Inte lugnt någonstans

Lördagen blev en rolig 35-års fest hemma hos Ullis. Det tyckte vi allihopa. Hon hade gjort 3 st olika pajer och sallad och vi tjejer åt som om vi aldrig sett mat tidigare och sen blev det Sing Star, alltid skoj! Men... varför finns det ingen logik i det spelet att man måste kunna sjunga rent och i rätt tonläge? Jag vet..jag är en usel förlorare i allt jag tar för mig, men jag förstår fortfarande inte hur man kan vinna genom att bara mumla eller doa, det är ju ingen sport, eller?? Hellre i så fall vråla järnet tycker jag hahaha.

Efter några glas vin så åkte vi till ett pool-party i Äppelviken i ett hus som var supermysigt! Folk badade och de hade grillat innan vi kom. E-type var också där, ja allt ska man vara med om hahaha ;-)

Sedan åkte vi tjejer vidare till Hells Kitchen och svängde våra lurviga. Vi blev dock inte så sena då Ullis ordnat barnvakt och barnvakten mådde illa, så vi kom hem i skaplig tid.

Igår slappade jag precis hela dagen, underbart!!! Det var precis vad jag behövde. Det fick mig även att tänka, jag har ju inte direkt haft tid med det på senaste tiden som ni vet. Jag kom fram till vad jag saknar, vilka jag saknar och vad jag vill just nu. Efter alla tankar och funderingar somnade jag som en stock och det var ju tur det, för idag har det varit mycket på jobbet och vi har haft möten i stort sett hela dagen. Det är jätteroligt att så pass många är tillbaka efter semestern, det är alltid kul med action på kontoret och särskilt med så goa kollegor som jag har :-)

Imorgon ska jag träna 1 tim på lunchen, spinning och core. Nu är det slut på slappandet när jag äääntligen blivit frisk från förkylningen jag drogs med förra veckan och det känns härligt!

Från onsdag till torsdag åker jag till Norge inom jobbet. Jag är hemma på torsdag kväll igen och fredag kommer äntligen Ida hem från sin pappa. På lördag är det prat om att gå på Grönan på sista Sommarkrysset om det är okej väder så att säga. Ja ni ser.. Fröken Svenssons liv är inte lugnt.. inte någonstans ;-)

Kram
Mia

Fina födelsedagsbarnet

SMS

Visst är det "härligt" när man råkar skicka SMS till ett ex. som egentligen skulle till någon annan. Ibland är man allt bra dum som inte dubbelkollar innan man trycker på "skicka-knappen". Nu var det ingen stor grej, men det var ändå en varning om hur lätt det är att råka göra det. Jag har bara skrattat åt det idag då det var väldigt komiskt och han måste ha funderat varför jag skickade det, hahaha.

Nu ska jag strax ut och sola i det underbara vädret, man blir ju sååååååå lycklig och glad av solen att man glömmer allt annat :D

Ikväll är det födelsedagsfest för Ullis så efter sol och bad måste jag in till stan och köpa något till henne. Grattis världens goaste Ullis!!!

Kram Mia

Restaurang Göteborg

Mamma har åkt till Blekinge och mött upp en väninna. De ska gå på jazzfestivalen. Jag är glad för hennes skull och samtidigt kan det vara skönt för mig också att få vara själv några dagar. Hon kommer tillbaka på torsdag så då får vi två dagar till ihop innan hennes semester är slut. Det är märkligt hur man har behov av ensamhet och ändå saknar henne då hon åkt. Man är allt bra underlig...

Ikväll blir det middag på restaurang Göteborg i Hammarby Sjöstad. Det ska verkligen bli gott och mysigt! Nu ska jag gå från jobbet och sen ska jag avnjuta en öl i solen till att börja med. Njut av solen mina vänner så höres vi säkert imorgon.

Kram
Mia

Något att tänka på

På vägen hem från Malmö i kön på väg in i planet så stod det 2 kvinnor bakom mig och pratade om hurvida man kan lämna bort sitt barn eller inte. Den ena kvinnan sa något som jag funderade på i efterhand:

"Jag förstår inte hur man som mamma kan lämna sitt barn varannan vecka hos pappan. Jag skulle då aldrig klara av det. "

Min första tanke var:
"Är det du som ska klara av det eller är det barnet? Vad ger dig rätt att tro att du är viktigare än pappan? Är det dig barnet ska ta hänsyn till eller är det du som förälder som har ett ansvar att ge ditt barn vad det behöver oavsett vad du känner och vill?"

För mig är svaret enkelt:
Ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar. Så länge barnet inte far illa och den ena föräldern av någon anledning har problem och inte orkar/kan ta hand om barnet så bör det ha bra kontakt med båda två. Sen finns det givetvis situationer som till exempel avstånd, att barnet inte vill vara hos den ena föräldern som man såklart måste ta hänsyn till. Jag tycker att grundsynen (bland mammor speciellt) är lite väl konstig ibland. Man äger inte sitt barn, man har de till låns som jag brukar säga och den viktigaste uppgiften är väl ändå att ge barnen trygghet och kärlek? Jag tror att ett barn blir tryggast av att känna att båda föräldrarna är engagerade. Och innebär det att du måste avstå 2 veckors umgänge i månaden med ditt barn, är det väl värt det?

Det är det iaf för mig...

Han kom och han gick lika fort

Idag fyller ett ex till mig år. Exet innan O. Han var den första efter min dotters pappa som rev muren som jag byggt upp av rädsla för att bli sårad. Han gjorde så att jag tillät mig att älska igen. Jag kunde för första gången på 4 år säga till någon annan förutom min dotter att jag älskade. Jag kommer så väl ihåg första gången då jag sa det: jag grät, men av lättnad. Han väntade ut mig och tillät mig att ta tid på mig och jag hade en enorm respekt för honom pga det. Jag var överlycklig och mitt liv var perfekt. Jag såg oss två tillsammans för alltid, det fanns inga tvivel alls. Vi hade precis kollat på hund, pratat om att flytta ihop, han ville till och med gifta sig.

En helg då vi hade varit på hans landställe så blev han helt plötsligt annorlunda. Jag förstod aldrig varför, han sa att det berodde på jobbet, jag lyssnade och stöttade, sa att han inte ens behövde prata med mig bara han inte stängde mig ute som han hade börjat göra. Jag sa att hans problem var våra problem. Sen gick det 3 dagar då jag inte hörde av honom alls. Jag messade och ringde, men fick inget svar och jag var jätteorolig. Det slutade med att jag kom på honom med en annan. Jag fattade ingenting! Var allt en lögn? Hade jag inte fattat bättre? Jag ville ha en förklaring, men fick aldrig en, inte ens det fick jag. Vi jobbade ihop och jag var tvungen att se honom varje dag, men jag vägrade att sjukskriva mig, jag fungerar inte så. Jag är för stolt och för pliktrogen. En dag satt jag och grät och han bara gick förbi mig. Det var som att jag aldrig hade funnits i hans liv.

Idag är vi "vänner" och har varandra på FB. Han har ny och jag är glad för hans skull och hoppas att det håller. Jag har gått vidare för längesen och jag har till och med önskat honom en trevlig födelsedag. Varför? Jo, för det är sån jag är. Jag vill alltid visa att jag är bättre och jag är inte den som är bitter, jag förlåter, det mår man alltid bäst av själv. Jag har oerhört svårt för att avsky och hata. Och någonstans är det han som borde vara ledsen, inte jag.. jag skulle ha gjort allt för honom och aldrig tittat åt någon annan, men det sparar jag till någon som verkligen förtjänar det...

Instängd i ett fängelse

Jag vet inte var jag ska börja och berätta om senaste tiden då jag verkligen har varit asdålig på att uppdatera här. Jag har bara inte känt för det och jag har haft så mycket annat på gång. Jag har varit på äventyr nästan varje dag känns det som och bara så sent som nu i helgen så var jag i Malmö och efter det; jobb på måndagen och sen direkt efter jobb till Mosebacke för att se bror spela. Visst, jag har valt det själv, men jag har haft hemmet fullt så har jag velat göra något så har jag fått dra hemifrån. Jag har bara haft 9 dagar semester totalt i sommar (dock roliga dagar) och det är inte mycket för att vara mig. Då min semester började med lite svalare väder för att övergå till spöregn, så bestämde jag mig för att jobba istället och spara in dagarna till hösten då jag vill åka bort med min dotter. Jag har dessutom bara förskottssemester att ta ut i år och de vill man ju inte slösa hur som helst.

Jag har inte haft en enda dag för mig själv i sommar då min släkt har varit/är hos mig och nu känner jag verkligen en känsla av att jag är instängd i ett fängelse då jag inte får min frihet som jag är van vid. Jag kan inte ta hem någon och bara umgås utan måste dra iväg i så fall. Visst kan jag, men det är ju knappast samma sak. Ikväll måste jag ta upp det med mamma och det känns jobbigt. Hon kommer nog att förstå men vem vet om hon blir stött? Jaja, jag måste i alla fall lyssna på vad jag känner och vill då det är mitt hem. Idas skola börjar snart och jag önskar bara få någon dag själv innan stressen sätter igång igen. Jag har inte heller direkt vilat på mina 9 dagars semester då pappa var här hälften av de dagarna och gick upp kl 5 varje morgon och kokade kaffe. Nä, nästa år blir det jag som åker bort och flyr hemmet.

Nästa inlägg kanske jag visar några sommarbilder, men idag är det inte läge, för idag känner jag att jag bara vill åka till en stuga uti skogen helt själv, tända en brasa och dricka en kopp te.

Kram!

En "instängd" Mia

Tack för alla kommentarer!!!

Jag kommer inte att låsa bloggen just nu då jag har bestämt mig för att några få, helt ointressanta, obetydande personer inte ska få påverka mig. Jag har efter mitt senaste inlägg funderat på hur jag ska göra. Jag kommer som sagt att anmäla dessa personer om det händer igen, svårare än så är det inte. De vill inte erkänna men jag har redan bevis så svårt är det inte att sätta dit dem och det räcker med en till kommentar så gör jag det också. Jag tar inte åt mig, men såklart så påverkas man av det och jag har annat att lägga min energi på än idioter. Och då det börjar likna trakasserier, då har jag noll tolerans! Det är aldrig okej!

Jag uppskattar alla ni andra och era kommentarer och min blogg är som sagt till för att jag ska kunna skriva av mig om vad jag vill och har jag nu så intressant liv som de vill vara delaktig i, så var så god, men läs i så fall och lämna mig sen ifred! Det finns en gräns för hur man kan bete sig och har "ni" någon som helst vett, så börja lev ert eget liv och sluta kommentera mitt. Jag skriver inget om er (förutom då ni helt plötsligt skickar kommentarer som inte ens har med mina inlägg att göra, utan då ni bara vill framföra era åsikter om mig som person) och då borde ni göra detsamma, det tillhör det vuxna livet och framför allt mognad!

Jag skriver för er som betyder något och som är intresserad av mitt liv då det går både framåt och då det är svårt, men som inte gottar sig i svåra tider utan som blir glad då jag är glad.

Tack för att ni finns och orkar engagera er.

Kram!
Mia