Finns ingen pappakänsla?! Skandal!

Nu ska jag fundera om jag ska ta jobbet jag blev erbjuden igår, om jag inte blir störd av att exet ringer och skriker om diverse saker. Imorse ringde han och skrek om att jag skulle gå till skolan med nya kläder till dottern, då DEM skickat dit henne i fleecekläder hon hade på sig då hon åkte dit i onsdags förra veckan (då hon var hemma och var sjuk). Han skrek även om att JAG minsann ska se till att det finns extrakläder på skolan (trots att vi har gemensam vårdnad och varannan vecka) då jag bor närmare?! Jag ifrågasatte honom med att ringa och skrika på MIG för att dem inte låter Ida välja kläder själv, utan att det tydligen är viktigare att inga kläder som DE har köpt ska få sätta sin fot i mitt hem?! Jag sa även att det är lika stort ansvar från hans sida att stå med extrakläder, annars kan han lika gärna ifrånsäga sig som deltidspappa.
Jag förklarade även att jag aldrig skulle skicka henne till skolan i en fleecedress, då jag vet hur viktigt det är med kläder i skolan för att inte bli retad (tyvärr). Jag ringde upp klassföreståndaren som berättade att Ida vägrat gå in i klassrummet på över en timme för att hon skämdes. Jag ilade iväg till skolan med nya kläder och gråten i halsen över hur man som pappa kan göra så här mot sitt barn?! För jag (och alla runt omkring oss, t.o.m hans egen släkt) vet ju att det är för att straffa mig, men det är ju Ida han straffar. Man undrar när han egentligen ska fatta det?! Hon satt på en stol utanför klassrummet och grät då jag kom och jag pratade med henne och frågade om hon ville komma hem, men det ville hon inte då det var teater på skolan. Jag pratade även en snabbis med fröken om att det här verkligen inte var min mening och att det tyvärr är så att det inte fungerar i samarbetet mellan mig och dotterns pappa och att då Ida hamnar i kläm på det här sättet och att hon skulle säga till mig om de misstänker att Ida blir lidande av det på skolan någon mer gång. Den känslan jag har i kroppen går med ord inte att beskriva då sånt här händer. Jag funderar ofta vilka spår det kommer sätta i min dotter som vuxen och jag vill bara att hon ska bo hos mig på heltid, men då vi bestämmer att hon ska det, så ändrar han då han ser att han ska betala för sig. Jag vill gå till familjerätten, men det finns alltid en chans att förlora och det om något vore min död om det skulle hända. Jag skulle aldrig stå ut! Jag vill bara ge min dotter en lugn och trygg uppväxt, men kan tyvärr inte påverka att han gör allt för att jävlas med mig. Jag har ett flertal gånger pratat med familjerätten som säger att jag måste acceptera läget (som de uttrycker det; att han är sjuk och att jag är den starka av oss), men hur ska man någonsin kunna acceptera att han gör vår dotter illa?! Fy f_n vad det här suger!