Inga lovord direkt

Ja jag är ledsen, att återigen behöva skriva om att det inte ser ljust ut men men, så är det. Min vardag! Jag försker se det positiva i vardagen men det är svårt med ständig värk.

I går försökte jag mig på att träna lite spinning och core och det gick faktiskt bra men efteråt hade jag väldigt ont, så jag skulle nog ha nöjt mig med ett av passen som min kiropraktor sa i dag. Han sa även att han inte ser varför jag har så ont som jag har men att hela ryggen krampar och musklerna är stela som bara den. Jag sa att jag har så ont i nerverna varav han svarar att nerverna kan göra att jag har så ont i ryggen då dem påverkar musklerna. Han tyckte jag skulle gå till en neurolog och även en reumatilog så det ska jag säga till min husläkare i morgon då jag ska dit.

Igår kväll var jag så deppig, jag bara grät! Ville inte vara med längre. Ibland känner jag att det är så här jag kommer att få leva, och att om det är så, så vill jag inte leva. Så hemska tankar vill jag inte ha och det gör mig rädd. Jag som är en positiv person håller på att förvandlas till någon annan. Jag ska ta upp detta med min doktor, kanske borde jag gå och prata med någon? Jag har så svårt att prata med mina nära och kära om mig själv. Jag vill inte gnälla och alla har nog med sitt. Ingen ser ändå min smärta, bara att jag inte är på humör till och från. Ingen kan riktigt förstå och jag vill inte vara en gnällkärring heller.

A sa igår att jag borde prata med honom, men jag sa att det är svårt eftersom att jag till och med trycker ner känslorna för mig själv för att orka med vardagen, så det är svårt att förklara för någon annan. Sen vill jag bara att vi ska vara lyckliga då vi ses, inget annat. Jag vill inte låta smärtan ta över min glädje i livet helt! Men visst har han rätt, någon måste jag prata med och det är ju skönt att veta att han finns där, att han vill finnas där...