Åker till Norr

Jag har jobbat hemifrån idag och det känns bra, men jag är så klart ledsen över att jag känner att jag behöver det. Men ibland måste man även våga visa sig svag. Jag vill inte belasta andra med mina problem men det är klart att det man går igenom påverkar ens omgivning och då finns det ju inget annat än att vara ärlig.

Jag har något att se framemot nu, det är min resa upp till Norrbotten på torsdag eftermiddag. Jag kommer att stanna där uppe till på söndagkväll. Jag har inte berättat för många, utan bara för de som jag verkligen vill träffa (denna gång), det här blir min helg! Inte ens min pappa eller mina småsyskon vet att jag åker upp. Jag har bara berättat det för de vänner jag verkligen vill träffa och även mamma som nyligen fyllt år som jag tänkte fira i efterhand. Jag behöver åka upp och träffa människor som jag vet ger mig enorm energi och som får mig att skratta. Och jag behöver känna av lugnet som jag får där uppe, som den Norrländska naturen ger mig.

Det är vid sådana här tillfällen som jag verkligen saknar min familj. Jag har Ida, som är mitt allt, men jag kan inte begära tröst och omtanke av henne då hon bara är ett barn. Där är det jag som ska ge tröst.

Jag har tänkt på Norrbotten en hel del måste jag säga sedan jag var där i somras, hur jag saknar mina rötter. Jag vet inte om det har med åldern att göra, eller om det är tillfälligt men det slår mig mer och mer hur mitt hjärta tillhör Norrbotten och inte Stockholm. Jag avskyr egentligen den här stressen som finns här, kraven, svårigheten att få ett bra boende man trivs med, att se pengarna som man tjänar försvinna eftersom att allt är så sjukt dyrt i den här stan. Visst man tjänar mer här än på landet, men du har också betydligt mycket mer utgifter då ALLT är dyrare.

Å andra sidan tänker jag på Norrbottens nackdelar. Att det är svårare med jobb, hur jag skulle kunna slita upp Ida från sin övriga familj och vänner, lämna det liv jag har byggt upp här i 11 år, om lugnet i Norrbotten är något man vill ha varje dag?
Men så ser jag också vad jag fått av Stockholm, hur min flytt hit har fått mig att växa. Att lämna hela sin familj och barndosmvänner som 18- åring är inget jag skulle klara av i dag. Jag tittar tillbaka och tänker hur jag klarade av att komma till en storstad med två väskor under armen utan att känna någon. Hur jag klarat av alla år själv som ung mamma utan stöd och barnvakt från familjen. Hur jag tidigt blev tvungen att ta mig fram här i livet för att klara mig själv och ge min dotter det hon behöver.

Kanske är det så att jag är trött på att kämpa, att livet alltför sällan känns lätt och rofyllt. Att fokuset på att kämpa gör att jag får svårt att njuta och koppla av då jag väl kan. För det är inte lätt att vara ensamstående i en storstad utan familj. Jag tycker inte synd om mig själv för jag har själv valt min situation, men jag kan säga att utan mina vänner hade jag gått under, de är min "nya" familj!

Jag vet inte, men jag är nog i en fas där jag börjat göra omprioriteringar i livet. Tidigare var karriär jätteviktigt för mig, nu är det fritiden som är viktigast. Utbudet som finns i Stockholm som tidigare var jätteviktigt för mig är inte heller det längre, i dag är naturen och lugnet viktigare. Men så tänker jag att jag hör hemma där min dotter finns, för lämna henne skulle jag aldrig klara av, då skulle hon få följa med. Och kan man göra så mot henne? Tvinga henne lämna allt? Det är klart att hon anpassar sig bättre då hon är ett barn men ändå.. ja ni kanske förstår vilket dilemma man sitter i.

Jag har inte känt så här tidigare, inte på många många år, och det gör mig rädd....