk inte var uppriktiga.
Jag kan med stolthet gå från relationer då jag alltid är totalt uppriktig. Visst, det kanske inte heller alltid är det bästa och jag har mina brister som jag är medveten om, men jag har i alla fall mitt svart på vitt och folk vet vart de har mig och jag slipper gå omkring med dåligt samvete att jag kanske inte borde ha gjort eller inte sagt "så och så", men det gör inte att det gör mindre ont för det. Nästan tvärtom; då man känner att man varit så pass lojal (som jag alltid är) så blir man nog ännu mer besviken. Och det gör ont. Ont så in i h-vete...
Jag har bara en sak att säga till dem som inte kan vara uppriktig mot mig: Hitta likasinnade där tillit kanske inte är lika viktigt som det är för mig. Eller... stå för vad ni gör och vad ni tänker och våga ta en konflikt och inse att ni kanske hade fel...och varför inte ännu bättre; be om ursäkt?!
Ingen är felfri, men det är just vad man gör åt sina misstag som räknas. Gör man ingenting, jag varför ska man då umgås med såna vänner? Jag ser ingen anledning! En annan gång är det jag som har fel eller så har jag inte det, men jag skulle i alla fall ta åt mig att någon är besviken på mig, försöka förklara och vara uppriktig och undvika att samma sak hände igen. Att det ska vara så #"%%&//¤ svårt??
lördag 2 april 2011
Haft en underbar dag
I morse åt jag och Ida en lååångsam frukost med kokta ägg och varm choklad. Ida sa att hon alltid ville ha såna frukostar, men hur lätt är det mitt i vardagsstressen då man knappt tar sig upp från sängen i dagsläget ;-)
Vi åkte till Eriksdalsbadet halv ett och mötte upp Lina med hennes barn. Vi var där till kvart över fem (!) men då åt vi efteråt också. Jag älskar att göra saker med Ida som hon tycker är kul, särskilt utanför hemmet. Jag får sådan ro i själen att se henne lycklig vilket samtidigt ger mig långsiktig energi och det behövs ju verkligen nu ;-) När vi väl kom hem hann vi bara innanför dörren innan en annan kompis till Ida ringde från gamla skolan och ville leka. Då jag var helt slut sa jag att jag inte orkade ha fler barn här i kväll då jag kände mig helt färdig efter alla timmar på badis (inte ofta jag säger nej), så hon åkte dit i stället och sov över.
Nu sitter jag hemma själv och har hällt upp det enda glas rött jag hade hemma och funderar om jag ska åka hem till Lina då hon bjudit dit mig. Men orkar jag? Jag är ju såå trött. Hmm, ja vi får se. Jag blir ju alltid så jädra rastlös då jag är själv, tyvärr! Nu ska jag i alla fall ta och gå in lite på Lägenhetsbyte och snoka runt och se lite av körslaget.
Har jag blivit en tillfällig soffpotatis mån tro?
Vi åkte till Eriksdalsbadet halv ett och mötte upp Lina med hennes barn. Vi var där till kvart över fem (!) men då åt vi efteråt också. Jag älskar att göra saker med Ida som hon tycker är kul, särskilt utanför hemmet. Jag får sådan ro i själen att se henne lycklig vilket samtidigt ger mig långsiktig energi och det behövs ju verkligen nu ;-) När vi väl kom hem hann vi bara innanför dörren innan en annan kompis till Ida ringde från gamla skolan och ville leka. Då jag var helt slut sa jag att jag inte orkade ha fler barn här i kväll då jag kände mig helt färdig efter alla timmar på badis (inte ofta jag säger nej), så hon åkte dit i stället och sov över.
Nu sitter jag hemma själv och har hällt upp det enda glas rött jag hade hemma och funderar om jag ska åka hem till Lina då hon bjudit dit mig. Men orkar jag? Jag är ju såå trött. Hmm, ja vi får se. Jag blir ju alltid så jädra rastlös då jag är själv, tyvärr! Nu ska jag i alla fall ta och gå in lite på Lägenhetsbyte och snoka runt och se lite av körslaget.
Har jag blivit en tillfällig soffpotatis mån tro?
fredag 1 april 2011
Så lätt botar du vårtröttheten (tydligen)
Det är många i min omgivning som känner av vårtröttheten och då jag hittade den här länken så ville jag dela med mig.
Snaaart är vi piggare, eller hur? :-)
Fredagsmys
Jag och dottern har fredagsmys! Vi har gjort våfflor och Ida dukade fint med sugrör och tända ljus. Sen så gjorde vi ananaspaj tillsammans. Jag är helt slut men det var det värt. Nu blir det spela spel och umgås och äta godis innan det är dags att sova. I morgon ska vi till badhuset med Lina och hennes barn, det var länge sedan nu så det ska bli riktigt skönt och avkopplande. Jag lurade Lina att hennes brun-utan-sol skulle försvinna i kloret så att hon skulle bli likblek. Det var nästan så att hon övervägde att stanna hemma ha ha ha. Men vet vet, kanske det är möjligt ;-)
Har ni blivit lurade i dag?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)