Jag hade en riktigt trevlig fredagskväll trots smärtan och jag är ändå glad att jag hade någon "uppgift" att ta tag i här hemma, att få andra att trivas och att jag fick tänka på annat än att ha ont. När Ida är här, om "bara" för en extra dag (är pappa-vecka nu) så är det som att tiden stannar. Vi behöver inte ens prata, vi vet vad den andra tänker och känner. Hon förstår och respekterar att jag har ont, men ser ändå inte på mig med ledsna ögon. Tvärtom, hon ser på mig med glädje och det är då jag fylls av glädjen och ingenting annat spelar någon roll.
Jag är så otroligt tacksam för min älskade dotter och det hon ger mig. Utan henne är jag halv. Det känns som att det är hon och jag mot världen! Mitt allt, mitt hopp, min största kärlek här i livet. Tack för att du finns och tack för att du är just min dotter!
4 kommentarer:
Åh vad underbart inlägg! Det är klart att det är ni mot världen!
Ja det känns så iaf =)
Jaa visst är barn en gudagåva!! Mina söner är min stora glädje och stolthet, mina medkumpaner i livets resa, så jag förstår precis hur du känner för Ida!:) stor kram o varma tankar - hoppas du får en smärtfri jul
Bubbel: Ja verkligen en gudagåva. Finns ingen större kärlek och glädje. Helt fantastiskt egentligen =) KRAM
Skicka en kommentar