Att dejta som singelmamma

Satt och chattade med en bekant från Norrbotten (min hemstad) som frågade hur det var att bo i Stockholm med all ytlighet. Jag kommer efter ett tag på mig själv att jag inte skriver mycket positivt vilket gör att jag blir lite förvånad. All ytlighet i den här stan kan verkligen tära på mig då jag väl tänker efter och jag är långt ifrån en ytlig person. Jag tycker att det är roligt att klä mig fint och att sminka mig men likaväl kan jag gå osminkad i en tofs på helgerna, jag har den självkänslan tack och lov, den hade jag inte för bara något år sedan. Det är nog även mycket därför som jag tappat lite intresse av krogen, jag tycker alltför ofta att det är alldeles för ytligt. Sen frågorna: Vad jobbar du med? Vart i Stockholm bor du? Varför kommer alltid dem före: Vem är du? Har ni funderat på det någon gång? Det kanske bara är jag som ser det då man i Norrbotten aldrig skulle fråga något sånt. Jobb och boendestatus har gått lite väl långt i den här stan. Jag bor i ett fint område om man nu får kalla det så, men det är inget som jag stoppar upp under nästan på folk med eller något jag skulle valt om jag inte hade dotterns pappa på landet. Men som ni vet så är jag på väg härifrån igen, mycket pga hans beteende och att situationen har förändrats så jag har inget som håller mig kvar här och det finns ingen anledning med att stå och betala en sån här hyra utan bra anledning.

En annan sak som vi chattade om var om hur man som singelmamma dejtar killlar. I mitt fall så träffar jag de killar jag såklart har ett intresse för men även (undermedvetet) kan se som en potentiell familjemedlem i mitt och Idas liv, allt annat går bort i alla fall på seriös nivå. MEN.. jag dejtar aldrig på mina barnveckor, det har alltid varit en oskriven regel för mig då min dotter inte ska se killar komma och gå (lät som att jag haft massor av killar men det har jag inte). Det tråkiga med det är att många, många killar inte kan förstå eller snarare vill inte förstå att jag inte direkt kan presentera dem som mammas kompis (min dotter är inte ett år längre), särskilt om jag inte känner att det känns 100% bra. Om man "vet" är det en annan sak! Sen har många killar inte förstått att jag har ett liv de veckor jag inte har min dotter, dvs att jag inte har tid att dejta 7 dagar av 7 utan att jag kanske vill göra annat också. Jag lever ett helt annat liv än de som inte har barn och det är tydligen väldigt svårt att förstå för många. Jag kan kanske inte klandra dem, men jag måste ju ändå gå till vad jag söker: en förstående kille med båda fötterna på jorden som kan förstå att jag har ett barn, förstå att någon annan (min dotter) alltid går först och förstå att ska han i framtiden älska mig så måste han ta min dotter till sig då hon är den största delen av mitt liv och såklart viktigast, annars är det ohållbart!

Jag har inte tid att slösa tid på killar som inte ser detta på samma sätt som jag gör, så enkelt är det. Jag är väldigt rak i den här frågan och har redan antytt till "min nya bekantskap" vart jag står och jag tror faktiskt att han förstår.. men det återstår att se såklart.

Nu ska jag lägga mig i soffan och hoppas på att febern är helt borta imorgon.

Natti natti mina vänner!