Något att tänka på

På vägen hem från Malmö i kön på väg in i planet så stod det 2 kvinnor bakom mig och pratade om hurvida man kan lämna bort sitt barn eller inte. Den ena kvinnan sa något som jag funderade på i efterhand:

"Jag förstår inte hur man som mamma kan lämna sitt barn varannan vecka hos pappan. Jag skulle då aldrig klara av det. "

Min första tanke var:
"Är det du som ska klara av det eller är det barnet? Vad ger dig rätt att tro att du är viktigare än pappan? Är det dig barnet ska ta hänsyn till eller är det du som förälder som har ett ansvar att ge ditt barn vad det behöver oavsett vad du känner och vill?"

För mig är svaret enkelt:
Ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar. Så länge barnet inte far illa och den ena föräldern av någon anledning har problem och inte orkar/kan ta hand om barnet så bör det ha bra kontakt med båda två. Sen finns det givetvis situationer som till exempel avstånd, att barnet inte vill vara hos den ena föräldern som man såklart måste ta hänsyn till. Jag tycker att grundsynen (bland mammor speciellt) är lite väl konstig ibland. Man äger inte sitt barn, man har de till låns som jag brukar säga och den viktigaste uppgiften är väl ändå att ge barnen trygghet och kärlek? Jag tror att ett barn blir tryggast av att känna att båda föräldrarna är engagerade. Och innebär det att du måste avstå 2 veckors umgänge i månaden med ditt barn, är det väl värt det?

Det är det iaf för mig...