Idag fyller ett ex till mig år. Exet innan O. Han var den första efter min dotters pappa som rev muren som jag byggt upp av rädsla för att bli sårad. Han gjorde så att jag tillät mig att älska igen. Jag kunde för första gången på 4 år säga till någon annan förutom min dotter att jag älskade. Jag kommer så väl ihåg första gången då jag sa det: jag grät, men av lättnad. Han väntade ut mig och tillät mig att ta tid på mig och jag hade en enorm respekt för honom pga det. Jag var överlycklig och mitt liv var perfekt. Jag såg oss två tillsammans för alltid, det fanns inga tvivel alls. Vi hade precis kollat på hund, pratat om att flytta ihop, han ville till och med gifta sig.
En helg då vi hade varit på hans landställe så blev han helt plötsligt annorlunda. Jag förstod aldrig varför, han sa att det berodde på jobbet, jag lyssnade och stöttade, sa att han inte ens behövde prata med mig bara han inte stängde mig ute som han hade börjat göra. Jag sa att hans problem var våra problem. Sen gick det 3 dagar då jag inte hörde av honom alls. Jag messade och ringde, men fick inget svar och jag var jätteorolig. Det slutade med att jag kom på honom med en annan. Jag fattade ingenting! Var allt en lögn? Hade jag inte fattat bättre? Jag ville ha en förklaring, men fick aldrig en, inte ens det fick jag. Vi jobbade ihop och jag var tvungen att se honom varje dag, men jag vägrade att sjukskriva mig, jag fungerar inte så. Jag är för stolt och för pliktrogen. En dag satt jag och grät och han bara gick förbi mig. Det var som att jag aldrig hade funnits i hans liv.
Idag är vi "vänner" och har varandra på FB. Han har ny och jag är glad för hans skull och hoppas att det håller. Jag har gått vidare för längesen och jag har till och med önskat honom en trevlig födelsedag. Varför? Jo, för det är sån jag är. Jag vill alltid visa att jag är bättre och jag är inte den som är bitter, jag förlåter, det mår man alltid bäst av själv. Jag har oerhört svårt för att avsky och hata. Och någonstans är det han som borde vara ledsen, inte jag.. jag skulle ha gjort allt för honom och aldrig tittat åt någon annan, men det sparar jag till någon som verkligen förtjänar det...
1 kommentar:
Den inställningen som du har är väldigt viktig. Är man verkligen kär i någon ska man inte vilja titta åt andra eller flirta med andra tjejer/killar. Så blir jag också. Andra är helt ointressanta. Och jag förväntar mig detsamma av min pojkvän.
Att ha blivit så sårad som du måste ha blivit och ändå med stolthet kan gratta honom tycker jag är beundransvärt. Jag är åt samma håll och tror på att förlåta men i det fallet vet i tusan om jag inte varit för tjurig..
En dag kommer det komma en mycket bättre. Som aldrig skulle ljuga på det sättet. Men herregud vad svårt det är att lite på någon igen när man har blivit bränd. I know.
Puss och kram!
Skicka en kommentar