Hemma efter en helfestlig helg uppe i norr

Allting gick emot mig först på fredagen. Jag missade nämligen planet! Det var kaos i Stockholmstrafiken och flygbussarna kunde inte lova hur lång tid det skulle ta att komma fram till Arlanda, så 100 kr fattigare hoppade jag av bussen efter att vi kört några meter och sprang till Arlanda Expresståget i stället. 260 kr kostade det och det var kaos även där. Det hade skett en olycka på spåret och evakuering skedde en bit framför oss. Klockan närmade sig fem och mitt flyg gick kvart i sex. 30 minuter innan måste man checka in så jag messade A att det inte såg så ljust ut. Folk fick panik och sprang ut till taxibilarna men ingen ville köra dem, just pga trafikkaoset, och 600 kr per skalle krävde dem om de alls skulle köra (utan garanti på att hinna fram i tid såklart).

Jag blev stressad och irriterad att inget bara kan flyta på i mitt liv, inte ens en resa jag sett fram emot så mycket, så det var inte en glad Mia som kom springades till incheckningen 10 minuter innan avgång i hopp om att få följa med planet. Men det var tvärstopp! Jag gick iväg till informationen och försökte att boka om biljetten men får beskedet att det inte går utan måste betala en ny biljett för 1200 kr! Som hittat veckan innan löning, men samtidigt tänker jag att den makt som jävlas med mig minsann inte ska få mig att inte åka, så jag bokade och fick komma med det senare planet. Jag ringer till A och jag är jätteless och arg på allt som går emot mig (mitt tålamod är generellt mindre just nu), och han är så coollugn så han tar snabbt ner mig på jorden igen:) På planet beställde jag en liten flaska vin för att lugna nerverna och försökte hamna i harmoni igen och jag lyckades!
När jag kommer ner för rulltrappan så står A där och tar emot mig. Jag möts av en lång kyss och en jättehård kram, och allt känns bara så bra igen. Alla bekymmer är som bortblåsta.

På fredagskvällen myste vi på hemma bara då jag var framme så sent och på lördagen hann vi med att träffa både A´s mamma och man och min mamma och barndomsvänner. Vi hann även med en fest inne i stan och där var även A´s ena bror. Jag skojade lite med A och sa att nu när vi ändå träffat hela släkten var det ju bara att gifta sig ha ha ha!

När jag kom hem i söndags så kändes det inte alls bra, jag ville inte hem. Det enda som jag längtade efter var att få träffa Ida. Jag saknar min barndomsstad och jag trodde aldrig, verkligen aldrig att jag skulle det. Inte på det här sättet! Och det var innan jag träffade A som jag började känna så, så det har inte med honom att göra. Jag vill ha min familj nära, mina barndomsvänner, kunna bo stort och fint billigt, njuta av vintern och snön, köra skoter, vara med vänner som känt mig sedan jag var liten, ha nära till alla och slippa åka i ca 40 minuter enkel väg för att hälsa på någon, att beöva planera in i kalendern när man ska ses. Jag vill ha de där spontana besöken bakom min dörr, jag älskar dem!

Jag kommer på mig själv med att tänka: "Vad har jag här som får mig att stanna?" Och det svar jag får av mig själv är: Ida! Jo, jag har mina underbara vänner som jag verkligen uppskattar och älskar och alltid kommer att ha kontakt med oavsett, men min själ säger verkligen något annat just nu. Vänner är vänner, och dem kan man alltid hälsa på, precis som jag gör med mina vänner i norr i dag. Jag är trött på att kämpa antar jag, jag vill leva det enkla livet igen och inte känna den här stressen och pressen att behöva tjäna bra med pengar för att kunna bo skapligt. Jag tror inte att de som är född i Stockholm blir lika påverkade av stressen som vi som är födda i ett lugnare tempo. De i sin tur blir ju stressade av lugnet i stället ;-) Men mest är det nog ensamheten jag känner att jag är trött på, för det är jag. Jag känner mig enormt ensammen här och jag tror att man genererellt gör det i en stor stad. I en stor stad är du ingen om du inte känner en massa folk och har din familj i närheten.

Ja, vi får se vart de här tankarna leder men jag kan säga att tankarna om en flytt finns där, och dem blir inte mindre...