Blandade känslor om Stockholm- min "hem"stad

Nu har Pontus varit här och borrat upp två speglar och monterat Idas skrivbord, det blev jättebra och några steg närmare ett fulländat hem. Tack för hjälpen vännen!

Då man flyttat till ett helt nytt område och man inte heller är uppvuxen i Stockholm, så kommer undermedvetet tankar som: "undra hur jag kommer att trivas i området", "undra hur mina grannar är", "kommer jag att stanna här länge" osv. Jag vet att jag inte behöver tänka så, men det kommer naturligt. Jag har inga rötter här och jag vet ärligt inte heller om jag någonsin kommer att känna några någon annanstans än där jag är uppvuxen, om det är överhuvudtaget är möjligt? Däremot kan jag säga att jag aldrig känt mig så hemma på något ställe som på Hägerstensåsen där jag bodde tidigare, men jag kände samtidigt att det var dags för en förändring i livet och jag såg till min dotters bästa som jag alltid gör.

Ta mig inte fel.. jag älskar Stockholm för att det är så otroligt vackert, rent och att det finns massor att göra, det är vatten överallt, det är kuperat och många möjligheter till ett bra jobb och en bra framtid finns här, och det finns inte i Norrbotten tyvärr, om man inte nöjer sig med vetskapen att man kanske får ha samma jobb hela livet. Jag om någon avundas sådana människor som kan leva så, det kan inte jag. Jag vill alltid gå längre och utvecklas och det ser jag som både en styrka och svaghet.
Däremot.. kan jag, som jag nämnt i tidigare inlägg, bli otroligt less på det ytliga i den här stan. Jag tycker att det är väldigt annorlunda motför hur man själv växte upp och jag är glad att jag fortfarande har kvar mina värderingar och inte mäter mig med andra. Jag har båda fötterna på jorden och jag kan umgås med alla typer av människor. Jag jämför mig inte heller med mina vänner som exempelvis vem som har vad, vem som klättrat uppåt, vem som skaffat hus, vem som gift sig, vem som bara är allmänt nöjd. Däremot ser jag deras styrka i allt de åtagit sig och lyckats med oavsett vad det är.

Det jag saknar mest är det spontana som finns i Norrbotten, att man knackar dörr och inte ens behöver höra av sig innan, utan man vet att man alltid är välkommen och att dörren står öppen hos sina vänner. I Stockholm ska man boka in sig i kalendern och man är glad om man hinner träffas över en lunch som alltid avslutas med ett:
" Vi måste ses oftare", men det blir oftast inte så. Samtidigt har man blivit lite sån själv att man kan tycka att det är skönt att inte ha alla så nära inpå.

Jag saknar även det enkla där ingen bryr sig om hur de ser ut, killar som vill binda sig och som inte ständigt letar efter den snyggaste tjejen, som är rädda för förhållanden, som pratar om hur mycket de tjänar, var de bor osv osv. Ja.. det enkla saknar jag.. Jag kommer nog alltid att ha blandade känslor för den här staden, men oftast gillar jag den och det är här min dotter ska växa upp, men hon kommer att ha sin familj, sina vänner och sina rötter här och det är skillnad..