Jag har kommit på med mig själv de senaste veckorna att jag somnar med ångest. Det hugger i hjärtat (dock ej orolig då jag vet hur ångest känns, men obehagligt som f-n) och jag vet exakt vad det beror på; min livssituation/ekonomi! Jag behöver ta tag i viktiga saker som bostad och löneökning, som jag egentligen inte orkar ta tag i just nu (lite, men inte mer än att kolla in bytessidan då och då). Men jag vet också att om jag inte gör det kommer det bara bli värre. Det är som att jag går och väntar in en dag då jag känner mig stark och ernergifylld.
Jag önskar att jag kunde fly och jag försöker varje dag att förtränga mina tankar som "kommer jag kunna göra något kul med Ida i sommar?", "kommer jag kunna flytta?", "kommer någon att vilja byta till en sån hög hyra?" osv osv. Jag har satt mig i den här situationen själv, idiotiskt! Men samtidigt så gjorde jag det för min dotters skull och det ångrar jag ju inte då jag ser hur bra kompisar och skola hon har fått, men det blev på bekostnad av mig själv. Jag har alltid haft den åsikten att om inte jag är i harmoni, så är inte heller mitt barn det. Men det kommer nog lösa sig, det måste det bara göra...
Saken är bara den att jag är så sjukt jädra trött trots träning, ex antal timmar med sömn men inget hjälper. Jag vill att zoombietiden ska gå över och att jag får tillbaka mitt energiladdade jag igen! Jag vill känna ro och somna med ett leende på läpparna i stället för den här vidriga ångesten och spända axlarna. :-(
