Min doktor ringde i dag. Provsvaren hade kommit. Min sjukdom prolaktinom behöver inte bara vara just prolaktinom. Man har nämligen nu även hittat en överproduktion av testosteron! Mitt prolaktionvärde var 50 och man ska ligga under 30, och förutom det så hade jag nu även överproduktion av testosteron (?)!!
Min doktor frågade vad jag fått för hjälp innan och vilka utredningar jag varit på. Jag sa som det var att jag bara har röntgat hjärnan för att se att inte hypofystumören vuxit, samt fått medicinen Pravidel ett tag för att få tillbaka normala värden av prolaktin.
Min doktor sa att vi måste utreda det här närmare för att se om det beror på någon bakomliggande sjukdom då tydligen testosteron bland annat har med binjurarna att göra. Så nu har han skickat remiss vidare till en hormonspecialist. Jag kommer att få vänta 2-3 veckor till verkar det som innan utredningen sätter igång på riktigt. Jag vill ha hjälp NU! Men samtidigt har jag äntligen fått en doktor som tar det här på allvar så jag får vara glad för det. Och man känner ju sin egen kropp och jag har länge känt att något inte stämmer. Går man dessutom länge med överproduktion av hormoner kan det vara direkt farligt för hälsan så det ska verkligen bli skönt att få ordning på det här till slut.
I dag och i går har jag varit hemma från jobbet då jag är dunderförkyld och har feber. Jag har ändå jobbat hemifrån och så åkte jag in och tog farväl av min chef och en kollega som slutade i dag. Det känns lite konstigt då det var hon som anställde mig att jag nu ska ha en annan chef, men det återstår att se hur det blir och utvecklas, kan ju bli jättebra det också.
Nä nu ska jag umgås med lill-hjärtat lite här hemma.
Kram på er!
onsdag 31 augusti 2011
söndag 28 augusti 2011
Jag har gjort slut
Jag har gjort slut med en person som jag vet älskar mig väldigt högt och mina tankar går runt runt i huvudet som en torktumlare om jag tagit rätt beslut. Det är jättejobbigt men vi "talar" tyvärr inte samma språk och är för olika i många avseenden. Sen har jag kanske (?) höga krav på min partner, vad vet jag.
Jag gillar till exempel inte att man stoppar huvudet i sanden då det blir problem och inte tar sig igenom dem. Jag menar, hur kommer man annars vidare? Jag gillar heller inte om min partner springer ut på krogen då man bråkat, det skapar bara otrygghet och onödig oro!
Jag tycker inte om om den jag träffar blir för full, sånt är såå avtändande enligt mig.
Sen är jag vääääldigt allergisk mot kränkande ord då man är arg. Sånt finns inte i min värld då jag är uppvuxen i en miljö det sånt inte existerat, jag fick inte ens svära hemma. Jag har lärt mig att man ska visa respekt och inte kränka andra, att man kan bråka på ett "bra" sätt.
Jag har många krav och listan kan göras lång, och kanske är några svårare att leva upp till än andra och alla måste ju få vara den de är. Men sårar man någon annan så kanske man får se över vissa beteenden, det måste vi ju alla göra till och från. Det en person inte alls tycker är viktigt kan för en annan vara superviktigt.
Mina värderingar är bara mina men väldigt viktiga för just mig. Värderingarna ändras ju så klart med åren också beroende på att man blir äldre och skaffar sig mer erfarenhet. Tidigare skulle tex min kille vara snygg och vara just partykille. I dag bryr jag mig inte alls om utseendet på samma sätt, jag fastnar för utstrålningen och en partykille är absolut inget jag vill ha. Jag vill ha en stabil och trygg kille som absolut kan gå ut ibland. Men en kille som blir rastlös så fort vi inte är ihop och går ut fredag och lördag är tyvärr inget för mig. Men det där handlar väl om vart man befinner sig i livet, vad man söker.
Jag vill heller inte ha någon som lever endast genom mig, utan som har sitt eget liv och sina egna intressen. Sånt är viktigt tycker jag. Frågan är väl bara om de ens existerar? Man tappar tyvärr lite gnutta hopp varje gång sånt här händer. Det känns tomt och så långt borta att hitta det där som man söker.
Det har varit jobbiga dagar nu och kommer nog vara ett tag framöver. Särskilt då han ringer, messar och mailar och förklarar att jag är den bästa han träffat. Att han inte vill ha det så här. Att han vill ses och förklara. Jag tycker verkligen synd om honom och jag vet att han har ett jättestort hjärta. Men jag vill inte ses just nu. Jag kan ju inte ses bara för att han vill det? Eller? Jag måste väl vilja och vara redo för det jag också? Dessutom är jag sjuk och hemma från jobbet nu med feber, så nu skulle jag aldrig orka. Jag måste lyssna på mig själv, känns som att jag har nog med mitt...
Då dottern kom hem i går så var det första hon sa att hon saknat mig. Gu vad det värmde att höra. Jag var jätteglad att hon kom hem och så gick vi hem och myste och lagade mat. Så ringer Idas pappa och säger att det är friidrott, att han ska hämta henne och köra dit henne. När han kommer säger han att hon ska få åka bussen hem själv då jag nu köpt ett SL-kort till henne, men jag ser på henne att hon inte vill det, att hon inte är förberedd på det plus att vi inte hade någon mobil laddad till henne. Då blir han arg(?)! Varför hade vi inte tänkt på att ladda mobilen, nu var minsann Ida 10 år och måste kunna klara saker själv som andra barn klarar, han kan inte köra hit och dit hela tiden osv osv (såklart detta skulle ske just nu mitt i allt annat).
Jag sa till honom att han får tänka på vad han säger då "små öron" står bredvid och hör och att små öron inte ska behöva det. Att små öron inte bestämt vart friidrotten ligger, utan att det är vi föräldrar som får prata om sånt här då små öron inte är med. Det slutade med att små öron sprang iväg och grät och inte ville åka iväg. Fasen vad jag led med henne. Hon förtjänar inte att få höra sån skit! Att det är sååå jobbigt för pappa att köra henne. Jag är trött på att höra det och det är klart att hon tar det personligt!
Jag blir så upprörd att jag får lust att ringa upp honom och be honom dra ballen i gruset. Men jag vet bättre än så, det ger inget! Jag får helt enkelt hitta en sport närmare oss, där jag kan ta hand om det där. Jag har redan sökt in på dans och teater här i alla fall och väntar på svar. Hon har inte bett om att få gå friidrotten på landet. Det är ju han som fixat det där ute i bushen. Det hade ju säkert gått bra nästa gång att åka buss för henne om vi hade bestämt innan att hon skulle åka själv. Och skulle det inte det, så får hon väl helt enkelt sluta där om han inte orkar hjälpa till. Det ska inte vara ångestladdat för henne att åka på friidrotten, utan något styrkande och roligt!
Dottern frågar sig också varför pappa är som han är, varför han ofta är så arg. Och vad svarar man på det?? Jag försvarar honom alltför ofta, allt för att hon inte ska ta hans humör personligt. Det är ju sån han är. Inget man kan göra. Men jag säger till henne att hon också måste säga till, att hon måste stå upp för det hon tycker, till mig också. Att föräldrar faktiskt inte alltid vet bäst och inte alltid betér sig som man ska.
Som sagt.. jag behöver ett tryggt och stabilt förhållande mitt i allt mitt andra. Jag behöver inte fler saker som "vacklar". Det räcker med mitt ex och min hälsa. Jag orkar inte ta hand om något mer. Jag vill ha ett förhållande som ger mig styrka, inte tar min energi! Jag säger inte att det är pga honom, utan att vi inte helt enkelt har olika värderingar och tänker för olika. Jag ville inget hellre än att det skulle fungera, jag hoppades verkligen det.
Måste dock säga att exet blivit mycket bättre mot mig, så man får se det positiva också, men då jag ser att Ida lider då håller jag inte tyst, kommer aldrig göra.
Och så är ju hälsan på väg till det bättre också. Men det känns som att det räcker ändå...
Kramar till er alla!
Jag gillar till exempel inte att man stoppar huvudet i sanden då det blir problem och inte tar sig igenom dem. Jag menar, hur kommer man annars vidare? Jag gillar heller inte om min partner springer ut på krogen då man bråkat, det skapar bara otrygghet och onödig oro!
Jag tycker inte om om den jag träffar blir för full, sånt är såå avtändande enligt mig.
Sen är jag vääääldigt allergisk mot kränkande ord då man är arg. Sånt finns inte i min värld då jag är uppvuxen i en miljö det sånt inte existerat, jag fick inte ens svära hemma. Jag har lärt mig att man ska visa respekt och inte kränka andra, att man kan bråka på ett "bra" sätt.
Jag har många krav och listan kan göras lång, och kanske är några svårare att leva upp till än andra och alla måste ju få vara den de är. Men sårar man någon annan så kanske man får se över vissa beteenden, det måste vi ju alla göra till och från. Det en person inte alls tycker är viktigt kan för en annan vara superviktigt.
Mina värderingar är bara mina men väldigt viktiga för just mig. Värderingarna ändras ju så klart med åren också beroende på att man blir äldre och skaffar sig mer erfarenhet. Tidigare skulle tex min kille vara snygg och vara just partykille. I dag bryr jag mig inte alls om utseendet på samma sätt, jag fastnar för utstrålningen och en partykille är absolut inget jag vill ha. Jag vill ha en stabil och trygg kille som absolut kan gå ut ibland. Men en kille som blir rastlös så fort vi inte är ihop och går ut fredag och lördag är tyvärr inget för mig. Men det där handlar väl om vart man befinner sig i livet, vad man söker.
Jag vill heller inte ha någon som lever endast genom mig, utan som har sitt eget liv och sina egna intressen. Sånt är viktigt tycker jag. Frågan är väl bara om de ens existerar? Man tappar tyvärr lite gnutta hopp varje gång sånt här händer. Det känns tomt och så långt borta att hitta det där som man söker.
Det har varit jobbiga dagar nu och kommer nog vara ett tag framöver. Särskilt då han ringer, messar och mailar och förklarar att jag är den bästa han träffat. Att han inte vill ha det så här. Att han vill ses och förklara. Jag tycker verkligen synd om honom och jag vet att han har ett jättestort hjärta. Men jag vill inte ses just nu. Jag kan ju inte ses bara för att han vill det? Eller? Jag måste väl vilja och vara redo för det jag också? Dessutom är jag sjuk och hemma från jobbet nu med feber, så nu skulle jag aldrig orka. Jag måste lyssna på mig själv, känns som att jag har nog med mitt...
Då dottern kom hem i går så var det första hon sa att hon saknat mig. Gu vad det värmde att höra. Jag var jätteglad att hon kom hem och så gick vi hem och myste och lagade mat. Så ringer Idas pappa och säger att det är friidrott, att han ska hämta henne och köra dit henne. När han kommer säger han att hon ska få åka bussen hem själv då jag nu köpt ett SL-kort till henne, men jag ser på henne att hon inte vill det, att hon inte är förberedd på det plus att vi inte hade någon mobil laddad till henne. Då blir han arg(?)! Varför hade vi inte tänkt på att ladda mobilen, nu var minsann Ida 10 år och måste kunna klara saker själv som andra barn klarar, han kan inte köra hit och dit hela tiden osv osv (såklart detta skulle ske just nu mitt i allt annat).
Jag sa till honom att han får tänka på vad han säger då "små öron" står bredvid och hör och att små öron inte ska behöva det. Att små öron inte bestämt vart friidrotten ligger, utan att det är vi föräldrar som får prata om sånt här då små öron inte är med. Det slutade med att små öron sprang iväg och grät och inte ville åka iväg. Fasen vad jag led med henne. Hon förtjänar inte att få höra sån skit! Att det är sååå jobbigt för pappa att köra henne. Jag är trött på att höra det och det är klart att hon tar det personligt!
Jag blir så upprörd att jag får lust att ringa upp honom och be honom dra ballen i gruset. Men jag vet bättre än så, det ger inget! Jag får helt enkelt hitta en sport närmare oss, där jag kan ta hand om det där. Jag har redan sökt in på dans och teater här i alla fall och väntar på svar. Hon har inte bett om att få gå friidrotten på landet. Det är ju han som fixat det där ute i bushen. Det hade ju säkert gått bra nästa gång att åka buss för henne om vi hade bestämt innan att hon skulle åka själv. Och skulle det inte det, så får hon väl helt enkelt sluta där om han inte orkar hjälpa till. Det ska inte vara ångestladdat för henne att åka på friidrotten, utan något styrkande och roligt!
Dottern frågar sig också varför pappa är som han är, varför han ofta är så arg. Och vad svarar man på det?? Jag försvarar honom alltför ofta, allt för att hon inte ska ta hans humör personligt. Det är ju sån han är. Inget man kan göra. Men jag säger till henne att hon också måste säga till, att hon måste stå upp för det hon tycker, till mig också. Att föräldrar faktiskt inte alltid vet bäst och inte alltid betér sig som man ska.
Som sagt.. jag behöver ett tryggt och stabilt förhållande mitt i allt mitt andra. Jag behöver inte fler saker som "vacklar". Det räcker med mitt ex och min hälsa. Jag orkar inte ta hand om något mer. Jag vill ha ett förhållande som ger mig styrka, inte tar min energi! Jag säger inte att det är pga honom, utan att vi inte helt enkelt har olika värderingar och tänker för olika. Jag ville inget hellre än att det skulle fungera, jag hoppades verkligen det.
Måste dock säga att exet blivit mycket bättre mot mig, så man får se det positiva också, men då jag ser att Ida lider då håller jag inte tyst, kommer aldrig göra.
Och så är ju hälsan på väg till det bättre också. Men det känns som att det räcker ändå...
Kramar till er alla!
Singel, igen
Så var man singel igen. Orkar inte skriva mer om det i dag. Känns som fan men är faktiskt helt okej ändå.
God natt kära vänner och bloggare.
Kramar och var rädd om de ni håller kär!
God natt kära vänner och bloggare.
Kramar och var rädd om de ni håller kär!
lördag 27 augusti 2011
Hamnfestival i Sjöstan
God morgon denna strålande sommardag! Underbaaaaart väder ute! Så här vill man ju att det ska vara jämt!! Fy och tvi för höst och kyla, sommar ska det va! Eller hur?
I kväll blir det förfest hemma hos mig för ett litet gäng med lite bål och snacks innan vi tänkte bege oss ner till Hamnfestivalen här nere i Hammarby Sjöstad. Det ska bli riktigt skoj och det är mysigt att få vara ute då det är så fint väder. Man får ta till vara på den kanske absolut sista sommardagen nu.
Det är bra att jag aktiverar mig för jag saknar Ida så mycket att det gör ont. Jag vet inte vad som har hänt, men efter semestern så har det blivit ännu jobbigare att vara ifrån henne varannan vecka. Redan efter 2 dagar är det en hemsk längtan :( Jag brukar säga till Ida att förutom att vara världens bästa dotter så är hon även min bästa vän. För det är hon. Finns ingen som hon, ingen som vill mig så väl och som älskar mig så villkorslöst (och tvärtom). Hon har så stort hjärta min ängel. Mitt bästa! En del kanske tycker det är märkligt att man ser sitt barn som sin bästa vän, men jag anser att det är som med en partner, det blir ju också ens bästa vän (plus kärlek). De som står en närmast blir det per automatik. Man kan vara bästa vänner och mor och dotter/partner. Jag är en mamma som verkligen är mamma då det behövs med regler och allt som hör till, men jag älskar även att vara hennes vän som gör roliga saker och tokigheter ihop! :)
Ha nu en underbar dag alla och njut av solen som besöker oss :)
Kram Mia
I kväll blir det förfest hemma hos mig för ett litet gäng med lite bål och snacks innan vi tänkte bege oss ner till Hamnfestivalen här nere i Hammarby Sjöstad. Det ska bli riktigt skoj och det är mysigt att få vara ute då det är så fint väder. Man får ta till vara på den kanske absolut sista sommardagen nu.
Det är bra att jag aktiverar mig för jag saknar Ida så mycket att det gör ont. Jag vet inte vad som har hänt, men efter semestern så har det blivit ännu jobbigare att vara ifrån henne varannan vecka. Redan efter 2 dagar är det en hemsk längtan :( Jag brukar säga till Ida att förutom att vara världens bästa dotter så är hon även min bästa vän. För det är hon. Finns ingen som hon, ingen som vill mig så väl och som älskar mig så villkorslöst (och tvärtom). Hon har så stort hjärta min ängel. Mitt bästa! En del kanske tycker det är märkligt att man ser sitt barn som sin bästa vän, men jag anser att det är som med en partner, det blir ju också ens bästa vän (plus kärlek). De som står en närmast blir det per automatik. Man kan vara bästa vänner och mor och dotter/partner. Jag är en mamma som verkligen är mamma då det behövs med regler och allt som hör till, men jag älskar även att vara hennes vän som gör roliga saker och tokigheter ihop! :)
Ha nu en underbar dag alla och njut av solen som besöker oss :)
Kram Mia
Halleluja!
Jag har fått min "jobbiga" vecka efter 3 månader!! Tråkigt och jobbigt för andra. Ett litet "friskhetstecken" för mig mitt i allt elände :-) !
Kul info va? Ha ha ha! Nåja, för mig är det då det ;-)
Kul info va? Ha ha ha! Nåja, för mig är det då det ;-)
torsdag 25 augusti 2011
Det här med att fundera
Fasen vad trött jag är på det. Vad är det vi funderar på? Jo om vi ska vara tillsammans. Han känner att jag inte visar något och han blir sårad för det och tar det personligt. Jag förklarar att jag har svårt att ge då jag mår skit, att den lilla energi jag har i första hand måste gå till Ida. Jag känner att han sätter press på mig då jag mår dåligt, att han inte borde kräva så mycket just nu. Det här är inget jag bett om eller kan rå för. Samtidigt så förstår jag ju honom också. Han är mänsklig och har känslor han med. Men det är inte så lätt att ge och vara glad när man inte är det, och jag försöker i alla fall att hålla skenet uppe.
Jag har mina hormonrubbningar och krämpor, jag vet det! Men han då? Han drar iväg så fort det blir jobbigt. Och nu hörs vi inte alls, men det är skillnad, för det har vi bestämt tillsammans. Utan agg, och med ömhet.
Vi är ju ett så kallat par, sitter jag här och tänker. Ett par som inte ses, inte ens hörs. Är vi 15?? Kan vi inte ens ta det här problemet tillsammans? Ska vi verkligen vänta tills "jag" blivit "normal" av mediciner? När jag tänker på det på det sättet är det ju sjukt.
Frågan är nog om vi ens vill det här. Han säger att han vill, men jag känner inte riktigt det. Inte tillräckligt. Och jag.. Vad vill jag? Varför funderar jag ens? Är det bara mina hormoner som talar eller är det helt enkelt så att vi glider ifrån varandra?
Jag vill inte ha det så här i alla fall, men ibland kanske man måste? Som i det här fallet, där jag inte är mig själv. Men varför kan jag då umgås med mina vänner? De vet att jag är trött, inte lika glad osv men de kan köpa det. Sen kanske jag är lite provocerande mot honom (och andra), det kan jag erkänna men det är absolut inget jag vill och det har jag påpekat då det hänt. Bett om förlåtelse.
Han borde ändå vara här, men då vore jag säkert inte nöjd ändå. För någonting är fel. Så här ska det inte vara :( Han känns nära men ändå så väldigt långt bort.
Och det här med att fundera.. Det är inte min filosofi alls egentligen, jag gillar beslut och handling! Men ibland blir det inte som man vill helt enkelt. Och när man inte ens vet vad man vill hur ska det då kunna bli bra? Jag antar att jag måste lyssna till min magkänsla och bara göra det som känns bäst för mig. Men det ska jag göra när jag vet och när jag är redo. Och sist men inte minst, när jag vet att det inte är hormoner som talar, utan hjärtat!
Jag har mina hormonrubbningar och krämpor, jag vet det! Men han då? Han drar iväg så fort det blir jobbigt. Och nu hörs vi inte alls, men det är skillnad, för det har vi bestämt tillsammans. Utan agg, och med ömhet.
Vi är ju ett så kallat par, sitter jag här och tänker. Ett par som inte ses, inte ens hörs. Är vi 15?? Kan vi inte ens ta det här problemet tillsammans? Ska vi verkligen vänta tills "jag" blivit "normal" av mediciner? När jag tänker på det på det sättet är det ju sjukt.
Frågan är nog om vi ens vill det här. Han säger att han vill, men jag känner inte riktigt det. Inte tillräckligt. Och jag.. Vad vill jag? Varför funderar jag ens? Är det bara mina hormoner som talar eller är det helt enkelt så att vi glider ifrån varandra?
Jag vill inte ha det så här i alla fall, men ibland kanske man måste? Som i det här fallet, där jag inte är mig själv. Men varför kan jag då umgås med mina vänner? De vet att jag är trött, inte lika glad osv men de kan köpa det. Sen kanske jag är lite provocerande mot honom (och andra), det kan jag erkänna men det är absolut inget jag vill och det har jag påpekat då det hänt. Bett om förlåtelse.
Han borde ändå vara här, men då vore jag säkert inte nöjd ändå. För någonting är fel. Så här ska det inte vara :( Han känns nära men ändå så väldigt långt bort.
Och det här med att fundera.. Det är inte min filosofi alls egentligen, jag gillar beslut och handling! Men ibland blir det inte som man vill helt enkelt. Och när man inte ens vet vad man vill hur ska det då kunna bli bra? Jag antar att jag måste lyssna till min magkänsla och bara göra det som känns bäst för mig. Men det ska jag göra när jag vet och när jag är redo. Och sist men inte minst, när jag vet att det inte är hormoner som talar, utan hjärtat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)