2 dagar

Jag har inte haft ont i nerverna på 2 hela dagar!! Och jag jublar, skrattar, gråter nästan av glädje men undrar också såklart hur det kan komma sig? Ryggen gör fortfarande väldigt ont men så länge jag inte känner av mina nerver (viket är den mest skrämmande känslan) så är jag glad :)

Nu har jag packat klart väskan till helgen och efter jobbet bär det av upp till norr :) Mamma vill bjuda mig och A på middag på lördag så det blir nog så (A var mer än på). Han ser det där på ett annat sätt än vad jag gör. Jag tror att vi generellt är mer försiktiga med att binda oss i Stockholm än där uppe, och även mer rädd för att presentera "killen" (eller tjejen) man träffar för sina vänner och sin familj. Det blir så seriöst då av någon anledning. Frågan är väl, behöver det bli det bara för det?

Första gången jag var uppe och träffade A så var det disco för både äldre och yngre och mamma skulle dit med sina kollegor så A och mamma har ju redan träffats, men mer på en "hälsa-nivå" än en middag. Men det blir nog bra, jag är nog mer försiktig och tänker mer på det än vad han gör. Men som han sa: Det är väl inget farligt? Vi åker dit och äter, det blir väl trevligt!

Jag har bokat resa upp över jul och nyår nu, utan att ens ha stämt av med min chef, men jag vägrar sitta hemma själv en julafton, det existerar inte i min värld. Så om det blir semester eller projektarbete där uppe det får vi se sen. Jag kommer att vara där från den 23:e dec till 1 jan vilket innebär att jag kommer att fira min 30-års dag där uppe (fyller den 28 dec). Så då tänkte jag att då får jag fira den med familj och barndomsvänner och A såklart ;) Det kommer nog bli riktigt skoj! Sen blir det firande i Stockholm, mest troligt i februari eftersom att ingen har pengar eller tid innan dess, men vi får se. Jag hade ju tänkt mig att åka utomlands också, men prio ett är att hälsan ska vara på topp innan någonting annat!

Jag ska läsa igenom era bloggar sen, jag ligger lite efter i det tyvärr. Jag uppskattar dock era kommenterar och att ni läser min trots dålig uppdatering ibland.

Önskar er alla en trevlig helg!

Kram Mia

Leopardnattlinne

I dag köpte jag ett nattlinne på Lindex för 299:- som både var snyggt och skönt. Köp det tjejer :)

Djupt skuren nere i ryggen. Snyggt!

Måste erkänna..

Jag gillar verkligen årets julkalender ;)

Update

Först vill jag tacka alla läsare och vänner som stöttat/stöttar och finns där för mig under den här tiden, det betyder massor! Det är tufft just nu och jag försöker ta en dag i taget för att orka med, men lätt är det inte, det ska gudarna veta.

Efter det senaste inlägget har jag varit på ultraljud och kollat njurarna som inte visade någonting, fått en kur antibiotika för UV-infektion m.m. m.m. Jag har åkt in till SÖS en gång till och varit till diverse doktorer. Nu väntar jag på en magnetröntgen för att kolla ryggen. Sen blir det mest troligt nervutredning på det, till att börja med. Min B12-brist är inte alls stor när man kollat på mina övriga prover så läkarna tror inte längre att mitt nervonda har med det att göra och jag behöver inte äta dubbel dos B12 längre. I morse var jag till min husläkare och förklarade att jag bara vill ha ett svar, oavsett vad det är, att mina tankar snurrar runt om att det faktiskt kan vara något riktigt farligt. Hon förstod det och sa att de inte kommer att släppa mig vind för våg så det kändes ju skönt.

I går pratade jag med mamma och hon sa att hon inte kan komma ner till Sthlm över jul då hon nog inte får ledigt, vilket skulle innebära att jag blir sittandes själv på julafton om jag inte åker upp eftersom att Ida är hos sin pappa. Så jag började kolla resor uppåt och såg att det fanns fortfarande, och tänkte att jag då kanske kunde jobba hemifrån 27-30 då det ändå inte är någon direkt action på kontoret då. Så har jag gjort de senaste åren då mina chefer tyckt att det varit helt okej. Min nya chef däremot gillade inte förslaget. Jag sa även att jag fyller 30 den 28:e och gärna firar det med nära och kära men han var fortfarande inte så positiv till det, så han föreslog till slut att jag i så fall skulle komma med ett projekt som var konkret som jag kunde jobba med där uppe. Så nu har jag eftermiddagen på mig att fundera över det. Suck.. jag orkar inte med "motgångnar" längre, att känna att jag måste kämpa för saker. Jag pallar inte!

Jag föreslog att jag kan ta semester och sedan då istället ta tjänstledigt några dagar sen (om jag åker utomlands i jan el feb), men det verkade han inte så pigg på heller eftersom att han tyckte att jag skulle ta och fundera på det här med projektet i stället. Jag kanske inte tänker korrekt just nu (?)då jag är extra känslig, men jag tycker väl att han kunde ha ställt upp på det då jag mår som jag gör. Jag vet inte hur mer jag orkar, och att få åka upp dit skulle ju ge mig betydligt mer energi! Men nu ska jag i alla fall fundera under lunchen om jag kommer på något projektarbete, annars får jag föreslå semester, igen... För sitta själv på julafton kommer jag då inte göra!

I helgen åker jag upp till norr igen och det ska bli underbart! Jag längtar massor efter att bara få bli omhändertagen och umgås med folk som jag tycker om! Och A tycker jag om mer och mer. Han är faktiskt en helt underbar kille som finns där för mig, det känner jag! Det kanske inte är rätt tidpunkt som vissa kanske tänker, men vi träffades innan det här hände och varför skulle jag låta något sånt stoppa mig från att träffa någon som jag verkligen tycker om? Han är det ljusa i mitt liv just nu, så varför släppa det då det känns så bra? No no no!

Annars händer inte så mycket, det är mycket fokus på hälsan, att den ska bli bra och jag försöker att hålla huvudet över ytan helt enkelt. Det ska nog bli bra det här, till slut...

Kramar till er alla!

Mia

Läkarbesök med eventuellt aktubesök

Jag har gått hem från jobbet gråtandes, eller ja.. min oerhört snälla kollega körde hem mig.
Natten var hemsk och jag har inte sovit ett dugg! Jag har fått domingar mellan benen och ändå in i öronen (?) Något är riktigt fel! Ryggen smärtar som fan och det känns som att jag har en tiokilos klump som sitter nere till vänster.

Jag gick in till chefen direkt när jag kom till jobbet, berättade läget och bröt ihop. Han skickade hem mig och bad mig söka hjälp. Jag har nu ringt min husläkare och är på väg dit för att se om de kan skicka mig vidare till röntgen akut någonstans. Sjukvårdsupplysningen tyckte jag skulle åka in och de pratade även om diskbråck. Jag håller på att bli knäpp, fullkomligt knäckt för tillfället. Jag gråter och är arg (pga att jag är rädd och inte får hjälp) om vart annat, men det är bra.. för nu kommer jag inte ge mig förrän de hittat orsaken! Gränsen är nådd!

Hur gör man?

Hur träffar man någon då man själv mår så här dåligt? Det känns lättare och det muntrar så klart upp en då man har någon som tycker om en, som messar, ringer, frågar hur man mår, har empati. Men det är samtidigt jobbigt att inte kunna visa den där glada "riktiga personen". Visst, han har sett den tidigare men just nu.. det är jättesvårt!

I natt ringde A och jag hade sagt att det var okej att han ringde då jag ändå vaknat till av hans mess och inte kunde somna om pga smärtan i ryggen, men när vi pratade hörde jag på mitt tonläge att jag inte lät glad, inte glad alls. Jag nämnde något om att "nu kan jag inet somna om" och det var ju inte så positivt i hans öron vilket jag kan förstå. Men jag menade bara pga smärtan. Att den enda gången jag slipper känna smärta är när jag sover. Suck! Jag insåg snabbt att jag nog inte borde ha pratat med honom just då. Samtidigt så tänker jag som så, att jag behövde det ändå. Han tog lite illa upp men jag förklarade att det inte berodde på honom och att jag uttryckt mig klumpigt.

Hur gör man för att få detta att gå ihop? Vem ska ha förståelse? Hur får man båda att ha det? Hur pratar man om det? Jag säger att jag mår dåligt och att min kropp smärtar konstant, men då man rätt nyligt träffats så vill man inte prata och fokusera på det. Ska man kanske varje gång förvarna att man har en dålig dag, så den andra inte tar det personligt? Jag vet inte... Jag blir ledsen att då jag väl träffar någon som verkar så jädra bra ska behöva må så här. Är det inte typiskt?

I kväll ska jag på inflyttningsfest och det ska i alla fall bli roligt. Jag behöver verkligen koppla bort allt med min smärta och tankarna kring det. Om någon frågar hur jag mår har jag bestämt mig för att säga att det inte är bra, att jag uppskattar att de frågar men att jag i kväll föredrar att inte prata om det. Jag vill känna mig som alla andra, och bara ha kul!

Varför be om ursäkt?

Alla bloggar vi av olika anledningar och alla bloggar vi på olika sätt. Jag har alltid varit rätt personlig, inte rädd att visa mig på bild, inte rädd för att skriva att jag haft en skitdag, är besviken, är superlycklig osv osv. För sån är jag! Och jag bloggar mycket för att jag alltid tyckt om att skriva och för att jag får utlopp för mina tankar och känslor när det hamnar där jag kan se dem, i detta fall på bloggen. Är öppenhet inte något som man uppskattar så uppskattar man nog inte mig som person heller. Jag skriver ofta om vad jag tycker och tänker och mer sällan om värdsliga problem.

Det slår mig nu under en period då jag faktiskt har det rätt jobbigt hur många som frågar hur jag mår för att sedan om jag säger att jag fortfarande inte är bra och mår dåligt himlar med ögonen och tycker att det är jobbigt. Men snälla: fråga då inte! Jag har inte valt den här situationen, jag har inte valt att få ha så här ont! Jag klagar inte på vädret, jag säger faktiskt bara från hjärtat hur jag mår. Vill man ha ett ärligt svar och är genuint intresserad så frågar man, annars kan det faktiskt vara tycker jag.

Jag bara undrar vilken värld vissa lever i? Är allting alltid topp i deras liv verkligen? I så fall; "grattis, ni har vunnit på lotto!" Men även i de bästa av alla världar så är det inte alltid fantastiskt livet, det vet jag. Jag har haft väldigt många lyckliga år, men jag har också haft svackor. Ja.. lite väl många kanske senaste 2 åren men. Tidigare var jag också sån; att jag alltid skulle visa alla att allt var så bra (även om det kanske inte var det) och inte mådde jag bättre för det, tvärtom! Det var även många som frågade hur jag kunde skratta åt allt, till och med åt problemen, för det gjorde jag. JO i dag vet jag varför, och jag vet också att det var pga det som jag gick in i väggen; jag kände aldrig efter utan förträngde allt det jobbiga, men allting kommer ikapp en, så är det.

Jag menar inte att man inte ska tänka positivt, för tro mig, sån är jag som person. Men någon gång i livet hamnar man i svackor och har många motgångar där man kanske inte alltid orkar vara glad! Så enkelt är det. Att man ständigt försöker tänka positivt är en annan sak. Men ibland är inte det heller så lätt. Särskilt när det viktigaste man har (hälsan) inte är bra. Det krävs oftast i alla fall ett liiitet framsteg för att man åter ska få lite mer kraft, och jag vet att den tiden kommer till mig snart. Men det är just i detta nuet som det är jobbigt. Just i detta nuet som jag känner att jag kommer bli deprimerad om man inte hittar något snart. Och att gå i ovisshet är bland det värsta som finns. Det finns så många funderingar på vad min smärta kan bero på, men jag försöker slå bort de värsta tankarna i alla fall för att inte bli riktigt deprimerad. Men lätt, det är det inte..


Jag tänkte på det.. att jag nästan bett om ursäkt i ett tidigare inlägg för att jag inte skriver om så roliga saker nuförtiden. Så här i efterhand; varför skulle jag det? Ni som följer mig i min vardag vill väl ändå veta just min vardag (?) och ni borde även fått den känslan av att jag är en glad och sprallig personlighet då det mesta flyter på. Så mina bloggvänner/vänner/familj osv.. jag kommer att fortsätta att skriva om jag har haft en skitdag eller inte och det är ni som väljer om ni vill läsa. Japp, så får det bli... ;)